Det Vänskapliga

Pa pa

11125810_10153019074499107_2027240682_n

Imorse åkte den här lilla skitstöveln hem till Moldavien. Han på ryggen alltså, inte jag. Jag grät nästan hela förmiddagen, min vana trogen. Om det är en sak jag inte klarar av är det hej då:n. Hej dån:n och Extreme home makeover. Gråter alltid. Men usch, det blir tomt utan Vlaicu. Vem ska nu förse oss med fantastiska oneliners och nya rumänska svordomar? :(((

Men utöver det så börjar det kännas som att jag håller på att vakna upp ur min vårsvacka vilket jag tackar för. 2015 hittills har varit skittungt, mycket för att jag har varit så HIMLA mycket sjuk och hängig, men nu, nu ser jag nån slags ljusning vid horisonten. Att det snart är säsong för havsbad, terasshäng och nypäärona hjälper ju lite också.

This is a mens world

kristofer-tampong-1280-jpg

Idag är det Internationella Mensdagen, wohoo! Det kan du uppmärksamma genom att som jag ha mensvärk (utan mens, värsta sorten) eller genom att

se på Kobras avsnitt om mens från i höstas...

2883780_1200_675

lyssna på Liv Strömquists sommarprat från förra året, mycket mensprat där!

mens_omslag.indd

Eller varför inte köpa seriealbumet Kvinnor ritar bara serier om mens?

592fdf7ad0a515535a7c3debef4de2aa_980x0_c_85_ns_v4

Eller kanske slå till och köpa den där menskoppen du tänkt på så länge. Du kan t ex köpa finska märket Lunette, eller en Ruby cup, som ger en menskopp till en kvinna i Kenya för varje menskopp du köper. Skitbra.

Oavsett vad vi har för relation till vår mens vara eller icke vara, så kan vi väl alla enas om att tabut kring mens börjar kännas lite 2014? Mer mens till folket helt enkelt.

Början och slut och det där mellan dom.

Vår är en grym årstid. Så mycket ska tvingas vakna och så mycket skuffas fram i solskenet som man inte alltid är beredd på. Det gör som bekant fittigt ont när knoppar brister. Sen avslutas en massa också. Den här våren har varit präglad av avslut mest för min del. LittSkap slutade efter två år. Ett planerat avslut förstås, men ändå. En sån märklig tomhet. LittSkaps bästa egenskap har varit att det givit mig ett sammanhang, en orsak för och en struktur till mitt skrivande. Jag känner mig lite lost nu, vet inte riktigt vart jag ska, hur jag ska, vem jag ska. Sen är skrivande ett ganska flummigt begrepp för vissa och att hänvisa till att man går en UTBILDNING har hjälpt många gånger för att förklara vad man sysslar med.

Jag minns hur rädd jag var i början, när jag skulle börja LittSkap. Hur rädd jag var för att vara i Åbo, som bara var förknippat med dåliga tider och ångest. Hur rädd jag var att inte prestera och hur rädd jag var att inte passa in. Det låter som jag skulle börja högstadiet, men så kändes det. Hade det inte varit för Malin, som jag kände från innan, skulle jag säkert ha fegat ut.

Sen visade ju det sig att Littskap var bomullssnällt (inte för att det inte bjöd på utmaningar men ni fattar) och Åbo bara en stad bland andra och alla mina studiekompisar blev liksom kompisar, på riktigt.

Och nu är jag lika rädd igen. Nu ska jag liksom skriva på egen hand. O_O.

--

Sen så betyder våren också att en massa folk ur ens liv försvinner. Folk som studerat här och är klara och lämnar Jeppis. Folk man blivit van att ha till hands. Folk som blivit nära vänner. Folk man umgåtts dagligen med i ett halvår. Och så sitter man där och lyssnar på Till dom ensamma på repeat och snorar i kattpälsen fast ett hej då idag inte behöver betyda så mycket mer än ett vi ses, för idag har vi Facebook och Snapchat och Instagram och dessutom lågprisbolag som flyger dig nästan vart som helst för en struntsumma. Men ändå. Ett hej då är ett hej då.

Och när barnkörerna börjar sjunga Den blomstertid nu kommer vill mitt hjärta brista. För blomstertiden kommer med en sån väldig fart och plötsligt är inget som förr förutom jag själv som står som en allt mer vågbruten brygga i allt forsande vatten. Allt kött är hö och blomstren dö och det enda man kan göra är väl att stå kvar och försöka komma ihåg det fina med förändring också. Ett slut är alltid en början och vice versa.

Om en vecka har jag min första semestervecka och hittills har det knappt varit plusgrader. Det är så man vill gråta.

 

Lite tips

Mitt liv är som det alltid är, men här kommer en hoper tips med saker jag tycker om just nu: https://www.youtube.com/watch?v=_vQk9dvmkoE

Sabina Dmumba. Har tipsat om henne tidigare, men hennes musik är så exakt up my alley att jag måste tipsa igen. Längtar till första skivan. Annars har jag lyssnat ganska mycket på Alabama Shakes nya låtar, Jonathan Johanssons nya, Jamie XX, Bobby Schmurda, thestand4rd och gamla klassiker som Mariah Careys Music box.

2337635_1200_675

P1 dokumentären Bibliotekarien. Dokumentärer i podcast-format är min nya drog och älskar att jag har morgonskifte den här veckan för då kan jag städa och fixa inför att vi öppnar med podcast i hörlurarna. Är också så tacksamt med ett medium som bara tar upp ett sinne, så man kan göra annat samtidigt. MVH har aldrig tillräckligt många timmar på dygnet. Hur som helst, P1 har massor av dokumentärer tillgängliga och Bibliotekarien är min favorit so far. Som om Dan Brown hade regisserat verkligheten lite (vilket kanske inte är så säljande slogan men ni fattar). Lyssnar också gärna på Stil i P1, modenörderi när det är som bäst.

a

<- liten bild, men stor grej!

Min kompis Martina Moliis-Mellberg (älskar när man sådär casually kan skryta på det där sättet, "min kompis...") kommer ut med sin bok A nu i april. Köp den till exempel här, eller stöd en lokal bokhandel. När jag fick andra pris i Arvid Mörne för ett par år sen så vann Martina, för andra gången i rad. Sen dess kan man inte delta mer än en gång om man fått pengapris. Ni fattar, hon är så bra så man måste ändra regler pga henne.

Äh, jag vet inte. Kommer inte på nåt annat, fast jag kände att jag hade massor att tipsa om. Kollar inte på TV typ nånsin, har inte läst en skönlitterär bok på idk when - JA OKEJ Athena Farrokzhads Vitsvit, sjukt bra, läs den nu - och browsar sällan internätet nu för tiden, så ja.

Men idag gjorde jag en befriande sak - jag hoppade av genusvetenskapen. Det suger förstås också, för kursen var sjukt bra och lärorik och jag vill verkligen gå den, MEN jag har helt enkelt inte den tid och energi den kräver. Vill heller inte göra något halvhjärtat, speciellt inte något jag verkligen brinner för. Tänker jag ska gå den när jag har den tiden och energin igen. Det är inte heller hälsosamt att ha ångest varje kväll för att du (jag) ligger och tänker på hur jag ska hinna eller orka. Så det kan ju vara ett tips; ibland är det bra att hoppa av saker fast du gillar dem, det kommer nya tåg. När jag sen studerar genusvetenskap igen vill jag kunna koncentrera mig på det helhjärtat. Amen.

För övrigt har jag bara två katter igen. Trean fick flytta hem igen till sin biologiska familj, för det funkade inte med tre katter i en liten lägenhet (ni ba, told you so) och all tre katterna började må dåligt. Det var ett hemskt beslut och jag har gråtit över Trean en hel del, men jag vet att hon har ett bättre hem nu och Kantele och Viola mår mycket bättre igen. Så det är för det bästa.

Okej - positivt nu då - har en jättemegaawesomecool grej på gång men får berätta först nästa vecka! Men fy fan vad jag ska berätta då! Tills dess!

Saker som håller mig vaken

Hjärtvärk pga svåra beslut (berättar mera sen),en döende lunginflammation, hosta, weltschmerz, snuva, stress, magknip,

ungefär i den ordningen.

Alltid när jag deppar går jag tillbaka till den musik jag lyssnade på i högstadiet, musiken från då har liksom blivit soundtracket till mitt depp, kanske för att jag var konstant deppig högstadiet igenom. Tonåren och ~*de stora känslorna*~. Skillnaden från deppet då och nu är kanske att jag förstår idag att det kommer bättre tider. Jag väntar med öppna armar på de tiderna nu och när de kommer lovar jag att försöka komma ihåg att vara tacksam.

Här är i alla fall min högstadieblues, finally sammanställd i en och samma lista. Ingen kvalitetsgaranti.

Komplexxx

Jag är numera ganska befriad från rent fysiska komplex, jag har förlikat mig med mina eventuella skavanker och tror faktiskt jag har fler känna mig snygg-dagar än de flesta. Inte för att jag skulle vara snyggare än de flesta, utan för att jag aktivt jobbat och jobbar väldigt hårt med att tycka om den fysiska Ellen. Och det är en pågående kamp, självförtroende är som en muskel för att använda ett utnött uttryck, man måste använda det, annars för förtvinar det. Men alltså. Jag lider av grava intellektuella komplex. Jag dras till och umgås med en hel kulturellt bevandrade människor och människor med distinkt "fin" eller "cool" smak (här kan man hävda att alla har cool smak på sitt sätt, JA, det är sant, men det finns ju ändå på nåt vis en tydlig uppdelning, vad som är fint och vad som är fult i kulturvärlden, hur fel det än är) och det finns knappt ett sammanhang där jag inte konstant känner mig i underläge. Jag har aldrig sett de rätta filmerna, jag skrattar åt fel saker, jag klär mig inte rätt, jag kan inte namedroppa rätt namn och mina referenser är alltid en smula för o-edgy. Det här är inte människorna jag umgås meds fel, de är (med några få undantag) snälla människor som jag inte tror medvetet skulle titta ner på nån smak eller preferenser. Felet ligger i mig.

Jag går en nätkurs just nu, Från flätor till flickmakt, en mycket intressant kurs om flickforskning. Love it. Men som akademiska kurser är och ska vara, så är den väldigt, tja, akademisk i språket. Jag är typ skitovan med det här, eftersom jag oftast använder uttryck som "typ skitovan". Så det är nyttigt för mig. Men ack, vilken skräll för mitt självförtroende. Jag känner mig konstant dum. Jag får kämpa och kämpa för att förstå vad jag läser och när jag läser andras kommentarer får jag ibland hålla i mig för att inte bara trycka på "avregistrera mig från kurs" och gå och dö. Jag tror ju ingen läser akademisk text som en pekbok och jag förstår att det helt enkelt handlar om vana, men alltså, hur lockande är det inte att bara skita i det och läsa just pekböcker istället. Men eftersom jag ändå eftersträvar nån slags utveckling, så...

Lite samma sak är det ibland på LittSkap, vilket är en kurs befolkad med de mest sympatiska individerna. Ändå sitter jag där och känner mig konstant för dum, för dålig, för icke-avancerad i mitt språkbruk. Jag känner mig som Camilla Läckberg i ett rum full med Nobelpristagare. Om ni fattar. Därför går mitt skrivande i snigelfart most of the time, för att jag sitter och rackar ner på mig själv hela tiden, det här är för ytligt, det här är för babbligt, jag har ingen röst och inget budskap... Tröttsamt.

Någonstans logiskt vet jag att jag inte är dum och jag förstår ju också att eftersom jag ändå blivit antagen till LittSkap och flickforskningen för den delen så betyder det att jag hör hemma där, Läckberg eller icke. dessutom är jag militant vägrare av fin- och fulkulturuppdelning och jag hatar att kultur eller intellekt ska vara en klassfråga eller statusmarkör. Fuck that. Alla kulturyttringar är lika värdefulla, hur mina egna preferenser än må vara och alla har rätt att känna sig smarta och coola, oavsett var gängse normer är.

Men logik har man sällan nån användning av i praktiken och militant eller inte så är jag ganska tam mot demonerna i mitt eget huvud. Det här är definitivt något jag måste jobba med. Men hur lär man sig sånt? Det här är alltså inte en retorisk fråga, utan jag efterlyser tips. Har ni, jag vet inte, tankeövningar eller yogaställningar eller whatever, som stärker det intellektuella självförtroendet? Eller förstår ni ens vad jag menar här? Jag fiskar inte efter uppmuntrande kommentar i stil med "men du är ju smart Ellen". Jag vet att jag är det, men jag känner det icke! (Den här sista meningen ska läsas som ett ångestvrål ur valfri Bergman-film).

 

 

 

 

 

To all u lovers out there

Jag hatar er. Från att ha blivit väckt på ett mycket obehagligt sätt halv fyra i morse, via febern och en hund som smet ur hagen, till en ensam afton i ett tomt och mörkt hus med en fisande hund & min egen paranoia som enda sällskap, så har detta varit den värsta alla hjärtans dag jag kan minnas. Hoppas era var bättre, för under min fernissa av människoförakt tycker jag nog om valda delar av er.

Är verkligen supercranky idag, men Per Gessle hade rätt (haha, en mening jag aldrig trodde jag skulle skriva); alla känslorna kommer ju för fan på en och samma gång. Har pms och feber och bara en fittigt dålig dag idag oh ingen som orkar höra på mig, vilket är förståeligt, JAG orkar inte höra på mig. Men ensamhet är så mycket ensammare på en dag när alla ba omger sig av sina nära och kära eller vad folk nu gör på alla hjärtans dag. Det enda som omger mig är hundfisar. Let me tell you, den hunden kan inte mycket, men fisa, det kan han. Är för förtydligandets skull alltså hus- och hundvakt i mitt barndomshem. Upplevde det aldrig som stort eller kusligt då, men det här är vad några år i en 42 kvadrats skokartong och en med åren växande mörkerrädsla gör åt dig.

Känner mig helt uttömd på energi, men köpte magnesium, b-vitamin och d-vitamin idag så nu jävlar ska jag bli superwoman med ett immunförsvar av stål och en allt igenom behaglig personlighet. Läste i veckan att magnesium ska hjälpa mot mensvärk och pms. Så om ni inte ser mina tummar den närmsta veckan så är det för att jag håller dom stenhårt för att det ska funka. För att avsluta på framtidstro-temat och lite kärlekstemat - I give you Mariah & Whitney.

https://www.youtube.com/watch?v=LKaXY4IdZ40

Ett axplock

Tiden går så fort och jag har inte ens speciellt roligt. Plötsligt har en, två veckor gått och jag har inte bloggat. Igen. Men jag har som löfte att inte ha dåligt samvete för skitsaker, som t. ex. att jag inte bloggat på en stund. Jag vet verklgien inte hur jag gjorde förr i världen, när jag bloggade ett par gånger om dagen. Jag hade ju inte på något sätt ett mer innehållsrikt liv då, snarare tvärtom. Men det är okej. Jag har inga ambitioner på att bli nån storbloggare längre. Och jag skriver så mycket annat än blogg these days. Men ska försöka blogga åtminstone en gång i veckan. Ja, men vad gör jag då? Tja, i lördags var jag på rave. Det var... intressant. Jag är ganska främmande inför kulturyttringen rave. Men det var skitkul att dansa och skitkul att få gå batshit crazy med smink. Så här såg jag ut.Syns kanske inte så bra, men hela jag var guldig och glittrig.

10962058_10152775089019107_1766667216_n

Så har jag varit i Åbo på Littskap-helg för en vecka sen. Det var också roligt, men väldigt intensivt. Det hjälpte inte heller att VR var 1 ½ h försenat på vägen dit. Trots att jag betalade 80 euro för en väg. Det tycker jag definierar dålig stil. Snö i januari på den här breddgraden ska inte få komma som en överraskning. Fyllde i en blankett, för om tåget är försenat mer än en timme får man 25% tillbaka. Men 20 euro känns ganska som kattlort. Men LittSkap var bra, hade mitt allra sista textsamtal på lördag och det kändes fint. Slutet på LittSkap för min del börjar närma sig och jag fylls lite av panik inför tanken, men det finns alltid något annat att kasta sig in i.

10967063_10152775089039107_1403170147_n

Igår var det Läsrons dag, vilket är en sjukt fin dag, men jag läste faktiskt inte ett ord, hehe. Men jag verkade för framtida läsro och det tycker jag borde räknas också. nu är allt tvättat och städat och skurat och jag har byggt en behaglig läsmiljö hemma. Och jag har ett AdLibris-paket på kommande, så. Man kan ju faktiskt fira läsron varje dag om man så vill.

10966792_10152775089029107_1225239489_n

Och efter att ha blivit tipsad om podcasten Serial från flera olika håll har jag nu gett vika. Och jag är helt fast! Det är mer spännande än vilken påhittad thriller som helst.

Och nu

10979429_10152775089034107_1582810266_n

Och ni missade väl inte Thåström på Skavlan i fredags? Alltså vita gubbar är ju inte min melodi när det kommer till musik, men Thåström kan jag inte motstå. Alltid bra, alltid aktuell. Tycker dessutom att han blivit bättre ju gubbigare han har blivit. Senaste tre skivorna har varit guld. Om ni missade honom, här är han. Och vill ni inte lyssna på vit gubbe, så lyssna på Sabina Ddmuba istället. Eller Min Stora Sorg. Älskar dom båda mer än Thåström. Men här är han i alla fall. Nån Stor Sorg är han inte, men likväl helt okej.

https://www.youtube.com/watch?v=0Vq5QwbQblc

Sen läste jag en fruktansvärt obehaglig kommentarstråd på Facebook (inte min vän, därför kunde jag inte kommentera tråden själv)den här veckan, med halvbekanta människor som skrev djupt rasistiska och kvinnofientliga saker. Blev helt bestört, jag vet ju att åsiktsklimatet flyttas till höger hela tiden och mer och mer rasistiska saker blir okej att säga, för allt blir så normaliserat när det sitter idioter med samma, eller värre åsikter i riksdagen. Men ändå lever jag i en ganska trygg, öppensinnad liten bubbla, så när folk säger saker som att muslimer är hundar som borde skjutas svartnar det för ögonen. Och det är som att alla de här åsikterna sitter och väntar på att någon ska ta första steget och säga nåt och sen när någon delar en "artikel" från Exponerat eller annan vinklad rasistsida så kommer allt fram.

Snälla människor, sluta hata. Jag vet inte vad annat jag kan säga. Det är så fruktansvärt sorgligt och skrämmande att det finns så mycket hat inom er. Var kommer det ifrån? Sluta upp med det, det är inte okej. Och lär er för guds skull källkritik. Ingen nyhetsförmedlare är helt objektiv, men lär er känna igen propaganda när ni ser den och sluta dela den på facebook. Tack. Och tack till de som sa emot i kommentarstråden, det var fint.

PS HÄR kan man skriva in sig i Ungdom mot Rasism Finland - det rekommenderar jag! Och i min vänsterspalt hittar in flertal feministbloggar som är bättre på att argumentera sakligt än vad jag är.

Kaikki maksaa aina liikaa*

https://www.youtube.com/watch?v=JmLkQp9qJVA Imorgon åker jag till Åbo och Littskap, wohoo! Det är tredje sista gången for ever och jag funderar redan på att söka in till nya omgången under falskt namn och göra lite plastikkirurgi så att de inte känner igen mig.Kommer sakna hela LittSkapandet jättemycket nästa höst.

Jag kunde ju t ex ta de pengar jag sparar in på att inte åka ner till Åbo i sommar och betala för den där kirurgin. Jag betalade nämligen nyss 80 euro en väg Bennäs- Åbo. ÅTTIO EURO! Det blir alltså 160 ege om jag vill hem igen. Vilket jag vill. Hur fan kan såna priser vara lagliga? Och Veturi har aldrig några erbjudanden som hjälper just den sträckan du ska åka. För 160 euro kommer du tur och retur nästan överallt i Europa med nåt av de billigare flygbolagen. Borde inte staten, som äger VR, vilja att vi reser så mijlövänligt som möjligt? Eller gynna inomlandsturismen genom att sänka priserna? HUR KAN DET VARA BILLIGARE ATT FLYGA TILL PORTUGAL ÄN ÅKA TÅG TILL ÅBO?! Fucking VR, ät skit och dö.

Med det sagt så ser jag ändå fram emot imorgon och helgen.

*= förutom mjölken, för den får mjölkproducenterna bara 35 cent litern för, tralalala.

Ny nivå av trötthet

Jag hade bråttom till Vasa igår. Orsaken var Vlaicu, som skulle komma flygande tillbaka från sitt jullov i Moldavien. Jag, Ellu & Nikko startade redan halv fem då för att hinna med en kaffe hos syrrans före Vlaicus flyg skulle landa 20:30. Jag skriver alltås skulle landa, eftersom det förbannade flyget fick vända om till Stockholm och stackars Vlaicu fick vänta fyra timmar extra på arlanda och stackars jag & co fick vänta fyra timmar extra i Vasa. Tack och lov fick återvända till syrrans och tillbringa väntetiden där, men vi var alltså inte hemma före tre-tiden i natt. Till saken hör att jag började sju på jobbet i morse. Så länge ni räknar ut hur många timmar sömn jag fick i natt kan ni titta på den här fina bilden av Ellu, mig och Vlaicu som Nikko tog när vi stannade på rökpaus in the middle of nowhere (Lapuanjoki).

10957757_10152755689129139_1922676964_o

Jag vet in tänker, vem är den coola geen i mitten. Det är alltså inte Riff Raffs Europa-manager, utan det är jag. OBS fuskpälsen. Väskan är en traditionell moldavisk väska jag fick av Vlaicu. Tanken på den lindrar tröttheten lite. De extralånga mentholciggen jag också fick lindrar mer.

PS Förresten ringde min mor igår kväll och var mycket upprörd. Jag har tydligen silvermedalj och brorsan brons och jag vägde "bara" nästan sex kilo och brorsan var några gram lättare. My bad.