Så sällar sig ännu ett år till de som gått och vi får vänja handen att skriva ett nytt årtal. Hur sammanfattar man ett år? Vad är ett år - är det böckerna vi läst, är det våra mest omtyckta foton på Instagram, är det känslorna och händelserna vi "för alltid" kommer minnas? Jag vet inte. Jag skrev inför 2017:
Men med det sagt, kanske jag kan slänga av mig den här ödmjuka kappan jag iklätt mig och säga att jag tror 2017 kommer bli ett riktigt bra år för mig. Jag vet faktiskt att det kommer bli det. Jag trodde länge att 2016 var året då jag peakade, men nu är jag ganska säker på att det bara kommer bli bättre. Jag hoppas ni följer med, jag lovar blogga om allt.
Vilken barnslig optimism jag besatt är det enda jag kan tänka nu, hela 365 dagar äldre och klokare, hehe. Nej, jag tror verkligen det är det sunt att våga se ljust på framtiden ibland, om inte nån annan gång på året så åtminstone på nyår. Det är ju bara det att jag har hela 2017 bakom mig nu och det var otroligt roligt många gånger, men också tungt som ett järnskåp (eller nåt annat tungt) mellan varven.
Jag kommer alltid tänka på 2017 som karriärens år. 2016 var familjens, jag gifte mig och blev faster och lärde känna en svärfamilj. Men 2017 var året jag gjorde nån slags karriär. Usch, jag vet inte, jag tycker inte om ordet karriär, men vad fan ska jag kalla det.
2017 skrev jag en bok och fick den antagen. Jag fick delta i tv både en och två gånger, roligast var som Eurovision-vetare. Jag sommarpratade! Jag syntes i olika artiklar, jag deltog i en antologi, jag hördes i radio flera gånger. Jag pratade på mitt gamla högstadium, jag höll workshops, jag deltog i panelsamtal. Jag blev vikarierande cafeansvarig i höstas och fick nya uppgifter på AE. Jag lärde mig hur mycket jag kan och hur mycket jag orkar.
Jag reste till Sverige fem gånger tror jag, jag hade helger eller dagsvisiter på Åland, i Helsingfors, i Åbo flera gånger. Jag var i London i våras! Jag reste inte långt eller mycket, men det känns som att det var alldeles tillräckligt ändå.
Jag såg lite film, försökte gå på bio så ofta som möjligt, jag var på teater en handfull gånger, jag läste eller lyssnade på enligt mina beräkningar 57 böcker. Jag såg flera riktigt bra tv-serier, jag lyssnade på flera riktigt bra poddar. Jag startade bokcirkel och hade födelsedagsfest. Jag åt mer kött än vad jag gjort på nästan 10 år, mest korv och kanske tio gånger allt som allt men ändå, jag hade knappt dåligt samvete ens. Jag lyssnade på mycket bra musik, jag älskade många nya låtar. Jag bloggade mycket och instagrammade mer. Gjorde några poddavsnitt, gjorde några vloggar. Jag flyttade över bloggen hit till min egen domän och här trivs jag.
Vi flyttade till vårt nya hem och vi bredde ut oss på tjugo kvadratmeter mer. Vi bråkade men bara ibland. Desto oftare kramades vi och skrattade och ett par gånger till och med spontandansade vi i vardagsrummet. Vi förlorade en katt och fick en annan. Jag umgicks mindre med vänner, men pratade mer på Messenger. Jag hade roligt när jag väl umgicks med vänner. Vi gick på två bröllop och gladdes åt många babynyheter i vår omkrets. Jag fyllde 30 och hade inte det minsta ålderskris. All bilder i det här inlägget är profilbilder jag haft på Facebook under året.
2017 var ett välsignat år, på så många sätt.
2017 är också året jag somnade med melatonin-asken på nattduksbordet. Aldrig har jag sovit så oroligt och drömt så många mardrömmar som 2017. Jag hade också migrän flera gånger, inte många, men jag brukar nästan aldrig ha det. Jag hade extremt dåligt närminne hela 2017, kom inte ihåg diskussioner jag och Pär haft dagen efter vi haft dem. Kom inte ihåg ärenden som skulle göras, kom inte ihåg vad jag ätit till frukost vid middagstid.
Det minne jag tänker på först från 2017 är inte allt det goda, trots att det har dignat av gott på mitt bord i år, utan det är en iskall marskväll i Böle, när jag satt ensam på ett hotellrum och grät för att jag var så trött och rädd för allt. Jag hade en sån otrolig ångest och man ska fan inte bo på hotell i Böle när man har ångest. Så vill jag inte att 2018 ska bli.
2017 gick jag rakt mot den där omtalade väggen (som Linn säger att vi inte ska tala om men för metaforens skulle gör jag nu det i alla fall). Där i mars var stod jag och stirrade rakt in i den, men lyckades tvärnita just när näsan skulle ta i. Istället för att krascha in i den, stod jag där och stödde mig i några månader. Bara stod. Jag gjorde ingenting annat än överlevde resten av våren och sommaren, kan inte säga att jag la ner energi på något alls. Hemmet dammade igen, jobbet gick på ren och skär automatik och jag skrev bara tomma ord. Jag lät robothjärnan ta över.
Men så kom semestern och den blev räddningen. Fyra veckor av inga krav alls gjorde susen och i september gjorde jag comeback i livet kändes det som. Jag har haft massor i höst också, men aldrig känt mig så drunknande som jag gjorde i våras. Jag har sovit dåligt, men som sagt var, melatonin-asken ligger på nattduksbordet och lite mer promenader löser även det.
2018 ska jag sova mer.
Jag ska oroa mig mindre.
Jag ska fan inte sitta på nåt hotellrum och böla i alla fall.
Och så ska jag fortsätta göra motvillig karriär. Ibland känns det som att jag fått mitt nu, vad mer ska jag ens täckas drömma om?
Men det finns mer, så mycket, mycket mer.
2018, nu kör vi!