Jag vaknar och det första jag gör är att kolla nyhetssidorna. Vad har hänt sen igår. Det är en pirrig känsla nästan att inte veta. Det går så snabbt nu, varje dag varje timme kommer det nya grejer att förhålla sig till.
Jag kan inte hjälpa det men jag tycker det är litelite mysigt, säger jag till Pär som är betydligt mer stressad än vad jag är. Han blev tvungen att tacka nej till jobb den här veckan och en frilansare är det inte så bara. Vi klarar oss, fortsätter jag, nästan nonchalant.
Nästa vecka skulle jag ner till Helsingfors, det blev avbokat ikväll. Jag har biljetter till Stockholm i slutet av månan, det blev också avbokat ikväll. Surt, men inget jag står och faller med ekonomiskt tack vare stipendiet. Surt men också nånstans längst in en förbjuden känsla av lättnad. Min kalender har inte varit så här tom på flera år.
Men jag vill knappt skriva om det, för jag vet ju att jag är så fucking privilegierad. Vi är ganska få som har stipendium. Det är långt ifrån alla jobb som kan skötas hemifrån och är inte så bara att vara hemma två veckor utan lön. Samtidigt måste vi som kollektiv se efter våra riskgrupper och platta till kurvan som det heter nu för tiden. Men det finns riskgrupper med allt. Hur vi än vrider och vänder på det är det nån som drabbas. Det kanske inte är jag, men nån är drabbas. Inte är det miljardärerna heller, hur än börsen rasar.
Det också. Kan inte låta bli att fnissa, ett halvår efter att jag - JAG!!! - börjat fondspara inträffar det största börsraset i modern tid. Så klart :-D Hittills har jag förlorat 300€, en sjundedel av vad jag lagt in. Rätt åt mig när jag ska låtsas börja med såna borgar-fasoner.
Dagarna går här. Vi har varit hemma hela veckan i nån slags halv-karantän (jag handlade idag). Pär har gjort nån liten intervju, jag har fnulat på ett slut. Pär har tvättat kläder, jag har tänkt städa min garderob men inte gjort det. Jag har ringt fammo. Jag har pratat med mamma. Svärmor har ringt. Vi har utbytt corona-memes inom familjen som små röksignaler: allt är okej. Vi har scrollat. Jag har läst tre böcker, Pär en. Det känns så meningslöst att stiga upp, sa Pär när vi låg och mornade oss idag. Jag känner nästan tvärtom. Som att all den här ångesten jag dras med mellan varven plötsligt har ett syfte. Som att det här är slutet på nåt, eller början på nåt annat. Jag har känt mig så hemsk, nästan morbid hela veckan, men så delade en kollega detta ikväll:
Aha! En möjlig förklaring!
Det känns farligt att posta nästan vad som helst just nu när stämningen är så upphaussad. Jag är rädd att nån ska tycka att jag inte tar det på så stort allvar eller att nån annan ska tycka att jag är överdramatisk. Hur man än vrider och vänder så är det nån som drabbas. Det känns inte heller som att jag kan komma med några uppmaningar ni inte hört redan, jag kan inte dra analysen fler steg, jag kan inte ge er aha-upplevelser. Samtidigt känns det ju befängt att ens tänka på att blogga om nåt annat. Vad skulle det ens va? Jag tänker inte på så mycket annat. Kanske det bästa man kan göra ändå är att fortsätta kommunicera ärligt. Fortsätta vara en skruttig liten människa. Fortsätta tillåta två tankar i huvudet samtidigt. Det ena utesluter inte det andra.
Det blåser hårda vindar utanför fönstret ikväll. Nån skrev: det blir en konstig vår.