Idag announcades årets Arvid Mörne-pris och det är alltid lika roligt, eftersom än så länge är jag så pass ung att jag nästan jämt känner en eller flera av vinnarna. I år är jag god bekant med _the_ vinnare, Rosanna. Kul! Förutom att det årligen bekräftar min teori om att jag är ung och hipp och kreativ (LOLLERILOL) så är det också en påminnelse om att jag faktiskt en gång i tiden deltog i Arvid Mörne-tävlingen. Deltog - och fick andra pris!
Det här var nådens år 2013 och jag hade just börjar formulera tanken om att jag nog kanske skulle vilja skriva. När jag tänker på det känns det som inte alls så länge sen, men sen kommer jag ihåg vad jag hade på mig på prisutdelningen och inser att jo, det var nog länge sen. Hittar ingen bild, men det var en mörkblå blus med pingvinärm och plisseringar, direkt från 80-talet till min garderoben, via nån loppis så klart. Dessutom var jag mitt inne i min "jag är nog meningen att vara rödhårig på riktigt"-period. Hua.
Under prisutdelningen (som tbh var en ganska stel historia, fint och allt, men typisk miljö där jag vill stiga upp på bordet och ropa "KUUUUUUK") träffade jag min nuvarande Redaktör för första gången också. Hon hade en klänning med nåt slags rymdmönster vill jag minnas och gjorde stort intryck på mig. Knivskarp blick. Minns att hon sa "om du har nåt som du skrivit får du gärna skicka det till mig, jag läser gärna". Och så fick jag ett visitkort. Dog av nöjdhet och sparade visitkortet på kylskåpsdörren längre än vad jag nånsin kommer erkänna. Det kändes så stort! Att bli efterfrågad på det där viset. Tänkte redan då att jag nog gärna skulle jobba med Redaktörn, så när det faktiskt blev så gjorde jag en mental ✔️ på listan över life goalz.
Jag hade faktiskt skickat in ett bidrag en gång tidigare. Var aaasnöjd med den novellen jag skickade in 2011. Inget hände, inte ens ett hedersomnämnande. Sen 2013, när jag skickade in nåt jag på min höjd tyckte var "meh" så fick jag andra pris?! Det var då jag lärde mig att inte lita på mitt eget omdöme när det gäller text jag skriver.
Ganska snart efter Mörne började jag på LIttSkap också och så var bollen i rullning. Och här sitter vi nu *fäller en tår* *pöser* *vrider mustaschen självgott*. Man kan väl säga att Arvid Mörne-priset var ett startskott för något. Vad jag gjorde med prispengarna? INGEN ANING, tror jag bara levde upp dem. Enda jag minns att jag köpte var fyra Arabia-muggar och ett par pumps som jag använde kanske fem gånger :-DDDD
Som en special treat for you tänkte jag att jag skulle låta er läsa min novell som 2013 fick andra pris. Jag mindes den som bättre och längre än vad den är, så ha lite överseende. Det är ju ändå fem år sen. Visst låter det lite .- "fem år"! Men det är jättemycket! Det är fem årskullar nya vinnare, det är ett giftemål, två lägenheter, en brorson, en bokdebut, två skrivutbildningar, säkert tusen fyllor, smörgåsar, duschar och nya vänner. Det är ju ett LIV.
Hur som helst, bear dom fem åren i mind när ni läser min PRISBELÖNTA novell; Bakfylla.
(så klart heter den bakfylla, jesus kristus, mitt liv back then)
Det är varmt och klibbigt. Genom persiennerna lyser solen obarmhärtigt, i strålarna dansar dammkorn, katthår och hudpartiklar från oss båda. Det är varmt, varmt, varmt och klibbigt. Min vänsterarm har fastnat i en allt för intim position under hans nacke. Jag vill inte flytta armen för då kanske jag väcker honom. Men om jag inte rör på mig kanske han aldrig vaknar och då får jag aldrig min säng tillbaka. Det är olidligt varmt här. Jag måste röra min arm nu, jag måste röra på mig.
Klockan visar kvart över elva. Han bara sover vidare. Han snarkar, med vidöppen mun och stora näsborrar. Han luktar. Igår var han söt. Det är han förresten ännu, men i närbild, i min säng, dagen efter har sötman har en nyans av äckel i sig. Jag har aldrig märkt hans födelsemärken i tinningen förut, jag har aldrig märkt hans sneda framtand. Jag kniper ihop ögonen vid minnet av hans tänder mot mina egna framtänder, tänker jag på hans tunga nu spyr jag.
Jag måste röra min arm nu. Jag har sett när folk drar en duk av ett bord utan att vinglasen faller, det är lite den effekten jag är ute efter nu. Men mina vinglas faller och han grymtar till, öppnar ena ögat, vänder sig på sida mot mig och mumlar.
-Godmorgon.
- Godmorgon. Det var inte meningen att väcka dig, det var bara så obekvämt.
- Förlåt.
- Nej, alltså. Inte ditt fel.
Jag är om möjligt ännu obekvämare med honom vänd mot mig. När jag var liten trodde jag att man blev begraven i den position som man hade dött, så jag försökte alltid somna så vackert som möjligt, utifall att jag skulle dö i sömnen. Jag tänkte på döden mycket som barn. Helst ville jag bli begraven med händerna i kors över bröstet, som Törnrosa. Jag tänker på hur jag skulle se ut i kistan om jag skulle dö nu. Inte som Törnrosa i alla fall. Jag vet inte ens var mina trosor är.
Det är ett problem, för vad vi än delade igår kväll och i natt så tycker jag inte om tanken att han ska se mig naken nu. Ännu ett kort minne av läppar och andetag mot nyckelben och halsgropar får mig att gräva naglarna djupt in i handflatorna. Han grymtar till igen.
- Shit, alltså, vad är klockan?
- Halv tolv tror jag.
Han vrider på sig, lokaliserar var tickandet kommer ifrån och ser att min väckarklocka bekräftar det jag just sa i mintgröna bokstäver. Samma nyans som mitt illamående. Halv tolv. Vi har umgåtts i tolv timmar nu. Det är fullt förståeligt om han vill gå. Det vore till och med föredömligt om han begav sig av.
- Shit, dit for den dagen. Är det okej att jag ligger kvar här en stund? Jag har sån jäkla huvudvärk, blev kanske lite väl mycket igår.
- Ja, verkligen. Det är som, när ska man lära sig? Behöver jag verkligen dricka sjuttiotusen drinkar varje gång?
- Mmm.
- Ibland hatar jag mig själv, liksom, eller inte hatar mig själv, men du vet, man är väl kanske inte skarpaste kniven i lådan, jag är 25 år, jag har supit i tio år, nej, mer, herregud, tolv år, så borde jag inte veta vid det här laget att de där sista tre drinkarna är helt onödiga...
- Mmm.
- Jag blir liksom full ändå, jag vet inte...
- Mmm. Alltså shit, min huvudvärk.
- Du säger shit ofta.
- Mmm.
- Och mmm. Förlåt, jag ska vara tyst.
Under min monolog har han vänt sig mot mig igen. Han lägger sin hand på min mage, ser på mig med halvslutna ögon, hans ögonlock är tunna och skiftar i rosa och blått. Jag kan inte hejda en impuls utan rör hans ena ögonbryn med pekfingret. Hans arm är tung av seniga muskler.
- Det är lugnt.
Jag vet inte om han tycker det är lugnt att jag rör honom eller lugnt att jag pratar mycket så för att inte ta några risker slutar jag med båda. Med handen kvar på min mage sluter han ögonen helt och flyter iväg. Kanske han sover, kanske han bara låtsas så han ska slippa lyssna på mig. Jag försöker blunda men mina ögonlock är inte lätta och tunna som hans, utan lika hårda som två knytnävar i ansiktet.
Jag vill ju sova, men här ligger jag med hans jävla hand på min mage och mina trosor på golvet någonstans. Jag vill att han ska gå hem men hans hand väger järn på min mage och vi är fastklibbade i varandra, jag känner mig som en lädersoffa en sommardag.
Jag kan inte ligga kvar här. Jag måste duscha, jag måste få luft. Jag sätter mig upp. Stiger jag upp nu vet jag att jag inte kan krypa tillbaka. Då kan jag inte låta honom klia mig på ryggen, hålla om mig och viska små roliga saker åt mig. Jag blir sittande en stund, tvekar. Ser på honom där han ligger, nu vårdslöst vänd på rygg. Sen stiger jag upp, rafsar ihop något jag hoppas är mina kläder och går med byltet mot toaletten.
Passivt står jag lutad mot den svala kakelväggen och låter det varma vattnet skålla mig. Jag känner mig som en främling i min egen lägenhet med honom där. Hans långa ben och armar som är överallt, hans hand på min mage. Den där handen.
Jag borstar tänderna, skrubbar ansiktet, smörjer in benen snabbt. Nej men vadå, mina vader doftar alltid gott, ja, men jag vaknar med Pepsodent-andedräkt. Mitt hår är alltid fräscht nytvättat. Lavendel, lavendel, lavendel.
När jag kommer ut ur badrummet sitter han på soffan, utan tröja men han har hittat sina jeans. Han ser lite förvirrad ut, stryker min katt koncentrerat över ryggen.
- Han är söt. Eller hon. Jag visste inte att du hade katt.
- Hon. Hon heter Beatrice. Hon var nog här igår också.
- Förstås. Jag pratade säkert med henne igår, men jag kommer inte ihåg det.
- Ja, fast hon är rätt skygg.
Jag står kvar bredvid soffan, snurrar håret spänt, spänt. Släpper det, börjar snurra igen. Tittar kisande ut genom fönstret. Ser att det har börjat snöa lite. Han följer min blick mot de lugnt dalande snöflingorna och säger;
- Vill du att jag ska gå?
Jag tänker på hans många födelsemärken, de runt tinningarna. På hans sneda framtand, på att han luktar och på hans hand. Andetag mot nyckelben. Hur han klibbar fast i mig. Jag tänker på hur skönt det vore att vara ensam, strunta i den här lavendel-charaden och vädra i sovrummet. Jag tänker på att han pratar med katter. Han ser dem bara inte, han pratar med dem. Jag tänker på hans kalsonglinning som sticker upp över jeanskanten. Färgglad och ful. Hans hand igen. Jag tänker på att jag fortfarande inte har några trosor på mig och hur illa jag mår. Jag tänker på att han pratar med katter.
Han pratar med katter.
-----
GRATTIS ÅRETS VINNARE!!!! MVH/gammal goding