Jag har inte glömt er, jag tänker faktiskt på er varje dag skulle jag säga. Men den här veckan och nästa är och kommer vara galna. Vi är mitt uppe i ordkonstläger med 19 barn dagligen som ska tas hand om, underhållas och ses efter. Det är väldigt roligt, men när man är ovan så lämnar det inte jättemycket hjärnkapacitet kvar till eftermiddagarna. Och det som lämnar går åt att hänga med familjen; mamma och Nora är nämligen också på besök dessa dagar.
Och sen tar det slut. Kanske kanske att man lyckas fylla en diskmaskin eller byta lite kattsand eller komma ihåg att köpa mjölk, men mycket mer än så är det inte. Det är synd, för jag saknar ju att hänga här. Jag tycker så himla mycket om att blogga.
Paulima (som för övrigt är en frisk fläkt i finlandsvenska bloggosfären) skrev ett intressant inlägg om det här med att tjäna pengar på sin blogg och ställde sig frågan “hur länge det räcker med att bara tycka det är kul?”. Jag kände igen mig i mycket av hennes tankegångar och tänkte faktiskt redogöra lite för min situation som bloggare idag. Jag tror att folk överlag - alltså inte Paulima, detta är inte riktat till dig, jag bara spinner vidare på dina tankar - har ganska många föreställningar kring vad det är att vara bloggare.
Först och främst: under maj månad hade jag 3548 unika besökare. Det är lite mindre än vad det brukar vara, men ungefär så där. Unika besökare betyder alltså att det är 3500 olika människor som besökt min blogg. De här 3500 personerna har i snitt gjort tre besök på var, för jag hade 10 303 besök (och 17 355 sidvisningar) under maj månad. Det betyder ganska mycket för mig, det betyder att rätt många kommer tillbaka fler gånger. På instagram har jag i skrivande stund 2364 följare. Jag följer 992 och jag försöker hålla det under tusen alltid. Jag orkar ändå inte ta in allt. Jag vet inte hur dessa siffror står sig i jämförelse med andras, eftersom jag valt att avregistrera mig från t ex bloggtoppen.fi. Jag har faktiskt inte en susning om det är mycket eller lite eller vad andra bloggar ligger på. Men jag vet att jag är jävligt nöjd med den följarbas jag fått, eftersom den växt helt organiskt och jag har uppnått den utan att lägga nån egentlig tid på SEO eller sökoptimering. Det är inget fel med att göra så heller så klart, men det orkar och hinner jag inte.
Jag har nästan aldrig tjänat pengar på att blogga. Under de ungefär 15 åren jag bloggat har jag på rena samarbeten tjänat ihop 250€. Utslaget på alla år så är det ingen riktigt hög månadslön. Däremot har bloggen öppnat så himla många dörrar för mig; jag har fått vara med i radio, i tv, skriva kolumner och essäer, föreläsa och om man riktigt drar sig till sin spets så kanske jag har bloggen att tacka för mitt bokkontrakt, i alla fall delvis. Dessutom har jag blivit bjuden på teater ett par gånger (tyvärr har jag inte kunnat åka de flesta gånger pga Jeppis och Helsingfors inte ligger nästgårds), fått otaliga recensionsexemplar av böcker och nån enstaka gång fått lite rabatt avdraget i kassan på ett par skor eller en kaffe.
Jag har blivit kontaktad av företag som velat göra samarbeten en handfull gånger. De flesta gånger har det handlat om att det varit oseriösa företag eller nätcasinon och i ett fall var det ett trevligt och seriöst företag i klädbranschen som kontaktade mig och jag visserligen gillar, men som jag helt enkelt kände att inte kändes trovärdigt för mig eftersom det helt enkelt inte var min stil. Jag tror ni skulle se igenom mig om jag plötsligt ändrade klädstil över en natt. Jag har en gång kontaktat ett företag och frågade om de skulle vara intresserade. Jag fick ett sånt skambud därifrån (50% rabatt) att jag inte ens orkade börja förhandla. Jag har sett det här företaget göra samarbeten med en del andra finlandssvenska bloggare och jag kan inte låta bli att fundera - vad har de fått betalt? Och hur blir man bra på att förhandla?
Jag har aldrig blivit inbjuden till nån vip-kväll eller releasefest eller nåt liknande och det kan jag på sätt och vis förstå. Jag förstår att jag inte är speciellt attraktiv som öh… marknadsföringsperson. Jag har gjort det till min grej att vara sur, negativ och ful. Alltså inte ful-ful, men ni fattar. Osminkad så att säga. Och då får jag väl ligga i den säng jag bäddat då och de flesta dagar är jag helt okej med det. Jag tycker jag får så mycket ändå att en inbjudan hit eller dit inte gör så mycket. Men i mina bittra stunder kan jag bli ledsen över att inte bli inbjuden (även om jag kanske inte ens hade haft möjlighet att gå) och också störd över hur trångsynt det är att inte förstå min potential som öh…, marknadsföringsperson. Jag tror att mina följare och läsare litar på mig och mitt ord kunde väga ganska tungt och att nån borde fatta det. Men jag kanske har fel, jag vet inte.
Jag lägger ner en vanlig läger- och besöksfri vecka ungefär 5-10 timmar på bloggen. Vi säger fem. Då räknar jag bara med ren och skär skriv- och fototid och inte all planering och fundering som sker först och främst i huvudet. Fem timmar är ganska lite jämfört med många andra tror jag, men det är ungefär vad jag tyar med. Jag jobbar 75% på ordkonsten och det är ungefär 30 timmar. Utöver det har jag mitt eget skrivande och alla andra uppdrag; det som i min kalender är färgkodat lila och som heter BFF business. Dit hör alla kurser utöver ordkonsten, alla föreläsningar, alla författarsamtal och allt annat. Det är svårare att räkna på, för det är så varierande. Men jag skulle nog tro vi får lägga 75% till där, det vill säga 30 timmar. 30 + 30 = 60 timmar jobb i veckan. Nu är mina jobb flexibla och inte speciellt fysiskt krävande, jag sliter inte ut min kropp och många gånger kan jag jobba hemifrån i pyjamas, men ändå, 60 timmar i veckan är rätt mycket. Jag har faktiskt inte riktigt tänkt på det så tidigare, men så är det. Då förstår ni att de här fem obetalda timmarna jag lägger på bloggen ganska lätt faller bort när det är nåt extra, för jag har ingen möjlighet att prioritera dem över något jag har betalt för att göra.
Förutom tid lägger jag faktiskt ner pengar på den här bloggen. Sedan jag flyttade från Sevendays betalar jag en hyra för min domän varje månad, den ligger på ungefär 20€. Det är typ två och ett halvt år jag legat på den här domänen, så det blir 600€ i hyra det. Utöver det har jag betalat för min header och dessutom betalat för teknisk och grafisk support ett par gånger. De här siffrorna vet jag inte exakt va de ligger på, men jag skulle gissa att det är ungefär en sexhundring till, allt som allt. Så hittills har jag mest förlorat pengar på att blogga, om man ska säga det krasst. Det kan man ju verkligen kalla idiotiskt om man vill, men va kan man. Jag gör det gärna, än så länge.
Jag skriver inte det här för att skryta eller framstå som ädel eller ens vinna symp… Jo, det är kanske vinna sympatier jag är ute efter. Jag skulle vilja att ni skulle veta att jag jobbar det hårdaste jag kan på att den här bloggen ska fortsätta som den är idag och det faktiskt räcker ganska långt att det bara är kul för mig. Jag vill också att ni förstår hur mycket era kommentarer, gillningar och delningar betyder. Det är det jag lever på när det kommer till bloggen. Jag bloggar gärna gratis, men då får ni gärna komma ihåg att skriva en kommentar då och då. Berätta vad ni tycker om, berätta om jag gör nåt bra eller för all del - kritisera mig när jag har fel.
En bra grej vore ju förstås om det fanns fler (eller ens nån?) plattform i Svenskfinland som betalade sina bloggare per klick eller nåt sånt. Då hade jag nog gärna haft min blogg på en sån. Kanske.
Ibland har jag lekt med tanken på att fixa nån slags Patreon-system eller nåt sånt, be om ett par euro från er som klickar er in hit ett par, tre gånger i månaden. Lika lite som jag hinner eller orkar sätta mig in i SEO, hinner jag fiska samarbeten eller kontakta företag och ibland tycker jag faktiskt jag bloggar så bra att jag borde få nåt slags betalt. Jag är åtminstone lika bra bloggare som dom som tjänar en liten summa. Jag är ju ingen proffs-influencer, men liksom. Ganska bra är jag nog.
Men så är det ju också så, att den stunden jag tar betalt för mina fem timmar jag lägger på det här, det är också stunden som jag inte kan prioritera bort det när det behövs. Det är stunden jag jobbar 65 timmar i veckan. Det orkar jag inte.
Jag har sträckt eller inflammerat en muskel i högra låret. Det är liksom höftböjarmuskeln. Idag sa Ida, som jag jobbar med och som är yogalärare, att det är den första muskeln efter hjärtat som reagerar på stress. Hehe. Det känns logiskt så där två veckor före semester. Det är inget farligt, men jag behöver nog inte flera jobbtimmar i veckan just nu i alla fall.
Jag tycker det är ascoolt med dom som kan och lyckas göra sin blogg till sitt jobb. Men jag är inte en av dem. Och jag tror faktiskt jag behöver ha den här platsen, precis som den är. Ett prestationslöst andningshål att få ut lite kreativitet på.
Som går att välja bort ibland.