Ahahahahaahah jag måste bara dokumentera denna dag för jag har sällan upplevt en sån matthet inför livets små jävulskaper.
Dagen började väl okej. Jag skulle köra till Vasa och var inte så pigg på tre timmar i bilen ensam MEN VA GÖR MAN. Gjorde mig fin med nya glasögonen och leopardklänning.
Vad ni ändå behöver veta om min energi-nivå just nu är kanske två saker. Min vansinniga jobb-höst spiller över lite i det nya året ännu och jag håller på att slutföra en massa jag varit optimistisk nog att tacka ja till nån gång för rätt länge sen. Det är mycket jobb just nu. Men det vet ni ju.
Men sen är jag vid det här laget vid min wits end inför en situation jag inte riktigt kan gå in på mer, för det handlar inte om mig så mycket som om en vän. Men låt mig säga: situationen är typ-exempel på hur självbestämmanderätten inom vården inte alltid är av godo. Den här situationen har gjort att jag suttit i telefon ungefär en timme varje dag den här veckan. Det här är en följetong som pågått en längre tid, men inte alltid så intensivt som nu. Det är fullkomligt utmattande även om det inte är jag som mår sämst i hela situationen, så klart.
Men det är liksom inte mycket marginaler just nu. 30-årskris och blablabla. Så nu vet ni det.
I alla fall:
Just när jag skulle åka iväg hade Sylvi ner en favoritlampa i golvet så den sprack. Ni som inte har husdjur kanske inte förstår och hur dränerande en sån sak kan va; men ni som vet vet.
I Korsholm tror jag att jag fastnade i en fartkamera. IGEN.
När jag väl kom fram till Brändö och Yle visade det sig att jag hade tagit fel på dag. JAG HADE TAGIT FEL PÅ DAG!!! Jag hade kört 100 futtiga, hala, solbländande kilometer för att få höra: det är nästa fredag du ska va med.
Och precis när jag gråtit klart av typ trötthet ringde telefonen och den här situationen gjorde sig påmind igen.
Idag var inte min dag. Men nu är klockan över tolv så dagen är slut. Är det nu man ska börja skratta åt eländet?