Jag skulle vilja att det händer nånting roligt imorgon, sa jag åt Pär igår kväll när vi lade oss. Jag blir alltid lite smådeppig av att vara sjuk, jag känner mig så värdelös och isolerad från omvärlden. Jag har knappt varit utomhus på två veckor, än mindre träffat nån. Den här veckan har jag bara - och då menar jag bara och endast - legat på soffan och scrollat, sett på Gilmore Girls och sovit hostmedicin-indränkta tupplurar.
Vad skulle det vara för roligt då? frågade Pär och jag sa att jag vet inte, men det är ju ändå fredag, den dag som ska vara roligast, enligt folk som vet sånt. Kanske att ett nytt nummer av Vi Läser kommer på posten eller att jag får ett roligt mejl eller så. Inte så höga krav, men inte så höga förhoppningar heller.
Men när jag vaknade - första morgonen tillbaka i vårt sovrum efter sjukexilen i gästrummet! - hade jag fått ett mejl från KIDE (Kirjallisuuden edistämiskeskus), att dom betalat ut mina stipendiepengar! Ser ni, jag ansökte för nån månad sen om pengar för att köpa en ny dator. Och pengar till en ny dator fick jag också, nästan hela summan!
Jag har haft en alldeles okej-fungerande pc i ett par år nu. Inget illa om den, men jag har tyckt den har varit onödigt tung att släpa på och på sistone också lite onödigt slö. Jag har dessutom med både avund och klasskomplex suktat efter mina kollegors och vänners MacBooks i många år.
Jag är den första att medge att det handlar till mångt och mycket om ren och skär design och symbolvärdet i det där lilla lysande äpplet. Men också för att en MacBook Air är en så otroligt behändig liten dator när man sitter på många olika ställen och skriver och de är så användarvänliga, speciellt när man har en iPhone.
Så efter att ha kontrollerat att mina stipendiepengar verkligen låg där på kontot och pös, stack jag kontokortet i handen på Pär och sa "gå och köp mig en dator". Är nämligen fortfarande lite för hostig för att gå de långa 600 metrarna eller vad det är till affären.
Och det gjorde han! Och nu har jag en alldeles egen MacBook Air, mitt livs första. Det känns som att klassresan är komplett på nåt sätt, hehe.
Och inte nog med det! Ikväll har jag underhållit mig med att köpa hem och installera och lära känna Scrivener, skrivprogrammet som bl a Malin och Kugge svär vid. Tänkte att jag skulle försöka skriva min andra bok på det. Tänker överlag att det kommer vara väldigt mycket roligare att skriva andra boken nu, men ny, hjälpsam dator och nytt, hjälpsamt program. Jag känner mig 200% mera proffsig plötsligt.
Men alltså OBS, jag skrev min första roman delvis på OpenOffices gratis skrivprogram på min hackiga PC och delvis på mobilens anteckningar och det gick ju bra det med. Jag skulle säkert få utkrystat en bok eller två till på det sättet. Det viktiga är att vad du skriver, inte vad du skriver på. MacBooks och Scrivener är bara fluff egentligen. Skulle jag inte fått stipendium skulle jag aldrig ha lagt så mycket pengar på en dator. Fick ångestpåslag nu att jag bidrar till det här märkeskåta, konsumtionshetsiga Lyxfällan-samhället vi alla lever i, men jag är bara så glad! Får man vara det? För en sån materiell sak? Jag är det i alla fall.
Jag är också otroligt glad och tacksam att jag får vara skrivande människa i ett samhälle och en tid som uppmuntrar till skrivande till den milda grad att man får pengar för att köpa datorer. Tro inte för ett ögonblick att jag glömmer vilken otrolig lyx det är eller att jag nånsin kommer ta sånt här för givet.
Men med det sagt.... JAG HAR NY DATOR!!!!!!