När jag var kanske 14 blev jag deprimerad för första gången. Sen har jag varit deprimerad i omgångar. När jag var 17. När jag var 21. När jag var 23. När jag var 26. När jag var 29. Ibland har depressionen kommit tillsammans med panikångest eller utmattning. Ibland vet jag vad som utlöst den depressiva perioden, oftast vet jag inte vad som kommit först: beteendet eller depressionen. Jag mår dåligt därför orkar jag inte ta hand om mig själv och eftersom jag inte orkar ta hand om mig själv mår jag dåligt. Som allt annat i livet blir det en cirkel och spiral, i det här fallet en ond sådan.
Den här senaste gången kom det lite smygande. Började med att jag tappade lusten och intresset för kläder och smink. Ville bara gå i mjukisbyxor - GICK i mjukisbyxor way more than vad som antagligen är socialt ok - och sminkade mig knappt på ett helt år. Jag slutade att raka mig under armarna och intalade mig att det var ett slags feministiskt experiment och det var det ju också, men det blev också ett annat tecken på att jag inte orkade ta hand om mig. OBS säger inte att håriga armhålor är ett depressionstecken LOL, men ibland är det svårt att veta om man är woke eller ett vrak.
Det tog ganska länge före jag insåg att jag var deprimerad igen. Trodde väldigt länge att jag "bara" var stressad. Det är svårt att förklara hur en depression känns för nån på utsidan. Var gränsen mellan lite leda och sjukdom går. Det är också svårt att veta när exakt depressionen börjar och när den slutar. Man vaknar ju inte en dag och tänker "jaha, nu är jag deprimerad". Det som hör till sjukdomsbilden är att man glömmer bort att det kan vara på nåt annat sätt.
Depression har blivit lite av ”min” sjukdom. Mycket av det jag tänker är Personen Jag härrör sig från min depressiva sida. Jag är och har inte alltid varit deprimerad, men i så pass många omgångar och i så olika stadier i livet att jag har hittat en slags identitet och en bekvämlighet i att må dåligt. Jag tar så många av mina största styrkor ur dåligmåendet också; galghumorn och empatin till exempel. Jag är liksom rädd att förlora det om jag börjar må "för" bra.
Redan i höstas sa jag åt Pär att det känns som nån vridit på en kran i mig som varit stängd länge, det flödar nån slags energi genom mig som jag inte känt på länge. Så klart är det upp och ner ändå, jag har dåliga pms-dagar när jag får gräva in naglarna i handflatorna för att inte slå ihjäl nån eller bara trötta, gråtiga dagar när jag ligger i fosterställning och stirrar på sitcoms. Men det är i grund och botten bra. Det är nästan läskigt att säga det. Dessutom vet jag att jag högst antagligen kommer bli deprimerad igen. Det är inte neggigt tänkande när jag säger så, det är sjukdomsinsikt.
Igår morse steg jag upp flera timmar före jag började jobba och gick till simhallen. Simmade en långsam kilometer. Blev glad av doften av klor och småpratet i omklädningsrummet. Man vaknar inte upp en morgon och tänker "jaha, nu är jag deprimerad" men igår morse vaknade jag och tänkte "jag tror faktiskt inte jag är deprimerad idag".
Ganska ofta får man ju frågan hur läget är. Hur är läget? Jag tror på att vara expressiv och säga som det är och väldigt ofta och ganska länge har läget varit inte så bra. Så då har jag svarat på sin höjd "jo, sådär". Ibland inte ens det. Jag har haft det som default-svar på hur är läget? lite onödigt länge kanske, liksom på ren slentrian.
Igår fick jag frågan igen. Hur är läget? Jag hejdade mig strax innan jag serverade the usual "jo, sådär". Jag kom ihåg vad jag tänkte på morgonen, känslan av att orka stiga upp tidigare, att orka simma, att orka ta han om mig. Jag kom ihåg att jag inte är deprimerad just nu. Jag grävde lite djupare i hjärnans byrålåda med svar på "Hur är läget?" och tog fram en fras som legat långt, långt ner. Funderade en mikorsekund på om jag det är värt att plocka fram den, det kommer ju ändå bli "sådär" snart igen. Men va fan, carpe lite jävla diem här nu, Ellen. Prövande lät jag orden ramla ur mun, prövande smakade jag på orden: "Tack, det är riktigt bra".
De smakade sött. Ovant, men sött.
PS Sötma serveras bäst med en nåt bittert, en chokladbit gifter sig bra med en kopp kaffe. Jag lovar att fortsätta servera båda.
PPS Det här är verkligen inget självhjälpsinlägg, mår du piss ska du ju givetvis svara det. Jag är helt på Danielas linje. Jag vill bara va ärlig med er, i vått och torrt (vänta, är det bra när det eller vått eller torrt? 😮)
