Regn, feber och svagt kaffe

Nu har vi varit här en vecka i lägenheten och små rutiner har börjat växa fram. Rutiner som att jag hela tiden går runt med “ett litet fat” eller “en liten skål”. Oliver, jordgubbar, biscotti, ett päron. Så ser hela mitt ätande ut, tills middagen. Som oftast är pasta, för vad ska man annars?

En annan rutin är att jag vaknar ganska tidigt, öppnar terrassdörren till sovrummet och lägger mig igen och läser. Har läst första boken i Ferrantes Neapel-serie (igen, för vad ska man annars?) och är nu en bit in i andra. Det är ljuvlig läsning här och nu, ibland lönar det sig verkligen att skjutsa upp saker. Hade Ferrante varit lika bra hemma i soffan? Tja, kanske, men jag inbillar mig ändå vara närmare henne här. Trots att vi är på helt andra sidan stöveln.

Efter att ha läst nån timme tassar jag upp och sätter på kaffet. Jag har bemästrat gasspisen och Bialettin ganska bra tycker jag. Eller jag tyckte, men imorse blev kaffet något som mest påminde om Juhla Mokka, trots att jag gjorde precis som vanligt. Om du diskar, gör jag nytt kaffe, suckade jag åt Pär som mycket artigt utan ett ord, lämnat sin kopp, odrucken. Och så gjorde jag, den gången blev det som det skulle. Mörkt och lent och syndigt.

Det ligger ett café i bottenplan av huset vi bor i, men jag har inte kommit mig för att gå ner för att dricka morgonkaffe där än. Jag vill nämligen sitta länge med min morgonkopp, fylla på, sitta och såsa. Att stå och hälla i sig en kopp i farten är inget som passar mig. Det är vad jag inbillar mig italienarna gör, men vad vet jag. Dom sitter väl och såsar dom också.

Precis här insåg jag att det har börjat regna. Det har hängt i luften en bra stund nu, men alla väder är så vackra och varma här, så att det inte slår mig att det regnar före jag är mitt i det. Det är inget störtregn heller, men tillräckligt mycket för att påminna oss om att vi har tvätt på tork på balkongen. Det torkar nog igen.

Jag skriver bra här. Kanske inte “bra” så mycket som “mycket”, men det flyter på. Bättre än vad jag vågat förvänta mig faktiskt. Det har också blivit en rutin, skriva ett par tusen ord, någon gång under dagen. Ibland på terrassen, ibland i skräddarställning i soffan. Jag har faktiskt, på så sätt, harvat igenom halva det drama-projekt jag är här för att skriva, redan. Vågar jag skriva det ens eller sluter sig inspirationen som en mussla då? Vi får väl se.

Rutinerna kanske hade varit tydligare om jag inte blivit sjuk mitt i, det mesta av detta stillsamma liv har jag kunnat och velat göra trots hosta, snor och feber, men det har hittills kanske inte varit friskvårdsresan jag hade sett framför mig. Jag hade tänkt mig långa promenader längs med havet varje dag, men så har det inte blivit, helt och hållet. Igår gick jag en liten sväng, mest för att inte tappa förståendet helt. Sjuk eller inte, jag kan inte sitta coh uggla här uppe på takterrassen hela tiden.

Men, så klart, idag vaknade jag i en backlash och nu känner jag mig varm om kinderna igen. Jag vet man inte ska stressa sjukdom, men måste sjukdomen faktiskt komma nu? Vi köpte tågbiljetter hem från Helsingfors igår och appen meddelade vänligt “din nästa resa är om 22 dagar”. 22 dagar! Hur ska jag hinna med allt det italienska livet jag hade tänkt hinna med ännu på den korta lilla fjutt-tiden? Jag har inte ens ätit gelato än! Det måste jag se till att göra snarast möjligast. Ikväll är det jag som stampar ner till caféet och beställer un gelato, subito! Bara det slutar regna.

Host host från strandpromenaden

Jag blev sjuk, så klart. Igår vaknade jag med något i halsen, men något som ännu gick att ignorera. Men imorse, då gick det inte att diskutera med halsontet längre. Samtidigt som jag insåg det mumlade Pär i kudden: nu har jag också ont i halsen. Så han ligger väl ett dygn efter. Är också ganska säker på jag har feber, men vem vet. Så länge jag inte mäter den så känner jag mig friskare. Pär gick till apoteket och fick hjälp av “två mycket trevliga gubbar”, trots att de inte hade ett gemensamt språk. Kom hem med nässpray och ibuprofen, så nåt rätt har han ändå gjort.

Det är oavsett ändå trevligare att vara sjuk här, lättare liksom. Med jämna mellanrum rullar jag ut mig själv på terrassen eller balkongen. Som en tuberkulospatient på sanatorium som blivit ordinerad hafvsluft. Jag sitter där, ibland med en bok i handen, men oftast bara tittande ner på staden. Då kan man också tänka att de varma kinderna handlar om solen och inte om eventuell feber.

Tack vare den här rutinen har jag lärt mig hur mycket underhåll även en liten och sliten tennisplan behöver. En man i tracksuit går ideligen och drar ett slags nät efter sig, som en kratta i det orange underlaget. Sen väter han planen med en trädgårdslang, säkert med nån slags plan, men det ser godtyckligt ut när han sprejar ner plaststolarna som står vid kanterna. Sist jag satt där ute hade han sällskap av en annan man, de drog en liten vält efter sig. Mellan underhållet hör man ibland de behagliga dunsarna av tennisbollar mot rackets. Jag sitter och kikar ner, känner mig som en del av en tennisgemenskap, iklädd min bästa mumu och ätandes en nutellacroissant.

Längs med strandpromenaden cyklas och promeneras det. Vinden sliter i palmkronorna, på havet är det nån som vindsurfar. Flera gånger har jag sett hundar längs med promenaden, utan uppenbar ägare. Ingen verkar bli orolig för den saken, så jag antar det är som det ska. Det stör mig inte heller, tvärtom, men jag blir väldigt sugen på att ta hand om hundarna lite. Finders keepers, eller?

Då och då susar ett tåg förbi. De flesta stannar inte här, utan kör vidare i en hiskelig fart. Varje kväll händer det att ett tåg åker förbi och jag för ett ögonblick tror att det blåser upp till orkan.

Igår åkte vi tåg till den lite större grannstaden, den debatten vann jag ännu mot halsontet. Pär hade sett ut en bar med tillhörande skivaffär som han ville besöka. Baren var givetvis stängd, när vi kom dit, nån halvtimme efter öppning, enligt Google. En i personalen stod och lastade drickor utanför, sa att de öppnar “in a few minutes”. Vi sa glatt okej och gick till en stormarknad och köpte kronärtskockor och nutellacroissanter, buljongtärningar och oliver. Vi var borta nästan en timme, kom tillbaka till baren och fann den precis lika stängd och ingen personal i sikte. Då gav jag upp för the both of us. Att de dessutom skyltade med Taylor Swift och Never mind the bollocks i fönstret gjorde det lite enklare.

Istället begav vi oss till bokhandeln jag hade kollat upp. Är det inte märkligt att man kan känna sig hemma direkt i en bokhandel, trots att det inte fanns en bok som nån av oss kunnat läsa, det villa säga, på nåt annat språk än italienska? Men det är klart, är man nästan 60 miljoner, behöver man nog ingen engelskspråkig hylla. Där, där har dom engelska böcker! sa Pär och pekade på en trave Colleen Hoover. Men det var på italienska de med, men med den engelska titeln kvar, säkert för att underlätta att hitta booktok-fenomen.

Min lilla cykel-bok kom ut på italienska igår faktiskt och jag frågade efter den. Det är alltså inte planerat att jag är här samtidigt som den kommer ut, det är bara i stolt samarbete med ödet. Så här låter det förresten när jag pratar italienska:

- Eh, parla inglese?
- No.
- Eeeh… questo libro? *pekar på en framgooglad bild*

Mycket duktigt. Jag försöker använda de få ord jag snappat upp, men det är svårt. Om dom bara visste, italienarna, hur kvick och vältalig jag kan vara! I alla fall, kvinnan i bokhandeln kollade upp det och sa att dom får in den på måndag. Eller, hon sa: nånting nånting lunedi. Och jag sa lunedi? Och hon sa si.

Pär säger han ska åka tillbaka och se på baren då och köpa ett ex, men vi får se. Han kanske är sjuk då, med den här farten. På tal om det, tror jag att jag ska rulla ut mig på terrassen igen för nästa injektion d-vitamin. Påminn mig om att nån gång berätta om när vi i misstag åkte till Pedaso förresten.

Första brevet hem

Jag sitter på vår balkong på östkusten av Italien. Framför mig ligger Adriatiska havet och det har ändrat färg igen. Igår kväll, precis i skymningen, var det elektriskt blått och gick ihop med himlen. Nu, tidig eftermiddag, blåser det, en för mina finländska bleka ben ljummen bris, men det räknas säkert som dåligt väder här (studsarna från tennisbanan intill oss har tystnat). I blåsten får havet en vildare turkos, lättare att urskilja från himlens babyblå. Köpte ny tandkräm igår, aquactic mint, kanske det är namnet på vad havet är nu. Jag har lärt mig så många nya färger här känns det som, eller så är det ljuset eller nyhetens behag. Men jordgubbarna är rödare, grönskan är grönare och terracottan är väldigt mycket mer terracotta än vad jag tidigare sett. Mina bleka ben, ja, de är tyvärr samma bleka nyans som hemma. Jag har aldrig känt en citron dofta så mycket citron, sa vi igår vid maten (en snabbt ihopsvängd pasta, så klart).

Allt är så klart inte bara underbart, även om det mesta är det. Jag vaknade med migrän imorse. Tänk att man kan göra det, trots att man sover precis bredvid Adriatiska havet. Men det var väntat, vi åkte tåg stora delar av dan igår och var på det hele väldigt mycket på resande fot. Jag är aldrig så elak och stressad som när jag är på resande fot. Hatar att gå runt med en stor kappsäck, det är så pinsamt och opraktiskt, hur man än gör det. Dessutom åt jag en liten chic frukost ala Italia bestående av croissant- ursäkta cornetto! - och en cappuchino och sen åt vi middag efter åtta och där emellan… Inte så mycket. En inplastad smörgås, handlad i desperation. Ett par småkakor det italienska tågbolaget vänligt delade ut. Jag kan nog lära mig leva med det här sötsaker till frukost, stor middag sent och inte mycket däremellan, men bare with me, jag är nybörjare. Så ja, migrän. Men ingen skada skedd, jag har ätit upp vad jag eventuellt förlorade igår genom ett big pack jordgubbar till frukost - de är i säsong. Och jag rullade ju inte den där kappsäcken med mig hela dagen i onödan, halva den består ju av medikamenter och piller. Så nu är jag snart normal igen.

Eller ja, normal. Jag känner mig på det stora hela inklippt här, nästan som ett pracital joke. Ett finurligt kollage, en svartvit parant veckotidningsdam med blommor som växer ur ögonhålorna eller med en neonig cigg mellan läpparna. Jag smyger ut hit på balkongen, lägenhetens krona, och tittar försiktigt runt mig. Har jag gått in i kulisserna på nån annans liv eller fanns det här alltid tillgängligt, för mig också?

Jag är ju sannerligen inte först med att besöka Italien, det är ingen vit fläck på kartan, tvärtom har folk fullkomligt ramlat över varandra för att ge oss tips om vad vi borde och inte borde äta, se, göra, vara. Alla har varit här, alla har förälskat sig, alla har en egen speciell kontakt till landet. Jag misstänker Italien är en charmör, dyrkande och älskvärd och impulsiv, men man ska kanske inte räkna med evig och monogam trohet. Jag börjar också fatta misstankar om att Italien inte godkänner något fult. Till och med det fula är vackert här. Nyproducerad plast och romersk sten, som ursprungen ur jorden själv har samma glans. Igår kväll när vi anlände spelade strandtivolit samma fem låtar på repeat hela kvällen. Till och med det hade nån slags charm. Tåget vi åkte igår var misstänkt likt ett skånskt pågatåg, både till maskineri och befolkning. Mycket unga människor med falska märkesloggor väl synliga, osande av tuggummi, nickelsmycken och attityd. Men tro det eller ej, pågatågen är också vackra här. Får man ens säga så, eller borde jag slå mig själv i huvudet med en historik över det italienska klass-samhället och dess konsekvenser? Men snälla Italien, om jag lovar utbilda mig lite framöver, kan inte du göra mig lite vacker då också är du snäll? Mitt potatisuppfödda anlete blir nog aldrig så slående som mina medresenärers vassa kindben och ögonbryn, men gör ditt bästa, per favore.

Och om inte, så är jag får jag väl vara nöjd ändå, lätt att vara just nu. Min dator på ett smårostigt gjutjärnsbord med glasskiva, mina bara fötter på ett balkonggolv, terracottakrukorna runtomkring mig som är så väldigt mycket terracotta, en kaffe bryggd i bialettin och ett par kakor med pistage. Men det är klart, i nåt skede ska vi väl gå ut också, sa Pär oroligt när jag sa att min enda plan för dagen är att läsa, skriva, titta på havet och till sist göra en snabbt ihopsvängd pasta, igen.

Jo, det ska vi, men inte riktigt än. Bakom mig ligger gamla stan och blickar ner över mig. Hej hej, vi ska nog lära känna varandra ännu. Det är den första maj och vi ska vara här länge än.

Hej konsument!

Vi bara låtsas som ingenting, som att det inte gått två månader sen sist. Jag har ändå mest varit sjuk så ni har inte missat nåt. Vi bara fortsätter med en hej konsument-lista, i stil med Flora och alla andra som fyllt i den.

Bästa mikromaten: 
Jag äter olika former av snabbnudlar till lunch typ tre av fem vardagar. Annars äter jag matlåda eller en kall sallad eller ute på byn. Det är inte ett skryt om att jag inte äter mikromat, men jag föredrar värma med hjälp av vattenkokare-mat. Till middag äter vi också nästan aldrig mikromat. Får väl säga varm macka då. Alltså typ brödskiva + sås + pålägg + ost. Det är ju gott!

Dagens lunch som bevis.

Favoritförort: 
Har noll koll på förorter. Hälsade på en kompis i Hässelby i vintras, det var väl ändå rätt mysigt.

Fikar gärna på: 
Jag inser nu i stunden att detta är en lista av och för stockholmare. Men jag ger mig inte! Jag besöker de flesta av Jakobstads caféer regelbundet. Tycker om att jobba på café. Tycker om att hänga på café. Tycker om café! Och om vi ska prata om Stockholm så tycker jag hemskt mycket om Ritorno på Odengatan. Gammeldags mys utan att bli för snyggt.

Bästa lunchställe: 
Äter nästan enbart lunch på After Eight här i stan. Ohejdad vana men också genuin kärlek till det stället.

Favoritdrink: 
Är mer än vin-människa än drinkar. Tycker drinkar ska vara så väldigt välgjorda för att vara värt det. Men gillar amaretto och whiskey sours, tycker en gin & tonic (gärna med gurka istället för citron) är fräscht ibland. Häromveckan drack jag en pornstar martini och den var jättegod, men det täcks man ju knappt beställa pga så fånigt namn. Jag blir också orimligt ofta sugen på en Bloody Mary, utan att egentligen nånsin gå det suget till mötes. Kanske det får bli helgens program? Äntligen unna mig en riktigt pepprig Bloody Mary. Mmm.

Bästa fyllekäket: 
Makkaraperunat kaikeilla mausteilla.

Lyssnar på: 
Min bästa tid på året är runt nyår när folk och fä publicerar årsbästa-listor. Håller fortfarande på att beta mig igenom några utvalda förtroendeingivande människors listor. *gate-keepar :-)*

Bästa förfestmusiken: 
Schlagerklassiker eller 90-tals boyband. Sånt som får en att gå i barndom lite.

Bästa promenad: 
den som blir av. MVH livscoachen. Nej men oavsett var du promenerar tycker jag det är en bonus om det finns vatten att titta på. Eller skog. Eller för all del, en kyrkogård. Här hemma går jag alltså oftast runt Gamla hamn och församlingshemmet, där får lite av alla tre.

Senaste Stockholmsupptäckt:
Stockholm överlag. Jag var där en vecka i december och var jättestressad inför det eftersom jag sällan har haft så kul i den stan. Alltid bara känt mig som en ful bondlurk. Vet inte om jag bara embraceat att jag är en ful bondlurk och det är okej eller om jag och Stockholm bara behövde lite tid, men jag känner faktiskt att jag kan förstå charmen med stan. Gamla Stockholm liksom. Och då menar jag inte Gamla stan per se, vilket i och för sig är en mysig stadsdel, men mer vad Stockholm varit och spelat för roll i kulturen. Det ÄR ju kul att gå i kulisserna av allt man nånsin läst och sett typ.

Senaste föreställning: 
ser aldrig föreställningar. Skyller delvis på geografin där. Men också en skepsis mot teater och allt det. Men 2024 ska jag ju skriv litt dramatik, så nu har jag lovat mig själv (och min regissör) att öppna upp mig för även det. No fear! Jag är väldigt intresserad av det skrivande hantverket när det kommer till teater och vad det är att jobba fram en text på det sättet, men jag är har bara svårt att ta till mig det som publik. Kan det hänga ihop med intimetetsrädsla? Har ju inte alls samma tveksamhet inför film, men det är ju för att det finns ett avstånd mellan mig och eh, skådespelarna.

När vi var på Munch-muséet i Oslo i höstas.

Senaste utställning: 
Däremot går jag gärna och ser en utställning! Tyvärr är den senaste jag sett Vasa-muséet hahaha. Det känns inte representativt för mig, men jag har också varit mycket sjuk/eller upptagen senaste veckorna erhm.

Favoritlyxartikel: 
Parfym. Älskar en riktigt bra jävla parfym och hur den bär en genom dagen och förhöjer allt du har på dig. Är inte så mycket för beauty eller så annars, orkar oftast knappt sminka mig, men parfym. Fy fan vad gött det är. När det är bra!!! Hatar också att känna nån liten pudrig rosa slinga i luften på fel tillfälle, typ gymmet eller skogen.

Dricksprocent: 
Ju fullare jag blir, desto mer dricksar jag. Är ofta generös i överkant när det kommer till dricks pga nån slags märklig i’ve been you, i see you-känsla för restaurangpersonal.

Senaste fyndet:
Det är alldeles för längesen jag gått på loppis inser jag nu. Kommer inte ihåg senaste fyndet.

Användbar pryl: 
En gång köpte jag en pissdyr ballogvisp på Stockmann för att vi behövde en ny ballongvisp då och jag råkade vara i Helsingfors. Varje gång jag använder den blir jag glad, för den är verkligen så sjukt bra. Man tror inte det ska vara skillnad på ballongvispar, men den är verkligen bara så trevlig. Jag tänker också väldigt ofta på en potatisskalare jag en gång använde hemma hos ett par kompisar och bara blev blown away av hur bra den var. Sånt kan jag verkligen gå igång på: att hitta den bästa av just den grejen. Inte den flashigaste, inte den dyraste (tyvärr hänger det ju ibland ihop), men den bästa. Det är väl en favorit-lyxgrej då. KVALITÉ.

Återvinner: 
skulle säga vi är rätt duktiga på det och skulle också säga att det är 100% Pärs förtjänst. Är så satans lat själv och kommer jag in i ett “nu ska det rensas!”-mode skulle jag gärna bara göra som man gjorde förr: bränna upp skiten i en tunna på gården eller gräva ner det, oavsett vilka material. Bara jag slipper se det. Drömmen om ett sopnedkast med no questions asked-policy, mmmm. Men tack vare Pär blir det sorterat och omsorgsfullt nerlagt i rätt kärl.

Jag på tåg

Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: 
Lyssnar, läser, stickar, jobbar. Oftast när jag åker kollektivtrafik är det längre sträckor så man hinner göra sig rätt hemmastadd där i sätet.

Senast gnolade: 
Ariana Grandes nya.

Spelar: 
Candy crush-liknande spel på mobilen. Just nu ett som heter Block blast. Sen ungefär en gång i månaden så raderar jag det och beslutar mig att en gång för alla jobba ner skärmtiden. Tre dagar senare laddar jag ner nåt liknande igen.

Äter lyxmiddag på:
andras bekostnad helst :-)

Mode jag aldrig vill se igen: 
Alltså jag vet inte, det är så lätt att dissa nåt och så står man där fem år senare och ba mmm, yaas iconic shit, vintage! Så mycket som jag minns som fult från min ungdom är nu tillbaka och ser ganska… fräscht ut. Och jag säger inte det här för att vara duktig klimathjälte eller snobbig men fast fashion gör verkligen modet inga tjänster. De flesta stilar har nåt bara det finns en tanke eller hantverk bakom det. MEN med det sagt så kommer jag inte fråga efter det glansiga, strömlinjeformade, tajta, perfekta, Kim K-modet anytime soon. Är så fucking trött på Photoshop, filler och döda blickar. Ge mig nåt som lever. Sagt på ett icke-verklighet vs instagram-sätt, också så trött på den diskursen.

Att det är lagligt

Varje gång tänker jag: nu blippar det till
nu lyser det rött
nu säger dom nej, nu kommer spärren emot
nu får jag inte låna mer
Men kortet bara blippar vänligt och frågar
om jag vill ha kvitto
Jag tackar alltid nej och skyndar mig ut

Varje gång tänker jag
snart säger de nog till
snart får jag nog en blick
Snart säger dom: lämna kvar nåt av nyheterna till nån annan
Men det händer aldrig
Istället öppnas skjutdörrarna och vädret kommer in och en tant kommer in
snöstormen flimrar förbi, som en tiktok-video i flödet
före dörrarna stängs igen
och det blir varmt och tyst igen

Tanten ruskar på sig och bibliotekarien
säger att det i alla fall är perfekt läsväder
och ägnar inte mig nån uppmärksamhet
fast jag IGEN står vid nyinkommet
IGEN plockar på mig
Aya Kanbar (jag har redan den första hemma, lånade den förra veckan men nu har Aftongata kommit in också), en Sylvia Plath-novell med nytt förord och Moral
(den är augustnominerad, jag satt bredvid henne på en middag en gång)
IGEN haffar åt mig före nån annan hinner
i förbifarten tar jag en färgglad bok på engelska från #booktok-hyllan också
man vet aldrig vad man blir sugen på

Och precis när jag skriver det här får jag en påminnelse på mejlen
Jag har tre böcker hemma som borde börja lämnas in så småningom
Jag förnyar lånen om det går
Ibland glömmer jag och så får jag betala böter,
några euro, då kan kortet faktiskt blippa till
men jag försöker bli bättre, komma ihåg att förnya
Man får göra det fem gånger, om ingen annan reserverat
Fem gånger fyra veckor
Jag skäms för att det hunnit bli snöstorm nu,
när jag första gången lånade böckerna
De nu påminner om hade jag jeansjacka på och
solbränna kvar
Smuts under naglarna kvar från potatislandet

tror jag.
Eller så är den andra högen
Som det var så med
Jag lånar i omlott, vill aldrig ha kvitto
lägger böckerna i en hög (jag är väldigt sugen på att köpa en boksnurra)
när jag packat upp dem från väskan
glömmer ibland bort dem
blandar upp dem med köpta, ägda böcker
Systemet fungerar tack vare påminnelserna.

Jag läser inte allt jag lånar,
så klart läser jag inte allt
Jag tror inte ens att jag ska läsa allt när jag lånar det
även om allt som får följa med hem passar in i fantasin
om hur jag ska se ut när jag läser, var jag ska vara,
vad jag ska dricka, hur håret ska vara rent och elden ska vara tänd (vi har ingen eldstad)
Läser jag hälften är det bra
Men mycket av det jag lånar umgås jag bara med
läser baksidan, läser första sidan, bläddrar igenom, stryker med handen över, fantiserar om att jag ska ta upp den nästa gång jag tvättat håret

Det är inte alltid så här
men nu är det så här
Jag är inne i ett stim, jag kommer ihåg biblioteket
Jag går dit, åtminstone en gång i veckan
lämnar tillbaka, lånar mera
reserverar en titel, plockar upp en annan

Sen kan det gå veckor, månader utan att jag kommer ihåg
att mitt i stan finns ett stort hus
fullt med böcker
som man får gå runt i och plocka på sig
vad man än vill
Hur mycket man vill (eller jag antar det finns en övre gräns men jag har inte nått den än och jag har enligt hemsidan 17 böcker hemma för tillfället)
Men så öppnas skjutdörrarna igen
vädret flimrar förbi och hittar in
och jag kommer ihåg

DNA

Jag såg en äldre man på Tiktok häromdan, en dansare som var otrolgit duktig på Michael Jackson-koreografi. Han dansade framför en tv-skärm med videos från Jacksons turné och gjorde varje move precis som han. Kontrollerade slängar med armarna, exakta steg åt sidan, ta sig i skrevet. Ni vet.

Jag såg flera videos han hade lagt upp. I en hade mannen skrivit I can’t stop, it’s part of my dns now, I’ve been doing it for so long.

Lite så känns det med den här bloggen ibland. Jag kan inte sluta. Jag vet inte om jag vill heller, men it’s part of my dna, även om tiden har sprungit ifrån oss. Jag vet inte om jag levde ett mer spännande liv förr eller om jag bara har tappat förmågan att känna igen content när jag ser det. Men jag försöker hitta tillbaka till bloggen igen, våga skriva utan att planera.

Igår kväll när jag gick hem från körövningen var det en sån där perfekt september-kväll, en sån det bara finns ett par av varje år. När mörket är nytt och mjukt. Som en gäspande kanin i slutet av en godnatt-bok, så känns dom september-kvällarna. Sorry för ovass liknelse. I alla fall, jag gick hem, det var perfekt september. Jag lyssnade på Michael Jackson. They don’t care about us. Uppe i en lyftkran fladdrade en flagga i skenet av en röd lampa. Tänkte på regeringen, lol.

Jag mår ganska bra nu, har faktiskt lyckats skala bort en hel del ångest och rädsla. Infört nya beteendemönster med våld. Tvingat mig att känna igen signaler som till exempel: nu vill jag ta en promenad hem, även fast det hade varit skönt att skjutsas hem och fortsätta prata.

Men beredskapen, de ligger så nära huden. På vägen hem fick jag ett meddelande, ett helt ofarligt meddelande med en enkel fråga. Men före jag låst upp telefonen och läst frågan, min puls alltså. Scenariona jag hann bygga upp i huvudet. Jag förväntar mig fortfarande det värsta jämt. Att det ska vara för sent, att jag inte har gjort tillräckligt. Att nästa gång jag ringer är det ingen som svarar.

Kanske det går att skala bort, kanske jag får lära mig leva med det. Maybe it’s in my dna now.

Vår bästa tid är nu

Mysigaste som finns, roterande listor att fylla i! Det kanske inte är fullblown höst ännu, men det är fucking augusti och alla vet att augusti och september är bästa månaderna på hela året och en del av allt det bästa är att det är höst och mys i luften men sommar på marken än.

Vill fokusera på

Jag vill skriva! Ser fram emot långa, dammiga dagar på kontoret, utan speciellt många övriga uppdrag eller förströelser. Har faktiskt varit ganska duktig under våren redan att bädda för en sån höst. Jag har några större block i kalendern - bokmässor och sånt - men nästan inga enstaka workshops eller skolbesök och så vill jag gärna hålla det fram till jul i alla fall.

Sen vill jag träna. Hur, var och när återstår att se, men tänker mig att det vore bra att inleda eller avsluta de där långa, dammiga dagarna nån gång i veckan i alla fall med att bli riktigt svettig.

Vill ha mindre av

Ångest, depp och utmattningssymptom. Is that too much to ask?

Vill ha mer av

I söndags bjöd jag spontant in Jennifer på middag hos oss. Jag långrostade körsbärstomater i ugn och vi åt pasta. Det var o-dammsugat, o-planerat och o-fixat. Men vi tände ett par ljus som råkade stå fram, jag kom på att det stod två vinslattar kvar i sina flaskor sen helgen och så drack vi kaffe på maten.

Att orka göra det där lilla extra fast det inte blir perfekt eller fast inte allt är som du tänkt det. Det vill jag göra.

Vill titta på

Film på bio, skit samma vilken nästan. Nån riktigt göttig och välgjord mini-serie. Public service.

Vill lyssna på

Riot grrl-punk, Thåström och Take That. Om man ska tro vad som snurrat på Spotify nyligen. Med andra ord: samma som alltid.

Vill läsa

mycket! Nya böcker jag ser fram emot är bland fucking andra: Mjölkat av Sanna Samuelsson, Min bokvärld av Kerstin Ekman, Portal av Edith Hammar, Khemiris nya och mmmm… Ja, det där brukar lösa sig själv på bokmässan i GBG. Kommer aldrig hem med mindre än förti tusen kilo böcker.

Vill ha på mig

friluftskläder. Nä men typ funktionella plagg, sköna material. “““Färgklickar””””. Jag vet inte, det vanliga där också skull jag tro. Känner mig lite trött på styling atm, vill bara ha typ Kläder på mig.

Utflykter och resmål

Som vanligt kommer jag säkert åka till Helsingfors pga jobbet en och annan gång, inget fel med det. Sen ska vi ju faktiskt till Oslo jag och Pärry för Nordiska rådets prisutdelning. Aldrig varit i Oslo så det blir säkert kul. Och på tal om nordiska huvudstäder så ska jag hänga i Köpenhamn ett par dagar före GBG bokmässa i september, bar för att. Sitta och skriva där! Och i december åker vi till Wien för att gå på julmarknad och opera. HAHAHA vem är jag ens, men vet ni - det är flera meter mellan mig och sargen i höst.

Vill köpa

En riktigt spejsad och glittrig julkula på weinachtsmarkt i Wien. Annars behöver jag snart ny telefon, suck.

Vill dricka

var dag som en gyllne skål, till brädden fylld med vin.

Vill äta

prinsesstårta när jag fyller 36. Vietnamesisk lunch när jag i Helsingfors. Frukost varje dag. Småkakor och kaffe hos fammo. Grytor, långkok, svamp blablablabla you know the drill.

Skolstart, typ

Jag tog ett djupt andetag när jag tryckte igång datorn imorse. Givetvis var det enda svar jag fick en symbol som berättade att den laddat ur och behövde sin sladd. Nåt annat hade varit underligt, jag har inte haft igång datorn på…. många veckor.

Igår kväll lackade jag naglarna för första gången på mycket länge. Smörjde in mig efter duschen, flätade håret hårt, tittade på väderappen en gång till och var nöjd med vad jag såg: regn hela veckan. Då kan man lika gärna arbeta.

Jag har dessutom, de senaste dagarna, haft en märklig känsla av att jag inte har något att stiga upp för. Inga planer, inget på to do-listan, ingen som frågar efter mig. På ett icke-depressivt sätt alltså. Det är ju en skön känsla och inte helt sann förstås ,det finns väl alltid något område som borde städas, rensas, fixas och jag är no stranger till att hitta på projekt om det finns extra tid. Men jag tror det är min hjärnas sätt att säga jag är redo. Börja jobba igen.

Igår köpte jag nya highlighters när jag handlade. Idag plockade jag fram dem och lade ner dem i min penal. Samtidigt föll mina ögon på min främsta hjälpreda i livet, det enda som står mellan mig och totalt kaos: min kalender. Jag provade på en ny slags Moleskine vid årets början. En ny variant med habit trackers och månatliga analyser och… spiralrygg. I know, right!!! Anarchy in the UK.

Jag är inte helt missnöjd med den, men inget gick ju som jag tänkt i vintras och våras. Nu ligger den här, som en salvia-grön påminnelse över hur jag misslyckades prioritera rätt och dagar när jag inte orkade något. Men ingen orsak att sörja, eftersom jag inte har någon som helst impulskontroll så var det snabbt fixat. En ny, traditionell weekly planner XL Moleskine är beställd och på väg till mig. Det är fånigt, men jag vill verkligen bädda för en bra höst. En nystart.

Det smidigaste med hela den strategin är att jag tror att jag är nåt nytt på spåren, when in fact, jag gör det samma varje år. Tror att nya pennor och papper ska lösa vilken kris jag än har just det året.

Men är det inte ljuvligt att inbilla sig ibland!

Bu eller bä

Antingen eller kändes lagom utmanande för denna solsvedda hjärna ikväll. Plus när Flora frågar, svarar man.

Spaghetti eller pizza? 
Kaffe eller te? 
Fotboll eller tennis? 

Gillar spaghetti också, men åt makaroner och körv till middag för inte alls så länge sen så just i denna stund känns pizza mer lockande. Kaffe över te any day och fotboll… Ja, det är väl mest för att Pär skulle välja det.

Cykel eller bil? 
Sushi eller hamburgare? 
Engelska eller franska? 

Kör bil mycket oftare än jag cyklar, tyvärr. Är inget jättestort fan av varken hamburgare eller sushi, inte så att jag ogillar det heller, men meh. Väljer ändå sushi pga älskar ingefära. Je ne parlez francais över huvud taget, tyvärr.

Matematik eller språk? 
Ryggsäck eller resväska? 
Karriär eller familj? 

Je ne parlez matematik heller. Har ryggsäck varje dag och älskar att ha händerna fria, så inget svårt val. Jag är väldigt familjekär men jag älskar också mitt jobb väldigt mycket, så sorry familjen, idag drog ni kortare strået. Fast i och för sig, är inte så intresserad av att “göra karriär”, vill bara fortsätta ha mitt roliga jobb.

Röd eller grön? 
Bok eller podcast? 
Motorcykel eller skoter? 

Röd är min favoritfärg, politiskt och estetiskt så det var inget svårt val. Böcker for life och när det kommer till fordon… Ja, har verkligen ingen åsikt. Snöskoter kanske?

Cola eller Pepsi? 
PC eller surfplatta? 
Korv eller ost?

Cola Zero är en av världens bästa drycker någonsin, amen. Ska faktiskt köpa surfplatta för första gången i livet snart och inbillar mig att det ska underlätta mitt jobb nåt enormt. På mackan korv, men som snacks ost.

Kaos eller ordning? 
Windows eller Apple? 
Netflix eller Prime? 

Jag strävar efter ordning med sanningen ligger närmare kaos, tyvärr. Har använt Apple i flera år nu, har svårt att se hur jag skulle orka byta, även om jag inte känner nån direkt lojalitet. Just nu tycker jag Netflic är så jävla dåligt så det fick bli Prime. Grattis Jeff Bezos.

Höra eller se? 
Lukt eller smak? 
Tidigt eller sent? 

Det här har jag tänkt på mycket! Skulle 100% hellre förlora hörseln än synen. Gillar att lukta på saker, gillar att vara uppe sent.

Hiss eller trappa? 
Cornflakes eller müsli? 
Frukost eller lunch? 

Lat bitch väljer hissen. Kunde inte välja pga gillar inte riktigt varken cornflakes eller müsli. Tycker lunch är en ganska onödig måltid, så frukost vinner.

Lördag eller söndag? 
Sked eller gaffel? 
Parkeringsgarage eller parkeringsplats? 
Buss eller tåg? 

Lördag, för då har du söndagen framför dig ännu. Tycker mycket om att äta med en bra gaffel, tycker sked ofta känns lite ovärdigt? Tårta ska till exempel givetvis ätas med en nätt gaffel, ingen klumpig sked. Vi har ett garage, så ja, det blev det då. Och tåg! Tåg är romantiskt och bekvämt och insprierande. Buss är tråkigt, skumpigt och luktar illa.

På andra sidan resan

Nu har jag sett Håkan Hellström på en svettig klubb
Nu har jag sett Beyonce på maffig arena
Nu har jag badat i Medelhavet
Nu har vi kommit hem igen

Den där initiala paniken över att vara hemifrån i tio dagar sjönk undan mer och mer och när det faktiskt var dags att åka hem kändes det mest jobbigt. Ska inte ljuga, det var jävla skönt att lägga sig i sin egen säng, att vakna i sitt eget hem, att kunna sin egen gata. Men vi hade det väldigt bra i Barcelona, bättre än nån av oss vågat tro på tror jag. Det kanske är det som är hemligheten: åka på semester med den enda förväntningen att bryta ihop - och sen inte göra det? Kanske hemligheten är att gå sig trött varje dag, inte ha speciellt många programpunkter, men bara gå och gå och kika in där och när det passar. Sitta i skuggan på en bänk i en timme och diskutera alla som går förbi. Stanna på första bästa uteservering och dricka cortado con giallo. Köpa ett snett litet hjärta i tunn metall på en mexikansk krimskrams-affär, gömma det i boken du går och bär på men aldrig får tid att plocka upp och läsa i. Skrynkla ihop ännu en vattenflaska i mjuk plast när den är tom, slänga den i soporna och känna sig kriminell.

Jag vet inte vad hemligheten är, men något bra gjorde vi. Utan att göra så mycket alls.

Väl hemma då.

Jag håller på att putsa det sista i mitt manus, det som kommer ut i september. Det ska till tryck före semestrarna och det ääär så motigt. Jag vill inte alls jobba med det, jag vill inte alls konfronteras med min egen text, jag vill inte alls kännas vid att jag skrivit en bok. Men det måste göras. Den paniken ska väl också sjunka undan, så småningom.