Veckans känsla: jag fick en recension igår. Eller egentligen läste jag den första gången redan natten till söndag, när e-tidningen släpptes och vi fortfarande var vakna. Det är första recensionen av Maggan nånstans, så jag blev glad. Det är inte givet att få recensioner alls när man skriver barnbok. Kanske var det den där initiala glädjen som gjorde slaget så hårt sen. För det var inte en positiv recension. Det var en regelrätt sågning.
Först och främst vill jag klargöra att jag varken förväntar mig hyllningar eller är gjord av glas. Jag har fått dåliga recensioner tidigare, herregud, Klåda fick ett ganska ljummet mottagande. Det är också en del av jobbet man måste lära sig ta. Du kan inte skriva om du inte kan ta kritik. Jag blev så klart jätteledsen för Klåda-recensionerna också, det är svårt att inte reagera, men det kändes inte direkt avgörande. Jag kunde se och till och med hålla med om kritiken i flera fall. Dessutom, det kanske allra viktigaste: jag tror inte alla ska tycka om det jag gör. Jag skriver inte för att alla ska tycka om det jag gör. Man får såga mig utan dåligt samvete.
För det andra, jag är inte ute efter recensenten i fråga. Hen har bara gjort sitt jobb och hen får tycka vad hen vill och det kan jag inte göra något åt. Det här handlar inte om upprättelse. Eller kanske lite, men inte på bekostnad av nån annan. Jag har inget intresse av att ändra någons åsikt. Inte i den här frågan i alla fall.
För det tredje, det är svårt att ens bemöta recensioner. Jag tycker oftast att man som upphovsperson gör bäst i att bemöta all slags kritik med tystnad, både den bra och den dåliga (även om man så klart ska försöka vältra sig i den bra när den bara kommer, hehe). Det är svårt att kommentera en recension av sitt eget verk utan att låta självupptagen, kränkt eller bortskämd. Jag har själv himlat med ögonen när folk har lyft fram sämre recensioner de fått och velat ha en förklaring eller nån slags upprättelse. Det är svårt att göra det snyggt.
Men med allt det sagt, veckans känsla är som följer: jag vill rulla ihop mig i ett kaninbo och ligga där över vintern. Samla ihop fågeldun, kvistar och mjuka saker och bädda runt mig. Skydda mig från andras ögon.
Jag ska försöka att inte överdramatisera det hela, men jag känner mig verkligen kraftlös. Som att jag varit med om en olycka eller ett jordskalv. Livet går vidare, så klart, för det måste det, men just nu känner jag mig en nyans fattigare. I ett försök att vända kraftlösheten för mig själv så måste jag ändå skriva hur det känns och hur tankarna går. Jag behöver inte sympatier eller försäkringar, men jag behöver få skriva ut det här till er.
Jag var beredd på kritik, Maggan är knappast felfri, men jag var faktiskt inte beredd på detta. Jag har varit så stolt över Maggan - jag är fortfarande det - och verkligen känt att jag och Elin (och vår redaktör Ida-Lina) gjort en bra bok. Vi har pratat ganska mycket om till exempel representation och hur man presenterar olikheter och allt det jag nu fått kritik för.
Jag tycker det är viktigt med representation men jag tycker det lätt blir klumpigt om man med våld försöker få in alla parameterar. Jag har inte nämnt hudfärg eller sexualitet på nån av de karaktärer (som inte syns på bild) av den orsak att jag helt enkelt inte haft en anledning att göra det, det har inte tillfört något till historien. Det är ovidkommande att förklara att till exempel Ebbas “farbröder” inte är två bröder som äger en hund tillsammans, utan ett par, för Ebba är dom bara hennes farbröder. Hur ska jag få fram det utan att det blir klumpigt eller pekpinnigt? Ebba tänker bara på dem som hennes farbröder, inte som hennes homosexuella bögfarbröder.
Jag vill också kunna utforska hela känslospektrat i mina barnböcker, jag vill inte platta till eller putsa till nåt bara för att det inte är rätt eller fint nog att tänka eller känna så. Jag tror inte barn idag, oavsett hur långt samhället har kommit i övrigt, är mer vidsynta eller blinda för normer. Jag tror att man går händelserna i förväg om man tror att normer kring t ex kläder inte existerar bland barn idag. Det betyder inte att barn nödvändigtvis sätter värderingar i allt det dom upplever som avvikande från normen, men dom noterar det och många gånger behövs det kanske diskuteras, men vi kan inte förvänta oss att barn, i böcker eller i verkligheten inte ska tänka på sånt. Att det luktade annorlunda hemma hos nån är nåt jag alltid tänkte på som barn, det var ju en del av spänningen att komma hem till en ny kompis. Att notera eller ens påpeka att något eller någon är annorlunda är inte fel i sig, det ligger ingen värdeladdning i ordet annorlunda.
Jag bestämde mig långt före Maggan kom till att om jag skulle skriva för barn, skulle jag inte anpassa mig. Jag skulle skriva som det är, inte som det borde vara. Jag skulle skriva för att jag vill skriva för barn, inte för att jag vill uppfostra barn. Min kompis och tillika kollega Emma Karinsdotter skrev en gång en så klok sak, som jag ofta tänker på, nästan som ett mantra: barnböcker ska vara bakelser och inte broccoli. Jag vill helst inte avkräva barnlitteraturen ett större ansvar än vad jag kräver av vuxenlitteraturen. Även om jag faktiskt har varit medveten om t ex representation på ett annat sätt nu, kanske pga att det är en bok med bilder. Jag har förresten heller aldrig i mina två vuxenromaner - som ärligt talat är betydligt vitare och straightare än Maggan - fått kritik för dålig representation och unkna stereotyper. Jag tänker att redan den aktivitet det är att läsa tränar (barna)hjärnan att se saker ur andras perspektiv och det räcker.
Eller rättare sagt - jag tror att det räcker. Jag har skrivit Maggan i tron om att det räcker.
En öm tå som trampades på var detta om att jag har en föråldrad syn på barn. Det är sant, jag vet ganska lite om dagens barn och vad de behöver, för jag har inga egna barn. Ett faktum som jag stundvis är smärtsamt medveten om. En tröst för mig har varit mina relationer till andras barn. Det är visserligen 20 år sen jag själv var ett barn, men det känns som att jag har barndomen starkt levande inom mig. Något jag har ansett mig ha nytta av både i mitt jobb och privat. Jag har tröstat mig med att om jag inte själv nån gång blir förälder, så kan jag i alla fall vara en rolig, förtrolig och trygg vuxen i andras barn liv.
Jag har kanske till och med tänkt att jag är ganska bra på att prata med barn (och att det naturligt skulle översättas till att vara bra att skriva för barn). Jag har en stor respekt för barn och kan lätt relatera till barn. Jag gillar att umgås med barn. Inte alla så klart, herregud de är ju bara människor de också, men jag tycker i regel om att lyssna på dem. Jag tror mig till och med ha osat lite självgodhet i det hänseendet, tyckt mig vara ganska bra på mitt jobb. Jag skäms över det.
Det är kanske därför det slog mig så hårt. Ett magplask som svider, för att citera recensionen (det var ju det här jag inte skulle göra, memorera fraser men HERE I AM!!!!). Det var inte riktat mot ett personligt plan, men det träffade där för att säga som det är. Den här recensionen ändrar inget om mig eller vem jag är eller vad jag kan, det vet jag. Jag vet också att jag kommer skaka av mig det här och det är det enda rätta. Det är en del av jobbet att bli sågad (kanske inte för alla, men för oss medelmåttor) och om det är priset att betala för att få ha ett annars så roligt yrke som jag ha- fine by me. Men vad man vet och känner är sällan samma sak. Jag har för längesen slutat försöka styra över mina känslor, det mår jag bara sämre av. Och nu känner jag så här.
Att jag vill krypa ihop i ett kaninbo och komma fram nån gång till våren. Jag känner inte till speciellt många kaninbon, men det är tack och lov höstlov i nejden och jag har ett torp som ligger lagom långt borta från de flesta. Så där kommer jag krypa ihop i veckan, packa katter och mjuka saker runt mig. Och det är väl ungefär veckans vecka.
PS Ni behöver inte alls tycka om Maggan, men jag hoppas ni ger henne en chans! Hon är ändå inte helt genomrutten.