Jag tänker nästan hela tiden på mat.
Vad vi ska äta idag, vilka storkok som hade lönat sig, vad jag inte borde äta, vad jag skulle vilka äta. Jag samlar på kokböcker, bokmärker flera recept i veckan, följer säkert ett tjugotal kockar och matkreatörer på instagram. När jag mår piss ser jag på videor av kakor som garneras, perfekta dumplings som viks, smetar som blandas ihop och grönsaker som hackas. Jag närmar mig farligt mycket min egen fammo i min vilja att föda, göda och mata dom jag tycker om.
Jag ser Pärs allergier som utmaningar att fajtas mot, gränser att pusha hela tiden. Jag jublar när jag hittar ett pastarecept som inte innehåller citron eller tomat. Jag pushar mig själv också; jag tvingar mig att äta oliver tills jag älskar dom, jag närmar mig försiktigt ärtor och jag hoppas att jag en dag ska förstå tjusningen i svamp.
Jag tänker att jag en dag ska skriva en bok om mat och om alla mina tankar och känslor kring mat. Hur man kan hata och älska något samtidigt. Hur mycket ångest och stress och rädsla som finns i mat. Hur många trauman man har förknippat med mat. Och hur många fina minnen och glädjestunder. Hur mat är nåt emotionellt, nåt kulturellt, nåt personligt och nåt allmänt.
Jag vill ofta prova på nya saker och jag är noggrann med att den mat jag lagar och vi äter hemma ska vara så mångsidig som möjligt. Jag tror faktiskt att vi, pga mestadels vegetarism + allergier som inte funkar med de flesta halv- och helfabrikat, äter bättre än många. Ingen som ser min kropp skulle tro det, men så är det. Kanske också därför det känns extra viktigt för mig att äta vettigt.
Jag lagar mat ensam. Mitt kontrollbehov i köket tillåter inte speciellt många hjälpande händer. Jag är som minst stressad när jag gör allt själv. Så vi har uppdelat det så: jag lagar mat och Pär städar undan. Jag tycker det är en bra uppdelning, praktiskt att en av ens hushållssysslor är ett stort intresse. Det blir ju roligare så.
Men det är ju inte roligt jämt att laga mat. Gud nej, det är ju inte bara ett topp tre-intresse, det är också ett topp tre-stressmoment.
Man orkar inte alltid. Idag såg det ut så här.
Och det är ju okej det med. Det kanske t o m nåt sånt här som får bli pärmbild om jag nånsin skriver den där matboken?