Jag har bloggat rätt så länge nu. De första årens texter har tyvärr försvunnit i datorhaverier och dylikt, men jag hittade texter från tio år av februari. Saxade ut ett citat från varje år, ett par foton från gångna år och serverar det här, så här bara. Det här inlägget tillägnas alla er som varit med från början (sulve, looking at you!) <333
2008
- bor i åbo, är deppad, sitter ofta på puben bristol
efter fyra koppar kaffe och en fönstershopping-runda med eva är jag på bättre humör. jag unnade mig till och med rökelse från indiska för 90 cent. nu ska vi äta mat, färga hår (evas, inte mitt), dricka lonkero och se på "suomen unelmienpoikamies". det luktar riktigt gott här. ugnsfisk och amber. vad amber nu sedan är på svenska. syns vid bristol senare!
2009
- fortfarande åbo, fortfarande deppad, copypastead konversation från msn
ellen säger:
alltså neej
johan säger:
vad?
ellen säger:
det är bara för att det snart e alla hjärtans dag, jag är extra känslig just nu tror jag. jag är ju ensam. ja i alla fall, xxx ringde, den jäveln.
johan säger:
...xxx? vem FAN är xxx?
ellen säger:
han där som ringer åt mig hela tiden.
johan säger:
ahaa.
ellen säger:
vet du? som har ringt typ en gång om dagen i två månader. minst. my point är i alla fall att jag kanske förmodligen ungefär måst fara på bio med honom imorgon.
johan säger:
ahaa.. måst?
ellen säger:
nå, han ringde idag igen, och jag, kände mig lite sorgsen och ensam och svarade. han ville bjuda mig på bio imorgon.
johan säger:
aah. youre in deep
---
ellen säger:
antagligen så kan jag int svara i telefonen på die ganze tag i morgon eller så får jag svälja min.. janå, stolthet har jag ju ingen, men... och gå.
johan säger:
indeed
ellen säger:
men då uppstår nästa problem; jag somnar alltid på bio. förutom när jag drabbas av panikattacker. what to do?
2010
- bor i tyskland, saknar Å på tangentbordet, har hemmagjorda dreads, är au-pair åt ett barn
daliga saker med idag:
- barnet var supergrining imorse
- vi var lite sena till dagiset, skulle dessutom jobba där idag pa förmiddan
- jag hoppar lite lättsamt ner för trapporna för att göra det lite roligare för barnet och muntra upp oss bada.
- pa absolut sista trappsteget stiger jag rejält snett, hör ett distinkt "knack!" och ramlar ihop. min högra fot gör sa ont att jag överväger att svimma.
- jag börjar grina helt hysteriskt, svära pa franska (?! varför fragar jag mig? jag pratar ju inte ens franska) och finska och barnet börjar ju förstas ocksa grina.
- typ alla grannar rusar till och ringer ambulans och försöker trösta barnet och mig och ambulansen kommer och dom är rätt snygga men tror att barnet är min son (sa ont gjorde det dock inte sa att jag inte fick ur mig, nej nej, jag är bara hans barnvakt)
- ambulansen aker igen efter att jag insisterat pa att jag är okej och jag tänker att jag ska ga till dagis i alla fall med barnet
- HAHA! det kan man ju glömma. jag far ga in till en granne med barnet, dom ringer modern, modern far komma hem fran jobbet och min fot sväller upp mer och mer.
- modern kommer hem, granne kör oss till sjukhuset. jag har fula hello kitty-strumpor och orakade ben och läkaren är snygg.
- ett ledband eller nat i högra foten är nästan av eller nat. kul.
- jag är sängbunden idag och antagligen även ett par dagar framöver.
2011
- jobbar på AE, bor fortfarande i larsmo hos pappa
imorse när jag kom till jobbet böt jag om som vanligt inne på WC:n. min tygkasse med kläder lade jag i den stora roskisen, av någon anledning. troligen av samma anledning glömde jag tygkassen där. efter jobbet när jag skulle byta om igen hittade jag inte mitt ombyte. sen började jag tänka. vår flitiga städerska hade naturligtvis bytit påse i roskisen på WC:n, så jag fick gräva efter min tygkasse med kläder i den stora roskisen på gården. jättefräscht och inte alls hemlösigt av mig att stå och slita upp stora skräppåsar.
efter jobbet var jag på en kort kaffe med jenny och planerade hur det ska bli när vi båda är bibliotekarier och kanske t o m jobbar på samma bibliotek. då ska vi ha en bibliotekskatt har vi bestämt.
2012
- bor ensam på vad som snart ska bli turd floor, har det bra
jag är ganska säker på att jag kommer dö om jag inte hittar det perfekta matta neon-läppstiftet snart. starkt orangea och rosa läppar till en annars diskret make-up är det snyggaste jag vet just nu.
2013
- har just börjat i terapi pga utmattningsdepression, jobbig tid
handlade just kattmat, choklad och cigaretter på min kvartersaffär och fick en uppenbarelse. i de små inköpen låg min hela framtid. fick lust att förklara för kassörskan att jag inte är så tragisk som det ser ut. visst, jag har katter, men jag borstar fortfarande mitt hår. nästan varje dag. visserligen pratar jag med mina katter, men jag har dessutom ett mycket aktivt socialt liv! med människor! det är inte så länge sen jag var på en dejt och chokladen köpte jag bara för att syrran kommer hit ikväll och ser på top model. jag har ett givande jobb och många hobbys.jag är varken galen eller i behov av medlidande.
sen insåg jag att det ena som vore mer tragiskt än mina inköp skulle vara att förklara dem för en helt främmande kassörska. och att jag eventuellt behöver ta upp det här med min terapeut.
2014
- börjat fatta att jag vill skriva, har bl a en kortlivad kolumn i ÖT om tv
Idag ska jag tvätta lakan. Idag träffade jag också finansministern. Hon var in på kaffi. En kille som jag gissar var hennes livvakt hade öronsnäcka med telefonsnurrsladd ner i skjortkragen. Ministern hade ett professionellt leende. Jag hatar att tvätta lakan. Jag undrar om hon tvättar sina lakan själv. Kontrasterna i mitt liv idag gör mig lite matt. Men mattheten kan också bero på att jag sova cirka 90 minuter i natt pga dumb i hövo. Först skrev jag färdigt min andra TV-kolumn till ÖT, sen såg jag femton avsnitt Beverly Hills och läste tidningar jag stulit av syrran 2. Fruktansvärt onödigt, men jag var så pigg, vände dygnet totalt i helgen eftersom jag var överraskningsfestsvärdinna.
2015
- går littskap
Lite samma sak är det ibland på LittSkap, vilket är en kurs befolkad med de mest sympatiska individerna. Ändå sitter jag där och känner mig konstant för dum, för dålig, för icke-avancerad i mitt språkbruk. Jag känner mig som Camilla Läckberg i ett rum full med Nobelpristagare. Om ni fattar. Därför går mitt skrivande i snigelfart most of the time, för att jag sitter och rackar ner på mig själv hela tiden, det här är för ytligt, det här är för babbligt, jag har ingen röst och inget budskap... Tröttsamt.
Någonstans logiskt vet jag att jag inte är dum och jag förstår ju också att eftersom jag ändå blivit antagen till LittSkap så betyder det att jag hör hemma där, Läckberg eller icke. Dessutom är jag militant vägrare av fin- och fulkulturuppdelning och jag hatar att kultur eller intellekt ska vara en klassfråga eller statusmarkör. Fuck that. Alla kulturyttringar är lika värdefulla, hur mina egna preferenser än må vara och alla har rätt att känna sig smarta och coola, oavsett var gängse normer är.
2016
- är ganska nykär, mår rätt bra, ska precis bli sambo
Jag är på riktigt dåligt humör idag. Och igår. Vill inte säga det för det känns som att jag inte gör annat än gnäller på det och jag vill inte vara det exemplet som nån gubbe kan peka på och säga "kvinnor kan inte vara presidenter för de är för hormonstyrda" men alltså FY FAN.
Jag kan som inte ens komma ihåg allt jag blivit arg på idag men nu just blev jag t ex svinförbannad när jag tänkte på ordet president. För det fick mig att tänka på en tjej i min gamla klass som argt sa åt mig inför presidentvalet 2000 att "en president ska kunna stå upp och pissa" när jag, säkert efter att ha tryckt upp mina runda Harry Potter-brillor ännu högre upp på näsan, sa att jag skulle rösta på Tarja Halonen om jag fick rösta. Det här hände alltså anno domino 2000!!! The struggle i Grisö Plågstadium alltså.
Bonusmaterial till den här lilla storyn: morgonen efter att Tarja vann planerade jag och min bff Emmi, klassens enda Tarja-fans, vår egen entré i klassrummet. Med utstuderat långsamma steg och självbelåtna flin skred vi in.
Jaja, vad jag egentligen ville säga var typ... Jag vet inte. Ville väl klaga lite? Hashtag måndag, hashtag vårvinter hashtag mothafucking P to the M to the S.
Men hej, det är bara 25 dagar tills Pär kommer hit och max 30 år till klimakteriet så woop woop!
2017
- är gift, mår skit, kommer ut som ekonomisk katastrof på blögga
Jag har tänkt på det länge. Till exempel har jag tänkt på det när jag tittat på min och hela världens älsklingsserie Skam. I serien tas massa svåra ämnen upp och ofta tas de upp på ett bra och odramatiserande sätt. Men det pratas aldrig pengar. Aldrig. Isak och Even tar in på lyxhotell och ingen nämner nånsin vem som betalar för det och hur dom gör det. Russebussar köps och hyrs och trashas och ingen pratar egentligen desto mer kring hur allt finansierar. Utöver de stora ekonomiska grejerna, som gör mig kallsvettig att bara tänka på, går gymnasieungdomarna regelbundet på fik och äter ute utan att nån nåsin säger nej till nåt på grund av att de inte har pengar. Det här ter sig som ren sci-fi för mig. Under min egen gymnasietid var det alltid nån, inte sällan jag själv, som inte hade pengar till en kaffe eller pommes från grillen. Och då jobbad de flesta av oss vid sidan om. Jag städade. Ingen jobbar i Skam. Nu är det väl en viss skillnad i snittinkomst mellan Larsmo och Oslo, oljemiljonernas huvudstad, men ändå.
2018
- mår jättebra, är fortfarande dyngkär i Pär och debutromanen är snart ute!
Kommer inte över hur snygg jag var 2015-2016, måste va då jag peakade i snygghet. Beklagade mig just åt Pär att det det känns som att jag jinxade min egen snygghet när jag klippte håret kort senast. Sen dess har jag knappt kännt mig snygg en enda gång. KAN också ha att göra med att kapningen av mitt glorious blonda hår sammanföll med en väckt depression. Men i alla fall!!! Så snygg förr. 2010 års dreads kan för övrigt vara ett lågvattenmärke, alltså herregud.
Kommer inte heller över hur öppen och otroligt ocensurerad jag var i början av min blogg. Nu har jag dessutom tagit bort vissa namn, på såna människor som inte längre är i mina liv men också kortat av lite onödigt långa utläggningar om fylleri, sex och elakheter. Och den där xxx som jag och Johan pratar om kommer jag inte alls ihåg. Hade jag nån som ringde åt mig dagligen?! Men jag kommer ihåg den där känslan av att det aldrig var bra nyheter när telefonen ringde. Alltid på ljudlös, aldrig svara på okända nummer. Och jag kommer ihåg många samtal och MSN-konversationer med Johan som började med "alltså nej...". Det var en tradition länge. Både saknar och inte saknar det.
Det är väldigt tydligt att jag inte trodde/fattade att nån annan än typ mina närmsta vänner läste min blogg, kanske det heller inte var så många andra, men det låg ju ute där, fritt för vem som helst att läsa. Största delen av mitt bloggarkiv ligger bakom lås och bom numera, jag har betydligt fler läsare idag (hello, årets blogg) men också för att det är liksom inte riktigt kosher längre i min värld att namnge folk på det där sättet. Sen har jag ju inte kvar många av de jag umgicks med typ 2008; pga att jag var ett svin, pga att de var svin eller bara för att sånt händer.
En sak som jag däremot avundas mitt forna blogg jag är lättheten uti vilken jag publicerar inlägg. Flera om dan! Korta och babbliga! Oredigerade, osammanhängande, ibland bara en tanke. Allt är så klart inte guld, men jag längtar tillbaka till den där nivån av prestationsångest. Nu för tiden känns det som att man måste ha fått ihop en en tolvsidig essä med proffstagna bilder till för att få trycka på "publicera". Det är nog inte bara jag, utan hela bloggosfären som ändrat. Jag gillar välproducerat material jag med, men I couldn't help but wonder... Hade vi inte roligare förr?