Att bygga ett blogginlägg

Det här är min senaste selfie.

67541709_383577165631495_8359633338872365056_n.jpg

Det är knappt en godtagbar selfie dessa dagar när alla är . fucking proffsfotografer med kamerastativ och objektiv. Detta är en smutsig spegel med en spricka i, bilden är grynig och även om det är tänkt som en outfit-bild så kan man inte riktigt skönja vad jag har på mig. Låt mig förklara vad det är: det är en tröja från Kappahl, den är många år gammal, det är en av de få tröjor jag har kvar av alla svarta t-shirts och tröjor och tunikor jag har köpt de senaste tio åren som arbetskläder på AE. De flesta har använts slut, blivit håliga, urtvättade och illasittande. Den här har av nån anledning klarat sig rätt bra, trots att den varken var dyrare eller nåt alls.

Sen är det ett par svarta byxor med nån slags paperbag-midja som jag beställde från Ellos inför höstens bokmässor. Jag skulle vijla ha en outfit som sa typ: “hej, jag är proffsig och intellektuell - men ändå avslappnad och kul”. Jag har också beställd en tigermönstrad kavaj - SÅN ÄR JAG. Den har inte kommit ännu, men jag hoppas att den ska sänka sig över mina axlar likt en sköld som på nåt sätt ger mig axelbredden och coolheten jag vill ha. Den och de här svarta byxorna (som jag sy upp några centimeter) - om den outfiten ser ut som jag tänker mig att den ska göra så kommer jag vara jättesnygg.

Men det blir ju sällan riktigt så, så jag håller förhoppningarna klädsamt låga.

Det är inte ofta nu för tiden du ser mig i helsvart klädsel förresten, men idag blev det så. Jag har visserligen färgglada sneakers på mig, men det räknas ju inte riktigt. Jag kände bara för att smälta in lite idag. Känner mig inte på topp och då kan man ju A) klä sig ur det och tillsätta energi genom en poppig kulör eller

B) bara embrace att detta - i motsats till vad diverse andliga bitar vill få en att tro - inte är dagen och gömma sig. Jag valde B idag.

67925409_364957111117642_8461716765808787456_n.jpg

Det är svårt att komma in i bloggtakten igen efter att inte ha bloggat så mycket på en stund. Jag vet som inte vad jag ska göra, jag känner mig lite som nån som vaknat upp från en tioårig koma och ska lära sig prata igen. Det känns verkligen som att jag glömt bort tänket. I typ femton år har jag regelbundet tänkt “det här skulle jag kunna blogga om”, men den senaste månaden har jag inte tänkt den tanken alls. Och nu är det som jag skulle ha tappat det.

Men jag är inte speciellt orolig och det tror jag inte ni behöver vara heller - jag har alltid återhämtat mig snabbt från allt. Så snabbt att jag ibland tänkt att det måste va nåt fel på mig, vet ni dom där tankarna; är jag totalt empatilös? Ska det inte kännas mer? Borde jag sörja mer? Varför berörs jag inte? Kanske jag är psykopat?

Men jag är inte psykopat, för jag är varken charmig eller speciellt ambitiös.
Phew.

67768026_2073544942939600_5997866677188952064_n.jpg

Imorgon åker vi på snabbvisit till Hälsingland pga 40-årsfest. Igår var vi på 3-årskalas. Sånt är livet nu. 40-årsfest, barnkalas, dop och deklarationer. Kan det vara så att alla generationer vuxna känt sig lika bluffiga som vi gör? Som att man lajvar ett vuxenliv.

NEJ ALLTSÅ NU är tankeverksamheten verkligen på noll, att jag vågar komma dragandes här med de mest o-originella spaningarna ever - “det är konstigt att vara vuxen” NO SHIT SHERLOCK grattis här är Guldspaden. Det är nog bäst det här blogginlägget får ta slut här och nu. *mimar dragkedja över munnen*

*vinkar hej då och på återseende*