Hej från mig och Viola! Eller nej, scratch that utropstecken, jag har inte energi för glättiga skiljetecken. Jag ligger på soffan och försöker slappna av, men det är svårt alltså, jag har inte gjort annat än legat på den här jävla soffan hela dagen. Jag har feber och nån märklig influensa som har satt sig på oväntade ställen, typ knäna och magen.
Äh, jag vet inte, ville mest bara ge ifrån mig ett livstecken i min nya anda att bloggandet ska vara prestationslöst och kul igen. Har verkligen ganska lite att säga. Jag har sett tre avsnitt av SMILF idag och det är bra. Jobbigt att se på pga livet är jobbigt, men det är bra. Älskar det extra mycket just nu eftersom de driver med folk som gör visionboards och tror att man kan visualisera sig ur vilken skit som helst. Sånt folk är nämligen det värsta jag vet, kan inte bestämma mig om det är naivt as fuck eller oempatiskt as fuck men nånting o-bra as fuck är det.
Utöver det har jag mer eller mindre sovit genom tre av fyra Hunger Games-filmer och stirrat på omslaget till The Underground Railroad av Colson Whithead hela dagen. Min visionboard av att vara sjuk innehöll mig, på soffan, läsande MEN HAHA sånt är livet, vissa saker kan man inte visionera sig ur, t ex feber och strukturella orättvisor mellan klasser. Underground Railroad är bra, har redan läst halva, men idag har jag bara lyckats komma så långt att jag flyttat den från nattduksbordet till soffbordet. Sen orkade jag inte mer, utan somnade i nån ibuprofen-framkallad dimma. Det är ju så; det är som att åka en otroligt lame berg-och-dalbana att va sjuk. En timme, tjugo minuter kanske känner du dig okej och inte jättekall och inte jättevarm. Det här är skrivet just på toppen av ett sånt litet berg, men jag känner min vagn gunga lite nu. Jag har försökt skriva det här inlägget i en timme och inte kommit fram till nåt att än det jag alltid skriver: jag gillar tv-serier och hatar folk, så nu får det va. Dessutom känner jag vagnen tippa över och orken långsamt tryta. Mera ibuprofen alltså.