När utkommer Boken?
I mars 2018 på Schildts & Söderströms. Och den heter annars Jaga vatten. I slutet av månaden kommer vårkatalogen har jag förstått, då får ni se omslag och veta lite mer vad den handlar om. Ska bli så kul!!!!
Vad gör du när livet gör ont?
När det är som mest akut: ligger under täcket och ser på matlagnings- eller naturteve eller nåt annat helt konfliktfritt. Och tar långa duschar. Destruktiva saker som att supa sig jättefull förekommer väl också, fast det brukar oftast resultera i att man mår ännu värre dagen efter. Så det har jag slutat med.
Men jag vet inte, jag tror att jag ganska ofta bara fortsätter som så vanligt det bara går. Jag har haft ångest så länge jag kan minnas, jag minns hur det känns att cykla till skolan och drabbas av ett sånt avgrundsdjupt sug i magen att man bara vill krypa ihop under sin säng och aldrig mer komma fram. Helt utan anledning. Jag tänkte många år på just det där suget i magen som bara Den Där Känslan, tills jag insåg att det är ångest.
Vad jag vill ha sagt med det är att jag tror jag har muterat fram en slags persona jag kan ta till och bli när livet gör ont. Stänga in och låsa om ångesten tills det är lämpligt att låta den komma fram. Som en slags mask.
Jag är uppfostrad så att det inte varit ett alternativ att inte t ex fortsätta cykla till skolan för nåt så trivialt som ett sug i magen. Vet inte om det är bra eller dåligt, men så var det. Alltså don’t get me wrong, mina föräldrar har knappast varit speciellt pushiga eller hårda, men det var bara så det var. Men det slog mig aldrig att ge efter för den där ångesten. Det var bara att inte låtsas om suget i magen och fortsätta ändå.
Det här har resulterat i att jag ibland kan jag bli störd på folk som jag tycker låter sig definieras av sin ångest för mycket. Folk som inte fortsätter som vanligt. Jag vill bara skrika i deras ansikten VEM FAN TROR DU INTE MÅR PISS?! men jag gör ju inte det för jag är ju inte galen. Jag förstår ju att vi har olika förutsättningar och att det faktiskt inte är bra att bara fortsätta som vanligt när det suger riktigt mycket. Jag har ju även kraschat ganska hårt ett par gånger just för att jag inte sagt till i tid.
Men för mindre skrubbsår och sånt skulle jag likt en amerikansk fotbollscoach rekommendera att ba walk it off. Plus täcke och konfliktfri tv om det behövs.
För stora svackor, ordentliga livskriser och dylikt skulle jag rekommendera att prata. Först med en vän, sen med nån utbildad i området.
Vad är det bästa du har gjort i hela ditt liv? (typ roligast/det du är mest stolt över/mest utvecklande)
Att jag vågade bli ihop med Pär, det ändrade på allt nästan. Och alla skrivarkurser jag gått, men kanske först och främst LittSkap för då förstod jag att det är skriva jag vill. Så jävla märkligt att jag inte fattade det före då, nu när jag vet det så är det ju så obvious att det är skrivandet som alltid varit min grej. Har alltid dragits till det, men på nåt sätt försökt värja mig. Så jävla onödigt men också ganska skönt att va 30 och inte 20 när man debuterar för det är nerve-wrecking som det är.
Om du skulle ha gjort om ditt sommarprat, vad skulle du ha ändrat på?
Skulle bytit presentationsbild av mig där i artikeln, fy fan vilken bild alltså. Att tvingas se i alla delade poster och shit NEJ TACK. För övrigt är jag ganska nöjd.
Är du på riktigt så laidback (alltså ser det som en positiv grej ) som du verkar? Eller känner du av nån prestationsångest/stress? (h. en som ständigt går och är halvt utbränd, men nu tagit saken är egna händer och sagt upp sig på jobbet och hoppas bli slapp som en tonåring igen #lifegoal)
Det här är så märklig fråga tycker jag. Ger jag sken av att vara laid back och stressfri?! Jag blir nästan förolämpad. Jag är ju neurosernas drottning, stressens kejsarinna och prestationsångestens prästinna!!!! Jag är ett VRAK nästan alla dagar i veckan. Inom vissa områden i livet. Sen tror jag på att sänka kraven och välja ett liv man orkar med. Jag har till exempel valt bort att bo i hus, att bo i en stor stad, ha en karriär, resa mycket och va jättesnygg. Det är saker som inte ger mig tillräckligt för att jag ska orka satsa på dem. Jag bor hellre enkelt i en lagom stor lägenhet, håller mig till mina kvarter, har ett jobb och bryr mig inte så mycket i att jag är ganska medelful. Om man ser mig som en 100% vardagskompatibel människa så är jag nog jävligt laid back. Men om man faktiskt ser till att jag inte är 100% varadagskompatibel (jag ska akta mig för att ställa diagnoser på mig själv men nåt är det ju) och att jag i perioder strugglar med att orka med normala saker så är jag jävligt högpresterande. Jag pushar mig själv konstant för att ens kunna räknas som medelmåttig. Det är kanske därför jag uppfattas som laid back på avstånd. Sen handlar ju det om ekonomi också, jag har för fan inte råd att vara annat än laid back. Man lär sig matcha personlighet och preferenser med pris.
Jag ser gärna ett inlägg om en av mina absoluta favoritpersoner; Julia Strömberg :).
Kukk de, Julia.
Tre saker du int kan leva utan?
Man kan väl leva utan det mesta men jag vill inte leva utan min iphone, vår säng och en bra pincett. Min är från Face Stockholm har jag haft den i kanske fem år och jag älskar den.