Jag har bloggat i femton år typ, under namnet Blejk, fejt och fab i tre,fyra år. De senaste veckorna har jag i snitt haft typ 350 unika läsare per dag. 600 pers som gillar eller följer min sida på Facebook, jag har 2000 följare på instagram och en ganska tät och lojal kontakt med mina läsare. Den här följar- och läsarkretsen har jag byggt upp helt organiskt. Siffrorna har aldrig varit målet och ärligt talat vet jag inte ens vad SEO riktigt innebär. Jag har vunnit utmärkelsen Årets Blogg en gång och figurerat i en mängd artiklar och radioprogram. I förlängningen har den här bloggen också gett mig en plattform som gjort det möjligt för mig att skriva en bok, men också andra texter. Jag skulle säga att jag är en ganska seriös bloggare.
Jag har bloggat i femton år. På de femton åren har jag gjort tre betalda samarbeten. Två på bloggen och ett på instagram, alla har gått till så att dom har kontaktat mig. Jag har visserligen fått en hel del recensionsexemplar av böcker, fått gå på teater gratis en gång och säkert blivit trevligare bemött på nåt ställe tack vare min blogg. Jag har fått vänner och möjligheter via den här bloggen, men pengar - näe, det har jag inte fått.
I början hade jag inte en tanke på att jag nånsin skulle tjäna pengar på att blogga, det fanns liksom inte på kartan för femton år sen. De här senaste åren har det ju varit desto mer på tapeten och jag har mer och mer börjat känna mig som en inte så seriös utböling i hela bloggosfären på grund av min icke-existerande businessnäsa.
Först blev jag sur och kränkt och tänkte att jag målat in mig i ett hörn. Varför ville ingen samarbeta med mig? Är det för att jag är sur och kritisk till allt? Är det för att jag inte är så attraktiv som poster girl? Är jag för dålig fotograf? Har jag en oproffsig ton? Har också de senaste åren blivit stött när min inbjudan till nån vip-kväll eller nåt event igen tycks ha “kommit bort i posten”. Det är superlöjligt och det är inget jag egentligen riktigt vill erkänna, men så är det.
Kom ihåg allt det där jag rabblade i början av inlägget. Allt det har jag fortfarande byggt upp och allt det har jag fortfarande kvar att vara tacksam för, men sånt överskugga lätt när man sitter och surar i ett hörn för att “ingen” vill ha en.
När jag nån gång yttrat något om den här missnöjdheten åt Pär har han sömnigt (för den här missnöjdheten infinner sig oftast när vi ligger i sängen och ska sova) viftat bort det och sagt nåt i stil med “låt dom där hålla på med sitt, du spelar ju ett helt eget spel”. När jag fortfarande muttrat nåt om I ALLA FALL så har han frågat “men vill du ens gå på de här eventen då?!”och då har jag svarat “näe så klart int! men man skulle ju vilja kunna tacka nej nån jääävla gång!!!”.
Igår kväll gick vi igenom den här diskussionen igen. Och efter att jag igen konstaterat att jag mest skulle vilja kunna tacka nej till det (och kanske ja nån gång, vem vet) så sa Pär “men det är kanske det, de kanske tror att du redan tackat nej liksom”. Jag kom inte på nåt att svara.
Det i kombination med att jag diskuterade saken med min två bloggpolare Karro och Daniela tidigare på kvällen fick mig att få två insikter. Jag, K och D har en Whattsapp-grupp där vi nästan dagligen diskuterar blogg-relaterade ämnen (och annat så klart men ofta handlar det på nåt sätt om bloggande). Samarbeten och reklam kom på tal och jag dryftade allt det här jag tänkt på så senare tid, hur oattraktiv jag känner mig som reklampelare, samtidigt som jag har svårt att komma på företag jag ens skulle kunna tänka mig att samarbeta med. Efter att först ha skällt ut mig för att jag kallade mig själv oattraktiv (på ett snällt sätt) och sen skällt ut mig för att jag inte fattar min egen potential (också på ett snällt sätt) fick jag höra om hur aktiva de själva är när det gäller att skaffa samarbeten. Det ramlar liksom inte samarbeten över dem.
Och nu till insikterna.
Jag är i grund och botten lat.
Jag upprepar samma mönster som jag gjorde hela tonåren. I tron om att ingen vill ha mig bestämmer jag mig i gengäld för att inte vilja ha nån och anlägger image av IDGAF och sen blir jag ledsen när ingen vågar närma sig utan att inse själv vad jag utstrålar.
Nyttiga insikter att få.
Grejen är ju också att jag fått ett par erbjudanden från företag som jag tackat nej till eller bara ignorerat tbh. Det har mest handlat om att jag dömt företaget som oseriöst (ni vet, “skriv om vårt nätcasino så får du en hundring!”) och i ett fall handlade det om att jag visserligen gillade företaget men inte upplevde att det var min grej helt enkelt. Och precis som att jag aldrig var kär i nån som ar kär i mig tillbaka är jag inte intresserad av nåt företag som är intresserad av mig, heh.
Orsakerna till att jag inte kastat mig ut i att ragga samarbeten är flera. Jag hade tänkt lista konsumtionskritik som en, men ärligt så vet jag inte om det känns som ett hållbart argument, eftersom det finns föreningar, företag och organistationer som gör bra, hållbar skit också. Men förutom det så strandar det på att jag inte är ett dugg, en smula, ett jota intresserad av hela den företagande-biten av bloggandet. Tycker det är astråkigt. AS-TRÅKIGT. Och så är det det här med mina starka åsikter om både estetik och ideologi. Dom åsikterna är viktiga för mig, det ÄR hela mig, det är liksom mitt brand om i nu ska prata businessspråk. Jag är ganska ovillig att kompromissa med dem. Nu menar jag verkligen inte att folk som gör mycket samarbeten inte skulle ha åsikter eller ideologier, men jag tror att jag är mer krampaktig i ihållandet av mina. På gott och ont.
Jag försökte lista företag jag kunde tänka mig att samarbeta med igår kväll. Jag kom på fem, varav två rimliga. Det betyder inte att det inte finns företag jag säkert skulle “godkänna”, jag känner bara inte till dem. Men hej, sköter du marknadsföringen för nåt företag som har nåt slags ekotänk eller mångfaldstänk eller i alla fall har sjyssta arbetsvillkor för alla inblandade - tveka inte att höra av dig, hehe.
Men nånstans i glappet mellan mina ideal och vilka krav jag faktiskt kan ställa fastnar det. Jag har inte en tillräckligt stor plattform för att välja och vraka. Jag vill inte ge upp saker som är viktiga för mig.
Sen kan man ju också fråga sig - är samarbeten ens nödvändiga? I en idealvärld skulle jag ju så klart säga nej, så klart inte! Men vi lever knappast i nån idealvärld och jag börjar liksom fundera om man ens får va med om man inte visar att man kan vara proffsig och seriös nog att göra samarbeten? Får jag räkna mig till en trovärdig bloggare för det? Och till sist - jag lägger ner masor av tid och t o m lite pengar på det här lilla hörnet av internet - vad kan jag, vad SKA jag begära tillbaka? Är jag bara dum om jag inte värderar det jag själv gör ekonomiskt högre?
Berätta gärna hur ni tänker kring samarbeten och reklam i bloggar i kommentarsfälten, jag vill höra från alla åsiktsläger och håll.