Hej babies! Jag vet att jag snubblade på mållinjen och inte levererade nån lucka varken igår eller i förrgår, men jag har varit upptagen med att få jullov och dricka vin. Ni får så lov att ursäkta. Istället bjuder jag på nåt alldeles extra i dagens lucka, en av de mest betydande julklappar jag kan ge er, kära söta läsare.
Jag säger det sällan eftersom ömhetsbetygelser inte kommer naturligt för mig, men ni läsare och vänner och internetbekanta, som uppmuntrar och likear och kommenterar och delar - ni gör hela skillnaden. Om ni nu på julafton har förätit er på körv och sill och ni nu sitter och känner er lite för mätta och lite för betydelselösa som man kan göra när man ätit lite för mycket- ni betyder väldigt mycket för det här lilla internetfenomenet. Speciellt all uppmuntran och hejarop kring mitt skrivande tar jag till mig som ett hushållspapper på reklamvis suger upp vatten. Utan er - ingen bok.
Jag har varken råd eller möjlighet att fylla era julstrumpor med pärlor och diamanter, men jag vill ge er allt jag har - så här är ett utdrag ur min roman Jaga Vatten. Jag hoppas ni gillar det och att det väcker lusten att läsa mer. Och om inte - så får ni ha en riktigt fridfull, fröjdefull, fantastisk jul ändå. Man behöver inte fira så mycket om man inte vill, men man kan ta tillfället i akt och se på en bra film och äta en chokladbit till. När körv och sill-koman lagt sig.
God jul!
-------
Utdrag ur Jaga Vatten
- Hej Rakel, roligt att se dig igen. Det här är Anders. Anders, det här är Rakel som jag berättat så mycket om. Jag såg i bakspegeln hur Markus blinkade åt mig, men jag låtsades inte om det, utan smällde bara igen bildörren om baksätet. Hanna satte sig in på andra sidan bakom Markus och så körde vi iväg, mjukt och nästan ljudlöst.
Det var tydligt att Anders var nervös, men Markus ignorerade hans harklingar. De var säkert jämngamla, men Anders var betydligt fulare än Markus. Det irriterade mig att Markus uppenbarligen tyckte att vi skulle passa bra ihop. Eller så var Anders den enda som kunde komma loss med så kort varsel. Det var ändå fredag kväll och män i deras ålder brukade ha familjer eller vänner att pliktskyldigt umgås med. Hanna däremot såg förtjust ut och satte sina händer på Markus axlar.
- Hur långt är det dit?
- Sätt på dig säkerhetsbältet är du snäll.
- Vi är inte dina barn du vet, sa jag när Hanna lutade sig tillbaka i sätet. Markus ignorerade min kommentar och svarade på Hannas fråga med hög röst:
- Det tar kanske en halvtimme att köra dit. Villan är längst ut på udden.
- Åh, vad mysigt! Då är vi helt ensamma där då. Hannas röst var tillgjord och barnslig och när jag såg på henne gjorde hon en liten, liten himling med ögonen åt mig. Jag log.
- Är det okej om jag öppnar en öl? Jag tog fram en öl ur min tygkasse och öppnade den utan att vänta på svar.
- Jag kanske också ska ta en, sa Hanna och lirkade fram en cider ur sin väska. Men bara en, vi vill ju inte bli för vilda, Rakel.
- Brukar ni bli vilda när ni dricker? Anders såg rakt fram när han dröjande ställde frågan. Det var första gången jag hörde hans röst.
- Herregud, du skulle bara se oss, skrattade Hanna. Jag böjde mig framåt och lade min hand på Anders axel, precis som Hanna lagt sin på Markus.
- Du får bara se till att hålla ordning på oss, Anders, sa jag nära hans öra. Han svarade inte, men svalde hårt och lade sin hand på min på ett sätt som jag antar han trodde var ömt, men bara kändes kallsvettig. Jag drog snabbt tillbaka min och slängde mig tillbaka i sätet.
- Bara ni inte spiller, sa Markus.
Vi körde längre in på skogsvägar och det blev mörkare och mörkare. Bilens lyktsken träffade ibland enstaka gråa snödrivor kvar i dikeskanten, men annars var det mesta grått.
- Vart kör du oss egentligen? frågade Hanna.
- Vi är snart framme, sa Markus i samma sekund som Anders svarade att de skulle ta oss till ryska gränsen och lämna oss där. Han hade replikerat millisekunder för sent och ingen skrattade, inte ens av artighet.
Villan var stor som ett egnahemshus och Markus berättade att de minsann hade både tv-kanaler och internet här.
- Gud, vad lyxigt! Sa Hanna.
- Det finns bastu där nere vid vattnet, Markus pekade mot en liten byggnad och lade sen armen kring Hannas axlar. De gick mot huset och jag tände en cigg. Anders stod kvar bredvid mig utan och såg efter Hanna och Markus när de fnissande och viskande låste upp och gick in. I fönster efter fönster tändes lampor och jag såg Markus kyssa Hanna med handen runt hennes hals.
- Hur länge har in känt varann? Frågade Anders och trampade lite på stället.
- Alltid.
-------