Det är mors dag i Finland idag.
Sällan har jag varit så medveten om att jag inte har barn som idag. Det här är en ny grej, om nåt har stört mig på morsdag på sociala medier förr så har det mest varit typ, fantasilösa mamma-hyllningar. Men i år är det en ny grej som ligger och skaver lite och det är det här utanförskapet. Mina vänner och bekanta - min generation - har gått från att ha mammor till att va mammor och jag har inte riktigt hängt med.
OBS nu ska jag vara snabb med att påpeka att jag inte är i nån jätteledsen sits; jag vet fortfarande inte riktigt hur det är att verkligen försöka och inte få det att funka. Min värsta barnlängtan har gått om och även om jag vilken dag som helst skulle välkomna ett barn så svävar jag mest i nån slags limbo just nu när jag försöker ta reda på om jag vill ha barn eller inte. Vill också understryka att jag inte är ute efter att inkräkta på folks rätt att uttrycka sig online eller prata om moderskap. Klart man ska fira liksom.
Det här är bara sånt jag funderat på idag.
Nånting som talar mycket för barn är ju just det där utanförskapet. Det är ganska tungt att känna att man står utanför något typ allmänmänskligt och inte får va medlem i en klubb som i princip har noll medlemskrav. I många diskussioner och situationer som 30+ utan barn känns det som att själv vara ett barn; blinkningar över huvudet, skrockande insider-skämt och nedärvda hemligheter. Det hade varit jävligt fett att nån gång få sitta med och dela de där Mona Lisa-leendena.
Sen läser jag att vi har max tolv år på oss att stoppa klimatförändringen före vi står inför en global katastrof och jag tänker ingen utanförskapsångest kan nånsin bli starkare än den ångesten att inte kunna garantera sitt barn ett lyckligt liv och en säker plats. Hur mycket ångest vågar jag lasta på den här bräckliga skottkärran som är jag? Jag vill liksom inte bli den där bleka mamman som har “huvudvärk” hela tiden pga psykiskt break down och tvingar barnen att “leka tyst”. Jag förstår inte hur man orkar bli förälder, hur stark måste man inte va?
Men vad fyller man livet med när man inte har barn? Jag har inga storslagna intressen, ingenting som skulle kunna fungera som ursäkt och substitut. Och varför ska man behöva en ursäkt eller ett substitut egentligen? Ibland tror jag att ingenting annat än barn räknas. Har du inte barn ska du åtminstone vilja ha barn, helst ska du va lite olycklig över att du inte redan har barn.
Ibland tror jag att jag inte vill ha barn av ren och skär protest. Bara för att fittas liksom, för alla “vänt bara”-leenden, för alla “men jag tror du skulle bli en jättebra mamma”-kommentarer och för varje gång allt jag gör och är inte räknas. För alla “jag visste inte vad livet var före jag fick barn”, varje gång nån säger det dör en äggcell i mig, jag svär.
Men - tänk om man ångrar sig?
Det är så mycket frågor nu för tiden. Och folk är så snabba med att komma med svar, men det jag egentligen saknar mest är lite utrymme för de här frågorna. Tänker att frågorna ibland är viktigare än svaren.