Ni alla som tyckt att det har varit lite väl mycket positiv shit här på bloggen lately, livet fullkomligt leker och jag bara gliiider fram och bokar resor till vänster och får praise för min bok till höger - varsågoda det här är er lyckodag!!!
Det här är vår tvättkorg och min utsikt atm. Obs det här är inte en pik till Pär, som är den som sköter tvätten i hushållet, utan bara en illustration över att nej, mitt liv är inte speciellt mycket mer glamorösare så här efter boken som före.
Jag ligger i gästrummet och tittar på den överfulla tvättkorgen, den definitiva symbolen för vardag. Samtidigt stryker katterna runt mig och ser fundersamma ut. Vad är det som låter? Som väser och piper och visslar? Ingen fara kära barn, det är bara er moder som ligger och andas. Det som jag så länge ville tro var allergier har inte mildrats med medicin och dessutom har jag fått feber och riktig torr och härlig hosta. Ligger ömsom och svettas och ömsom och fryser och äh det här är inte intressant för nån, alla vet hur feber känns.
Från vardagsrummet hörs fotboll på tv och enda som når mig är det gröna ljuset i hallen. Vi har som oskriven regel att man sover i gästrummet när man är sjuk så nu ligger jag här och jag känner mig ensammast i världen. Kanske det var en omedveten pik mot Pär ändå, inte nog med att han nonchalerar tvätten, han nonchalerar sin lungsjuka fru också.
OBS SKÄMT. Han har försett mig med cokis och kommer och kliar mig på ryggen med jämna mellanrum. Men det går inte att inte känna sig väldigt uschlig när det är så här. Det enda som hållit uppe livsgnistan idag är Beyonces framträdande på Coachella som jag nu sett i sin helhet. Grät lite, men vet inte om det var för att det var så bra eller för att DET ÄR SÅ SYND OM MIG.
Grattis alla haters, mitt liv leker INTE, på sin höjd sitter mitt liv och deklarerar och pillar på nån liktorn.