Den här veckan fyller jag år, 27 stycken år. Jag har alltså levt i tjugosju år. När jag föddes var Mauno Koivisto president och Berlinmuren var ett faktum. Min första skiva var en vinyl och jag var elva när Titanic kom på bio och jag såg den 3 gånger och en biobiljett kostade femtio mark. Jag minns när vi hyrde videofilm OCH videoapparat att spela videofilmen i. Och ungefär där gick gränsen för tillåten darr-på-rösten-nostalgi. Så nu slutar jag.
Jag blir bara så perplex över hur tiden går. Hur jag, JAG, som i princip är samma människa ännu som jag var på bilden ovanför, kan ha tjugosju års bank av minnen att ta till. Eller att jag kan säga saker som när jag gick i åttan, sådär en fjorton årsedan eller ja, jag och Emmi har känt varandra i 20 år. Eller när nån av kidsen på jobbet räknar ut att de var ett år när Spice Girls Wannabe kom eller frågar (true story) var på kuvertet ett frimärke ska klistras, för de har aldrig skickat brev tidigare. Då svartnar det för ögonen på mig. Men sånt är ju bara lite rolig åldersnoja. Internet är ju fyllt av "If you remember this bla bla bla bla" och folk bra mycket yngre än mig är nostalgiska. Och det finns en charm i att bli äldre, det är skönt att ha den där banken med minnen att luta sig på (om samtalsämnena tryter eller nåt, jag vet inte).
Men så finns det ju sån åldersnoja som inte alls är rolig. Jag har inte så mycket noja inför talet 27, det är inte något annat än 26 + 1, men att jag snart är 30, det är kallsvettigt för mig. Jag insåg för ett halvår, nån krapula söndag när inspirationen var låg och TVn var på, att Friends-gänget är yngre än mig, eller i min ålder, när serien börjar. Jag har alltid sett Friends som så mycket äldre än mig. Så mycket popkultur jag tagit del av de senaste femton åren har handlat och handlar om människor som är i min ålder nu. Men jag är inte redo att vara i den åldern ännu. Jag har inget av det jag trodde jag skulle ha som 27-åring. Jag har ingen bil, jag har inget hus, jag har inget kreditkort, jag har ingen utbildning, jag har inte nån tillstymmelse till egen familj - jag dejtar inte ens nån. De flesta i min ålder jag känner har något av det här, eller hela paketet. Jag känner mig förbisprungen, samtidigt som jag inte riktigt vill sätta fart heller. För jag är livrädd för att få något av allt det där också. Och jag är livrädd för att bli 30 nånting och börja få slut på ursäkter. Så jag står där på banan och tittar på när min årskull (och de yngre än mig) rusar förbi mig. Som att springa 1500 meter på skolgympan, precis så känns det! Jag bryr mig egentligen skit i vad jag får resultat, men blir ändå skitlessen när jag kommer sist. Och det skulle vara jävligt fint med nåt att visa upp nån gång.
Den andra icke-roliga aspekten av åldrande är när livet känns som ett På Spåret-avsnitt och du sitter där i dressinen och Kristian Luuk frågar "Vart är vi på väg?" och du ser ett montage av högerextrema partier i Europa som nu igen sitter i alla regeringar och Putin vässer tänderna på andra sidan och i Mellanöstern är det kaos och i USA också och miljön bara dör men folk inte bara igonrerar det och Finland ba vägrar ta emot mer flyktingar och svaret är "åt helvete" men ingen drar i nödbromsen före det är för sent. Nu känns det ju inte alltid så, tack och lov, för trots allt finns det så många unga, smarta, empatiska människor, men ibland gör det ju det. Erhm, erhm, svenskarnas valvaka, erhm erhm. Vad är det för värld en ska bli gammal i?
Den tredje och sista icke-roliga aspekten av åldrande är döden. Döden, döden. Det positiva med döden är ju att om vi faktiskt är på väg mot helvete så är ju döden nästan en lite tröstande tanke. Persut - putting the fun in funeral since. Hur som helst. Jag är inte rädd för döden, men jag tycker det är så förbannat sorgligt. Hur snabbt det går, ett liv, och hur oåterkalligt det är när det är slut. Att alla jag känner och allt jag är måste dö. Det är så sjukt sorligt att nu slutar jag skriva om det, för annars dras jag med i nån svart spiral som lämnar mig i fosterställning, sinnesgråtande över att det dör människor just nu, just nu. Istället kan jag avsluta det här ångestfyllda födelsedagsinlägget (lovar att bara tycka det är kul med annalkande födelsedag resten av veckan)med lite mer "rolig" åldersnoja. Typ som att om jag hade blivit gravid som skandalöst ung, kunde jag, helt fysiskt, vara mamma åt Isac Elliot.
