20 fakta om mig

Listan, bloggens bästa vän. Jag vaknade med en lätt flunssa-känsla imorse och har ingen extra energi över efter att ha jobbat, så då passar det bra med en lista. Linn hade listat 20 saker om sig själv och det tänkte jag också göra. En del av er kanske vet en del av det här redan men whatevz. Har inget bättre att blogga om.

1. Jag har en väldigt grov jargong. Jag svär, pratar kroppsfunktioner och säger elaka saker om folk stup i kvarten. Kan nog dölja den här sidan också, men jag är ganska ouppfostrad sist och slutligen. Speciellt i samspel med nån vän som är likasinnad kan jag blir riktigt ful i mun.
2. Jag har dock ett hjärta av guld. Lol, nej, men jag bryr mig ganska mycket om folk omkring mig och mår inte bra om inte andra mår bra. Det här är kanske inte sensationell fakta, för vem skulle erkänna motsatsen om sig själv? Ibland lämnar jag och fundera på nån kund som sett ledsen ut den dagen, kan inte skaka av mig folk.
3. Däremot är jag urusel på att trösta och väljer ofta comic release-vägen ut ur såna situationer.
4. Jag tar C-vitamin, D-vitamin, B-vitamin och magnesium dagligen. Har inte märkt nån skillnad, men c-vitaminerna är goda.
5. Jag är dålig på att lägga ut pengar på praktiska saker och är dessutom dålig på att spara. Jag har behövt en ny dator i tre år t ex.
6. Jag var full första gången när jag var tretton. Helt sanslöst, om Nora, min trettonåriga lillasyster skulle vara full idag skulle jag slå ihjäl henne. Men då tyckte jag ju att jag var vuxen.
7. Jag blir jätteglad och jättesocial som full. Alltså verkligen bff med alla. Dessutom börjar jag tro att jag kan dansa skitsnyggt, vilket jag inte kan. Usch, får morkkis bara jag tänker på det. Drick med måtta, kids.
8. Jag är inte den resande typen. Gillar att resa ibland, men när verkligen ingen dröm om att åka jorden runt eller backpacka i Indien. Inte för att jag inte tror det kunde vara intressant, men jag är så satan bekväm av mig. Vardag och vana, det är min melodi.
9. Jag har nån gång blivit anklagad för att vara för "folklig" och typ "lättillgänglig", att jag saknar udd. Må så vara, men jag hatar sammanhang där jag känner mig exkluderad pga inte bildad eller smart nog och försöker undvika att skapa såna sammanhang för andra.
10. Trots att jag är värsta sortens trycka-upp-glasögonen-på-näsan-kind of besserwisser.
11. Har i omgångar försökt sluta raka armhålorna men det slutar alltid med att jag rakar dem i alla fall. Tycker det är görsnyggt på andra, men blir så osäker på mig själv. Det är en av de jobbigaste grejerna med hur samhället ser på tjocka kvinnokroppar. En buske under armen på en smal, vit tjej signalerar medvetenhet och ett aktivt val, oavsett vad du tycker om kroppshår. Under en annan arm, en tjock arm eller en svart arm så är signalerna helt andra. Slarv, lathet och dålig hygien typ. Erkänn att det är så. En tjock kvinna måste signalera på alla andra sätt möjliga att hon tar hand om sin kropp och strävar efter att passa in i nå heteronorm för att ens ha en chans att accepteras.
12. Jag avleds enkelt från ett ämne och om jag en gång kommer igång med en rant om något jag bryr mig om är det svårt att stoppa mig, se punkt elva.
13. Jag tror inte på nån produkt som måste ha ett party för att säljas. Mary Kay, I'm talking to you.
14. Jag byter dialekt helt beroende på vem jag pratar med. Det berättas fortfarande om när jag efter två timmar i Haparanda-Ikea köpte grovsnus på Ica på klingande norrländska. Jag skäms lite för detta.
15. Älskar popkultur. Alltså verkligen älskar. Och fulkultur, läser skvallertidningar med stor förtjusning och dog lite av förtjusning över söndagens VMA med allt Kanye och Nicki vs Miley-gossip.
16. Jag har nio tatueringar just nu. Har tatuerat över två jag hade tidigare, bl a min första som jag fick som konfirmationspresent som fjortonåring. Bästa med skilda föräldrar: chansen att man ska få tillgnällt sig saker som tatueringar vid fjorton års ålder ökar pga skuldkänslor.
17. Min största last är nikotin och Coke zero.
18. Om jag nånsin får barn ska de heta Karl-Oskar, Nils, Märta, Vera eller Peggy. Har dock inga planer på barn  i dagsläget, orkar knappt mata två katter. Men gud nåde er om ni stjäl mina barnnamn.
19. Jag är för första gången på mycket länge kär i nån och han säger han är kär tillbaka. Det känns ganska kul, men lite ovant.
20. Jag ser ord och text i olika färger och får olika känslor inför olika ord. Synestesi kallas det.

Kom igen då hösten, jag är redo nu.

Nu är vi inne i de sista tolv timmarna av min semester. Jag har haft världens bästa semester med alla ingredienser jag var ute efter. Vin, mat, kompisar, läsande, sol, bad, nya intryck ja, men ni hör ju, jag har inte så unika önskemål av min semester. Men allt detta har jag fått. Och nu är det nästan slut. Ikväll dränker jag min sorg över den avslutade semestern i en påse ostbågar. Skålar i guacamole från igår på min semesters grav.

Men jag ser fram emot hösten, det gör jag.

Väsentlig information

I veckan fick jag erfara en ny grej, en dålig recension. Inte för att jag är så jävla van med bra recensioner, men jag är inte så van med recensioner överhuvudtaget. I alla fall var det en recensent som tyckte min novell i vår antologi... tja, inte var så bra helt enkelt. Och det måste man ju få tycka, jag inbillar mig inte att jag är så satans bra att jag inte förtjänar lite kritik. Men det är en märklig sak att få recensioner. Samtidigt som det är jävligt roligt att ens bli noterad så svider det ju, om dom inte är så bra. Men det är sånt man måste ta, har jag ju hört många gånger. Jag önskar att jag kunde säga att jag tog det hela med jämnmod men det gjorde jag inte. Typ tvärtom. Mitt i tandborstningen började jag stortjuta ala Helena Bergström på film och mitt sällskap rusade till toaletten och frågade oroligt vad som hänt. "Jag.. är... så... ledsen... för... det där med... recensionen" hulkade jag fram med tandkräm rinnandes ner för hakan.

Och det var jag. Det är jag, trots långa kramar och försäkringar om att jag varken är sämre eller bättre på att skriva än vad jag var pre recensionen. Jag har ju dessutom som heltidsmål i livet att provocera, så egentligen borde jag ju bli glad om nån inte tycker om det jag gör. Jag har inga behov av att vara omtyckt av alla (eller har jag?) och jag vet ju att dessa recensioner kommer fortsätta komma, om jag fortsätter att skriva. Så det är väl bara att dra upp snorn, torka hakan ren från tandkräm och skriva vidare.

Vet bara inte om man ska skaka av sig orden eller om man ska ta det till sig och göra något konstruktivt av det. Kanske nåt, precis mitt i mellan. Hur som helst hoppas jag att jag inom kort kan kategorisera just den här recensionen under "erfarenheter" och likt andra nederlag i livet snart använda det som anekdot-material att liva upp nån tråkig middag med. Det är nåt jag är ganska bra på. Jag blir så enkelt nedslagen, men hittills har ingen kunnat hålla mig nere. Sen hjälper det ju med de där långa kramarna också.

Det är inte hela världen att bli dåligt recenserad. Det kanske är en liten del av världen, men hela är det inte. Hela världen består av så mycket annat; nattbad och Lotta-böcker, skorpor och te, ögon som himlar i samförstånd, klasskamp och Håkan Hellström, irriterade själar och lokaltidningsnyheter. Bland annat. Och det är jag väldigt glad för.

Saker jag ätit

Jag försökte gå igenom mina bilder från den här veckan nyss, för att se vad jag gjort och vad jag kunde rapportera om. Det verkar som jag mest har ätit under den här semestern, vilket är fine by me, för jag kan inte komma på mänga andra aktiviteter jag hellre skulle göra. Jag har ätit...

... pizza, idag faktiskt. Logistiken var emot oss så vi åkte inte till Vasa för Meillä on unelma-picknicken. Hade en liten egen unelma-picknick i Skolparken istället med hämtpizza. Rekommenderar btw INTE pizzan med amerikansk paj-degstängerna. Alldeles för, tja, degigt.

Igår köpte jag och Nikko ett våffeljärn vilket så klart resulterade i våfflor. Ska ta tillfället i akt och en gång för alla säga: NEJ, jag och Nikko är inte ihop (av uppenbara orsaker). JA vi köper hushållsprylar tillsammans. Frågor på det?

Om nu nån Arabia-nörd läser det här och ba åååh, vilken fin kanna där i bakgrunden så kan jag berätta att den köpte jag i Seinöjoki i torsdags för spottstyver. Den är lite sprucken, men det stör mig icke. Jag brukar annars försöka hålla mig borta från Arabia-porslinet på loppisar, jag ser med förtjusning fram emot är luften går ur loppis-porslinsbubblan och folk slutar försöka sälja en tallrik för 25 euro. Seinäjoki är hur som helst en mycket bra loppisstad jag kan rekommendera. Fyndade både det ena (Nike-sneakers) och det andra (gipshäst).

Jag har ätit röjka sik. OM jag blir dömd till döden och får välja en sista måltid i livet så ligger röjka sik, knäckebröd och potatissallad bra till. En kaffe och cigg på det och de får skjuta mig.

Jag har ätit vårrullar.

Jag har plockat och ätit blåbär. Bl a som våffel-accessoar.

Tack och lov har jag fortsatt att ägna mig åt nattliga simturer (och photoshoots) för annars skulle jag väl ha jäst ihjäl mig av all mat. Måtta med allt (lol, so not my motto). Här är jag med Sonia, the queen of selfies. Jackan jag har på sig, en bombarmodell i rosalila satin är också från loppis i Seinäjoki. Mascaran som rinner längs mina kinder är Lancôme Grandiose. Den är skitbra, men inte vattenfast.

Jag och Nikko ska släppa mixtape och det ska se ut så här. Det här kan också kvalificera sig som dagens outfit-bild. Jacka - loppis, TLC - Asos, Kjol - H&M tror jag, badtofflor - Adidas och plastpåse - loppis. Hörde jag swag?

Och igår kväll såg jag förresten Brorarna i Madison County för första gången på flera år. OMG WTF LOL shit den filmen är bra alltså!!! Helt sjukt. Jag är sån skåpromantiker, jag brukar inte vilja kännas vid det för det är ju inte så snyggt alla gånger, men åååh. Om nån minut av mitt liv vore så romantisk som Broarna är, så vore jag nöjd. Och Meryl Streep. Och Clintan. Nej, alltså fy, jag börjar gråta igen när jag tänker på det. Se den snälla ni, om ni inte redan sett den. Ledord: romantik, midwest, sextiotal via nittiotalsögon, bästa. filmen. någonsin. Ni kan också läsa den som bok, men då får ni ju inte Meryl-upplevelsen.

Det får vara allt från filmavdelningen. Nästa vecka åker jag ner till Helsingfors för att insupa kultur och umgås med vänner. Tror det blir minst lika bra som denna vecka har varit.

Till sist ett meddelande från våra sponsorer:

Att baka en paj

Jag bakar ganska sällan. Mest för att man inte kan improvisera på samma sätt som då man lagar mat, och då tycker jag det blir jobbigt. Men igår ville jag stajla lite för mina vegan-vänner, så jag beslöt mig för att baka en veganvänlig paj. Jag utgick från ett recept jag fick av LittSkap-Elin, men ändrade lite. Så här är mina instruktioner i hur man bakar hallon-persikopaj.

1. Städsla bakningssällskap. Jag valde brorsan, som skötte sin uppgift med bravur. Sa inte ett ord till mig och hjälpte inte ett dugg. Valde dock musik med en kirurgs noggrannhet. Jag fick baka paj till tonerna av nåt soundtrack till nåt spel som är bra. Jag vet inte.

2. Och nu börjar vi baka på riktigt. Ställ ugnen på 225 grader. Så tar du en näve persikor (ungefär fyra) och skär dem i smala klyftor.

3. Häll ner persikorna i en ugnsform tillsammans med ungefär 400 gram frusna hallon. Har du (råd med) färska finska hallon, go for it. Jag valde frusna serbiska, helt okej det med men inte så många mat-korrekthetspoäng.

4. Strö över en matsked potatismjöl och en halv deciliter socker på  skiten. Här kan jag få igen matkorrekthetspoängen, för jag använder ekologiskt rörsocker istället för vanligt finsocker. Vet inte om det gör nån smakskillnad egentligen, men inbillar mig i alla fall att rörsockret är lite mer knäckigt i smaken. I don't know, socker som socker. Hur som helst är det väl alltid roligare att använda eko-grejor. Om man har råd.

5. Nu ska du blanda smuldeg. Eftersom den här varianten är vegansk så använder jag margarin, men annars går ju smör lika bra. 125 g margarin, 3/4 dl socker, 1 1/2 dl havregryn och 1 dl vetemjöl. Nu måste du också ta en paus från fotandet av bakverket eftersom det enklaste är att köra ner handen i skiten. När det ser ut som smulor är det bra.

6. Smuldeg + bär och frukt = bra. Tii ba, på ba. Och sen in i ugnen bara. skrik åt bakningssällskapet att de ska lägga på timer på 20 minuter.

7. Ställ dig och diska medan pajen är i ugnen. Du hinner också dammsuga lite, byta kattsand, skrika åt kattsanden, torka av bordet, lägga på kaffekokaren, hänga upp en matta du lade i tvättmaskinen före du började baka för att nån katt hade spytt på den, be bakningssällskapet sänka volymen på musiken, byta roskispåsar, jaga ner en katt från köksbordet, hälla upp kaffe i din favoritmugg och nästan gå ut genom dörren... Så är pajen klar.

8. Så då är det bara att ta ut den. Ställ den att svalna.

9. Och sätt dig och vila nerverna lite. Drick den där kaffen du hällde upp.

10. Sen är det bara att dig in. Man kan med fördel äta den med vaniljsås, vegansk eller icke. Sen får du känna dig mallig i åtminstone ett dygn, för att du bakat en fucking smulpaj. Trots att andra har surdegsdagis och vispar ihop nån cupcake-sats med fem olika toppings och friterar munkar och skit. Men man ska ställa stolthetsnivån efter sig själv. Jag bakar mycket sällan, så om det blir bra när jag gör det så tänker jag vara stolt.

11. Bjud dina vänner (med eller utan husdjur) på skapelsen och fråga upprepade gånger "visst var det gott?" och "eller vad tycker du?". Håva in komplimangerna, samla dem i ditt hjärta och ta fram en regnig dag. Lol, nu vet jag inte vad jag pratar om längre men kontentan lyder: Det kan vara kul att baka, det är i alla fall gott och det är rolgit att bjuda kompisar på saker man bakat själv. Om jag kan, kan du.

Nu ska jag springa iväg till jobbet och inleda... MIN SISTA DAG INNAN SEMESTERN!!!! Jag vaknar alltså inte alltid så här tidigt, men ibland gör jag det och jag har lärt mig att jag är piggare om jag sätter mig upp och gör nåt, t ex blogga, än somnar om och sover tills väckarklockan ringer. Och imorgon kommer jag vara helt; väckarklocka, vad är det? MOHAHAHA.

#måndag

När väckarklockan ringer så här och min kropp känns fysiskt omöjlig att lyfta ur sängen. Och när det känns som att jag bara sovit ett par minuter och jag ligger och funderar vad jag kunde sjukskriva mig för. När katterna är extra gosiga och verkligen inte vill att jag ska stiga upp. När förra veckan fortfarande känns som en smutsig hinna över min hud, trots både en och två duschar. När det är måndag. Igen. Då är det enda som får mig att stiga upp ur sängen en liten envis röst. Lika ihärdigt som ett ånglok tuffar den på i huvudet på mig, tre små ord som försäkrar mig om att allt blir bra till slut. Att det finns ljus i tunneln och en gryning i horisonten. Att snart, du fattig bonddräng, snart får du vila ut. Att ingenting är omöjligt. De tre små orden, alla behöver höra nån gång. Något av det vackraste vi har i det svenska språket.

Fem dagar kvar, fem dagar kvar, fem dagar kvar, fem dagar kvar.

Till semestern alltså. Jag lovade mig själv som ung nån gång att aldrig bli en sån vuxen som bara lever för semestern och helgerna och liksom älskar livet alla dagar. men vet du vad, unga Ellen, FUCK OFF. Fuck off alla som säger "It's nothing wrong with Mondays, you just hate your job". För det första; Jag älskar mitt jobb och lever på vardagarna också och jag hatar fortfarande måndagar och längtar till semestern. För det andra är det där uttalandet så fruktansvärt elitistiskt och borgerligt att jag vill smacka den som kom på det. Alla kan/vill inte förverkliga sig själv genom sitt jobb. Vissa jobbar för att överleva. Säg det där åt den ensamstående mamma som städar fem dagar i veckan för att kidsen ska få makaroner. Säg det till verkstadsarbetaren med huslån och noll döende släktingar med pengar på banken. Så fuck off! Låt mig och mina likar hata måndagar ifred.

Ett helgavslut

Inget är ett bättre avslut på en helg eller en dag än ett dopp i en lagom liten sjö i en lagom ljus skog. Igår kväll åkte jag, Nikko, brorsan och Laura och badade i just en sån sjö.

Det var löjligt skönt. Det här är Nikko, som jag numera hatar, av två skilda anledningar. Han citerade just min blogg för ett par dagar sen och sa att det lät "fjantigt" och något som en tonåring skulle skriva. Man tränar tydligen inte på selfies.

Och så kastade han en stor klump lera mig rakt i ansiktet igår. Jag kan eventuellt ha kastat först, men en mycket mindre klump, plus att jag inte har nån prickträffningsförmåga what so ever, så jag är ganska ofarlig. Har fortfarande sand i ögonen och öm näsa. Här har jag just fått lerklumpen i ansiktet. SKIT NER DEJ NIKKO.

Det här är före lerklumpen. Så här genuint glad ser ni mig inte ofta på bild. Ta vara på det här tillfället.

Fredagsfluff

Efter att jag hade jobbat idag drack jag, syrran och brorsan kaffe hos mig. Jag och Julia tränade på selfies på balkongen, emedan vår bror vägrade. Han är inte selfie-typen.

Som vanligt dör mitt sminkintresse ut i mitten av juni för att inte återvända före september typ. Men det är så skönt utan smink på sommaren. Också bra för själen att vara osminkad tills det inte känns som en grej att vara osminkad lägre. Smink är ju skitkul, men det ska ju inte kännas som ett måste.

Hur som helst fick vi inte till några bättre selfies än det här, så vi tröttnade ganska snabbt.

Istället lagade jag mat. Jag har alltid tyckt om att läsa recept och kokböcker och se på matlagningsprogram och läsa matbloggar och äta mat förstås, men den senaste tiden har intresset blivit näst in till maniskt. Idag gjorde jag en sallad med jordgubbar, cantaloupe, feta och rödlök. Blev helt gott, men kanske inte så matigt. Borde ha stekt nån tofubit eller nåt med, men whatevz.

Och vad spelar det för roll, när det var efterrätten som var viktig idag. Gjorde Dumlefluff med jordgubbar. Dumlefluff är kanske den enklaste efterätten man kan tänka sig, men ganska tidsdryg. Det du gör är att smälta Dumlegodis i uppvärmd grädde och sen ska det svalna. Det måste vara riktigt kallt innan du kan vispa upp det, som är nästa och sista momentet, för annars skär det sig (som hände lite idag, heh). Så det tar ett par timmar. Men när du vispat upp det är det bara strö lite flingsalt på och servera med t ex jordgubbar. S.K.I.T.G.O.T.T.

Resten av fredagen ska jag inte göra så mycket. Klippa lite tovor ur Violas päls, läsa lite och kanske åka och bada. Om jag ork.

Behöver lite kärlek från fel håll

https://www.youtube.com/watch?v=F7pf-kj6u5M Haft en riktigt bra dag annars idag men kanske lite mycket. Har haft en trevlig eftermiddag med inte mindre än två olika kaffesällskap. Men nu. Nu sitter jag här i ett hav av skor, väskor, pocketböcker, ljusstakar och Jesus-tavlor. Ska sälja på loppis och jag blir superstressad av sånt. Att organisera, prissätta, dammtorka och så. Vill bara gråta. Är dessutom omänskligt trött, har druckit fler koppar kaffe än sovit timmar i natt. Fladdrar i hjärtat och kittlar i armarna. Har börjat misstänka jag är koffeinkänsligare än vad jag vill medge eftersom jag bryter ihop varje gång jag dricker kaffe efter fem på eftermiddagen. Blir helt stirrig och dessutom underligt nedstämd.

Då är det bra Håkan Hellström finns. Ingen känner med dig som Håkan när ingen annan gör det. Ingen upphöjer din sadness till fucking poesi. Skulle så gärna tacka honom nån gång på riktigt för Känn ingen sorg-skivan. Alla andra skivor också, men alltså Känn ingen sorg för mig Göteborg. Kan inte beskriva allt jag känner inför dom tio låtarna.

Så nu skiter jag i kaoset här omkring mig, lägger mig under täcket och lyssnar på Håkan tills jag somnar. Vilket lär bli om tre timmar pga espresso i blodomloppet, men ändå. Jag var bara inte gjord för dessa dar osv osv.

Nån gång vill jag vara så rik att jag kan hyra en personlig assistent som gör sånt här åt mig. Alternativt betala Håkan Hellström för privat spelning här på Styrmansgatan.

Självgodhet

Jag kunde lätt bli illustratör om skrivandet inte blir till nåt. Det är spännande insyn i hövet på mig, eftersom jag alltid sitter och klottar och ritar när jag lyssnar på nån som pratar, för jag lyssnar bättre på det viset. Vet inte vad nån psykolog skulle säga om detta. ”I love ångest” i bullig font? Lol.

Jag slogs av hur självgod jag låter i förra inlägget när jag lsäte igenom det. Jag kunde lätt bli... Eh, nej. Det hade säkert varit roligt men så jävla talangfull är jag inte. "Spännande insyn", haha, för mig själv kanske. Nåja, även om jag drabbas av hybris många gånger är den jantelagstrogna österbottningen i mig stark så ville bara påmnina om att jag inte tror att jag är nåt. OBS OBS OBS.

Och nu känns det här inlägget skittöntigt och AAAAARGH. Livskris.