För ett par år sen kom jag ut som pysselhatare här på bloggen. Jag läste just om det inlägget och nickade och hummade genom hela läsningen. Jepp, precis så här är det. Jepp, pyssel suger. Jag tror att orsaken till att jag blir så frustrerad av klipp-och-klistra är att glappet mellan min vision och min förmåga är för stort. Jag tänker alltid att jag ska göra nåt som får Pinterest att explodera och så har jag varken konstnärligheten eller tålamodet att göra nåt över huvudtaget. Jag börjar stort och mitt i en process brukar första tanken på att ta nån slags genväg infinna sig och det är där det skiter sig oftast.
Nåväl, med jämna mellanrum glömmer jag liksom lite bort det här att pyssel inte är för mig och så tillåter jag mig själv börja visionera fram olika projekt. För nån vecka sen höststädade jag balkongen och slängde bort bl a mina borttorkade örter och ampeln med penséer (violer? vad är skillnaden?). Strax före jag skulle slänga den senare kom jag på att jag skulle ta tillvara och torka de blommor som fanns kvar. Sagt och gjort.
Jag plockade en näve ännu levande blommor och tog in dem, till Violas stora förtjusning. Det är kanske lite därför jag blir så arg av pyssel; har ni försökt pyssla med två nyfikna katter närvarande nån gång?
Jag bäddade in dem i lite hushållspapper och satte in dem i en stor bok (Silvana-boken om det är intressant för nån) för att torka. So far, so good. Kände mig redan pysslig och började fantisera om att göra ett eget mobilskal med torkade blommor eller nåt annat som det skulle ooh:as och aah:as över när jag sen presenterar det här.
En vecka senare såg dom ut så här och jag hade fortfarande inte riktigt kommit på hur jag praktiskt skulle göra ett mobilskal, så istället bestämde jag mig för att den aktuella jubilaren Fammo Strömberg skulle få ett födelsedagskort. Succé tänkte jag! Har jag gjort ett eget kort åt henne sen jag gick ut grundskolan? Tveksamt. Och torkade blommor, ja men vad kan vara mer symboliskt för mötet mellan hennes generation och min? Jag var uppspelt som en hundvalp när jag kom på idén (det vill säga i förrgår).
Så utrustad med papper, sax, kontaktplast och glitter skred jag till verket. Nu skulle födelsedagskortshistoria skrivas!
Vet ni sagan om mästerskräddaren? "Det bidde ingen rock" osv. Lite så var det. Det som som till en början skulle bli ett ståtligt A4s kort med intrikat klippta hål för violerna att kika fram bidde inte det. Jag klippte och klippte och klippte och...
... till slut var det här det enda som fanns kvar. En hjärtformad bit kontaktplast med lite glitter och några blommor instuckna. Ganska långt ifrån min vision. Men ett litet bokmärke fick jag till också av en restbit, "hurra".
Och bordet såg ut så här och katterna hade dragit ner pappersbitar på hela golvet, mitt blodtryck var jättehögt och Pär hade (som han har lärt sig är bäst vid liknande tillfällen) stängt dörren till arbetsrummet och höll sig tyst. Jag gav upp och lovade mig själv än en gång att aldrig, ladrig, ALDRIG igen låta mig dras med i nån pysseldröm.
Till fammos heder ska sägas att hon blev glad och tackade så mycket för kortet, som hon kallade "personligt". Och bokmärket fyllde sin funktion i boken jag hade köpt åt henne. Läste själv Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap för några år sen och påmindes om historiens gullighet och fammo-kompabilitet i somras när jag såg filmen. Bestämde då redan att jag skulle införskaffa boken åt henne till nästa högtidsdag. Även andra kan se det som ett tips, det är en trevlig historia, speciellt i bokformat.
Jag kanske ska hålla mig till det jag kan - boktips - och skita i det här pysslandet framöver. Tror det är lugnast för alla inblandade parter.
OBS! Det här är inget fiskande efter "det blev ju visst fint"-kommentarer, spare me those och försäkra mig istället om att jag inte är ensam om att suga på att pyssla.