Veckans alla dagar

Såg att Julia & Sardellen bloggat om veckans alla dagar och vet ni - det vill jag också göra! Det var ett så bra blogginlägg för det fick mig verkligen att tänka lite på hur mina, ganska oregelbundna, veckor ser ut. Jag påbörjade det här inlägget förra veckan, en ganska konstig vecka med ordkonstläger varje dag - tills jag blev kraftigt magsjuk och fick feber. Så det var en väldigt ovanlig veckan. Den här veckan bjuder också på en del ovanligheter men jag hoppas den är lite normalare, i alla fall frisk om inget annat.

Det här blir kanske ett mer utopiskt blogginlägg, med hur en riktigt bra vecka skulle vara för mig. Men ibland, när livet är snällt med en (men när är det det egentligen?) så ser mina veckor ut ungefär så här.

Måndag

Måndag är en grön dag (ja, även veckodagar har färger). Jag gillar måndagar, det är början på nåt nytt, det är ogrusade förhoppningar och det är nystart. På måndagar bokar jag helst inte in så mycket möten eller liknande, för den bästa måndagen för mig är den då jag får sitta en hel, lång dag ostört i mitt kontor och jobba. Gärna skriva några tusen ord, strukturera upp veckan som kommer, gå igen kalendern och se till att jag är on top of my mejlinkorg. Spoiler alert: jag är aldrig on top of den.

Måndag drar jag gärna över ett par timmar extra i kontoret om det behövs, går en lunchpromenad för att se nåt annat mitt i dan. Kommer hem i skymningen, äter dag 2 av söndagens storkok till middag med Pär, slappar framför tv:n eller läser en bok. Får jag en sån start på veckan brukar det kännas bra.

Tisdag

Tisdagen är blå, mörkt blå. På tisdagskvällar drar jag ordkonst och har körövning, så då brukar jag börja jobba lite senare. Spelar jag in podd sker det också på tisdagar, så tisdagar är en lurig dag att få grepp om arbetsmässigt. Brukar inte få något skrivet då, utan det blir mera administrativa grejer och planering för ordkonsten och andra workshops.

Tisdag är ingen favoritdag på grund av det här, men tisdagskvällar har seglat upp som bra kvällar. Mellan min ordkonstlektion och körövningen fikar jag oftast med Emmi, det är en bra tradition. Sen går vi och sjunger och klockan är halv tio före jag är hemma igen. Fika och körövning är perfekt tisdagskvälls-sysslor, men jag skulle vilja ha en starkare rutin under dagen.

Onsdag

Onsdag är en grå dag, den har knappt nån färg. Onsdagar och torsdagar är dom dagar jag helst har möten på om jag ska på möten, men det kan man ju inte alltid styra över. Onsdag eller torsdag ses jag också gärna på nåt café och jobbar tillsammans med oftast Malin, men ibland också andra gäststjärnor så att säga. Onsdag vill jag gärna bara skriva, inte göra så mycket utöver det, men det låter sig inte alltid göras. Jag tror att jag skulle vilja få in i rutin ett träningspass på onsdag förmiddagar för att liksom liva upp det lite.

Onsdagkvällar går Pär rätt ofta på quiz med sitt quizgäng, så då har jag ensam hemma-tid. Då brukar jag göra precis det jag annars gör, men ensam hemma; läsa nåt, se på nåt, pyssla med nåt. Kanske göra ett nytt storkok.

Torsdag

Torsdag, denna rödgula sörja till dag. Torsdagar och onsdagar är rätt likadana, bara att torsdagar har lite mer udd tycker jag. Det är kontor eller caféjobb som gäller. Ibland nån lunch eller möte, ibland nån workshop. Jag tycker torsdagar är hårda dagar, kräver pannben att ta sig igenom.

Torsdagskvällar är därför idealiska för kafferep med familjen eller vänner. Sjunka in i någon annans soffa, dricka en kaffekopp sent - det är ju ändå fredag imorgon! - , äta en kaka, skvallra. Torsdagar har jag ofta nån idé om att jag ska städa inför helgen, men som vanligt när det gäller mig och städning så ser verkligheten inte alltid ut så.

Fredag

En grön dag igen! En lite ljusare grön, som nyutsprungna björklöv. Som en sval vårkväll är fredagen när den äntligen kommer. Fredag jobbar jag gärna lite kortare och passar på att göra ärenden eller sånt under eftermiddagen. I en perfekt värld är det ärenden som att köpa ett gott bröd och lämna in en bok till bibblan, skynda fram genom den lilla staden meden blomsterkvast under armen, som en romcom-hjältinna. I verkligheten är det oftast mindre glamoröst än så, jag kanske tvättar bilen eller köper nåt onödigt krafs på en svettig loppisrunda.

Min brorson är ofta hos oss nån eftermiddag i veckan och inte sällan har det råkat vara just på fredagar. Då äter vi pasta och varvar ner efter veckan. Är det bara jag och Pär, ja, då brukar vi äta pasta och varva ner efter veckan.

Lördag

Lördag är violett, lila och plommon. Jag älskar verkligen ha att ha tomt i kalendern på helgerna. Lördagsdagar vill jag gärna göra nåt som ger veckan nån slags mervärde. Gå en tur i skogen, göra en loppisrunda eller utflykt nånstans eller vara på torpet. Att dricka kaffe utomhus, oavsett var det utomhuset råkar vara, ser jag som en stor framgång när det kommer till lördagar.

Lördag kväll vill jag dricka vin, gärna i sällskap av några väl valda typer. Eller gå på bio, se en föreställning, kanske dricka det där vinet på lokal? Vem vet. Det är lördag, vad som helst kan hända. Jag sörjer inte heller om det bara är jag och nåt kreativt projekt som firar lördag tillsammans, älskar att försvinna in i nåt sånt.

Söndag

Söndag är iskallt blå, som ett kylskåp. Söndagar vill jag vakna tidigt, tassa upp med Viola och låta Pär och Sylvi ligga kvar. Dricka morgonkaffe framför en film eller ett par avsnitt bra skriven serie. Söndagar vill jag gå en promenad med ett syfte, kanske köpa en ingrediens till nåt. Läsa en bok och prata med en kompis. Nä men ni vet, det absolut vardagliga, jag har så få önskemål utöver det. Har vi träff med bokcirkeln brukar det ske på söndag eftermiddagarna, det är en ypperlig söndagsaktivitet faktiskt.

Till middag gör jag nåt lagom rustikt storkok och röjer upp inför veckan som kommer. Jag är ingen beauty-människa, jag har inga hudvårdsrutiner eller ritualer kring mitt utseende, men om jag tar bort avskavt nagellack så sker det kanske på söndag kväll. Sorterar den rena tvätten i sina lådor, så att jag inte ska behöva gå barrövad till kontoret måndag morgon.

Sen börjar allt om.

Syskonbarn och mat

Nu blir det klassisk blogg i form av: vad jag gjorde i helgen.

Fredagen var en historisk dag, eller i alla fall en ovanligt lyxig dag. Min Helsingfors-based förläggare var på besök här uppe och vi hade manussamtal- i vårt vardagsrum??? Sylvi fann sig direkt till ro bredvid Anna. Får jag pluspoäng i eko-boken för den rosa garn-lagningen av soffan förresten?

Manussamtal är en ganska märklig grej, sist och slutligen. Lika delar härligt att få släppa lös egot och lika delar… Om inte besvikelser, så nån slags “jaha”-ig känsla. Så texten var alltså inte felfri? Så hemskt.

Efter att jag kört Anna till bussen hämtade jag upp Grimbolo Grimbert Grimsson och vi gick till affären för att köpa fredagsgodis. Och eftersom han har en faster helt utan impulskontroll köpte vi också en pulka, eller ursäkta, snow flyer. Helt ogenomtänkt var köpet kanske inte, jag anser ändå att varje hushålls fordonspark behöver innehålla åtminstone en pulka, men det har inte riktigt blivit av förrän i fredags, då jag hade experthjälp i valet av pulka. Vi teståkte ett par varv, men ingen av oss orkade uppbringa nån större entusiasm den tiden på dygnet och veckan så vi åkte hem ganska snabbt.

Och åt monsterspaghetti framför tv:n. Monsterspaghetti är en pastarätt där alla ätande får välja topping själv och så äter man det under högljudda monsterljud. Vissa valde noll topping…

… andra valde de långsamt ugnsrostade körsbärstomaterna som puttrat med en hel vitlök i ugnen under eftermiddagen, parmesan och solrosfrön.

Efter att Grim åkt hem såg vi på På spåret och slöade. Vi var båda ganska sega efter veckan.

På lördag åkte jag och syrran till fammos med syrrans kids. Papp och Mia kom också dit, de hade med sig en Spidermandräkt åt Julia, så glad hon blev!

Skoja! Hoho, haha. Det var ju Ruben Rubensson som fick dräkten. Det är mycket Spiderman just nu, så det var en hit. Jag såg precis ut som papp här när jag tog den här bilden.

“Nå, skåda hii tå!”

Vi åt Runebergstårtor för vad är en Runebergshelg utan tårtor?

När vi åkte hem brann himlen.

Väl hemma försökte jag väga upp Runebergstårtlunchen med mycket grönsaker till middag. Man känner sig 300% mer som en masterchef om morötterna har olika färg.

Rötterna af mo ugnsrostades och blev ärligt talat, PERFEKTA i tuggmotstånd och rostningsgrad. Däremot blev den “indiska grytan” jag gjorde ett slags mandomsprov eller vad man ska säga.

Jag hade köpte nån slags “autentisk” korma-kryddblandning som jag ba “mm, korma brukar ju vara rätt mild”. Gjorde en gryta med kikärter och bondost och nånstans måste det ha gått fel eller så har jag varit naiv i min barnatro om kormans mildhet. Det ringde i öronen, så hett var det. Men vi åt det, både jag och Pär. Men det var för starkt, det kan jag utan skam erkänna.

Lördagskvällen tillbringade jag med att måla om min låda för tryckeribokstäver jag köpte (på samma utflykt i södra Österbotten) som jag köpte körsbärstomaterna!). Obs det är otorkat och ojämnt och klottigt ännu, jag vet det, bear with me.

I vanliga fall tycker jag inte att man ska måla om trägrejer på loppis allt för lättvindigt, men just den här lådan (som jag tänkte hänga på väggen som hylla) var fläckig och ojämn och inte alls speciellt vacker i innanmätet, så nån slags åtgärd var nödvändig. Jag tänkte att de små nicknacksen som ska få stå i den sen skulle komma till rätt med en dramatisk svart bakgrund.

Slut på bortförklaringar.

Söndag hängde jag med mina syskonbarn igen. Vi handlade till exempel.

Vid middagstid plockade jag fram korman igen, spädde ut den med creme fraiche och tomat och hoppades på det bästa. Fortfarande galet stark, men mer ätbar.

Resten av dagen satt jag i soffan och stickade och kollade tv. Såg Cunk on earth - skrattade. Såg The last of us - grät. Tredje avsnittet, hello???? Viola förblev oberörd.

När klockan slagit kväll joinade Pär, Sylvi och en stor skål popcorn oss på soffan. Vi såg ett par gamla avsnitt av Alla mot alla och jag stickade frenetiskt vidare. Jag började se mållinjen nämligen.

Mycket senare än jag vill skriva ut stupade jag i säng och imorse iklädde jag mig MIN FÄRDIGA TRÖJA!!!! I call it Johnny Rotten goes to Bretagne. Mycket nöjd med den men den är inte designad för nära umgänge med katt. Viola har redan fastnat med klorna i två olika maskor.

Det var den helgen på det stora hela. Kul med lite gammeldags blogg ibland också, det kanske händer igen. Vem vet. Man behöver inte bestämma.

I sängen

Stressiga dagar brukar jag fantisera om att jobba i sängen. Att inte behöva stiga upp. Jag har också nyligen bett Pär “överraska” mig med kaffe på sängen nån morgon. Jag vill ligga kvar och kanske läsa och dricka mitt kaffe på sängen, sa jag när jag bad honom om detta. Jag har liksom en bild av hur härligt det skulle vara. Jag vet liksom inget bättre än att ligga under ett fluffigt täcke i ett riktigt svalt, nästan kallt rum. Tänk att göra det hela dan!

Igår hade jag en sällsynt dag där jag skötte alla mina ärenden från sängen. Det var både ett val och ett måste, tbh. Pär har varit bortrest ett par dagar och jag och Emmi passade på att dricka upp allt vin vi hittade, äta tre kilo sushi och kolla på gamla musikvideos till arla gryningstimma. Så där som man behöver göra med sin äkta gal pal ibland.

Följdaktligen hade jag svårt att stiga upp dagen därpå, igår. Jag åt middag i sängen, jag lyssnade på ljudbok och lade digitalt pussel i timmar i sängen, jag skötte min korrespondens i sängen (såg alla Tiktoks jag hade i inkorgen och skickade nya i gengäld) i sängen. Jag hade fram min kalender och planerade arbetsveckan som komma skall - i sängen. Jag steg upp ett par gånger för att gå runt och oja mig en stund, men 95% av dagen tillbringade jag i horisontalläge. I sängen.

Precis det här har jag sett fram emot sen Pärs resa blev bokad. Få vara lite ensam hemma och kanske tillbringa en del dag i sängen. Precis det här drömmer jag ju också om de stressiga dagar Pär är hemma också. Att inte behöva stiga upp.

Men nu, med drömdagen bakom mig måste jag säga det var något av en besvikelse. Kanske det var bakfyllan? Kanske man måste ha nytvättade linnelakan i beigea toner för att det ska va så där lyxigt. Prassliga kuddar, inte knöliga.

Varför är den hett efterlängtade vilan, dekadensen och ensamheten aldrig så kul när man väl är mitt i den? Det är samma som bada badkar. Fy fan så härligt - i tanken. I verkligheten: not so much.

Jag känner mig lurad av livet.

Kranen är på, så att säga

Tio dagar in och det känns fortfarande görbart det här året. När jag sitter och skriver kommer det ner snö utanför fönstret. En ganska strid ström, men ändå rätt rofyllt, som snöfall brukar vara.

Idag har jag varit i gång sen vanlig morgon-tid, alltså inte med en-tre timmars fördröjning som det brukar va, p g a min inre klocka som aldrig är i takt med Det Här Jävla Samhället.

Ibland tror jag att den största orsaken till att jag till slut hittade till författaryrket är detta: möjligheten till såna utsvävningar som att börja dagen vid 9-10. Men, även som författare verkar man ju i det i Det Här Jävla Samhället och ibland går det ett tåg eller startar en lektion tidigare än vad som egentligen är bekvämt och då är det bara att stiga upp.

Men det har ju sina fördelar också. Det faktum att man är klar med sina grejjor och så kollar man på klockan, förväntar sig att visarna ska stå på Bolibompa (klockan 19, då den officiella kvällen börjar) men så är den typ 14??? Plötsligt har man en massa extra tid.

Idag har jag gjort ett kollage, planerat en ordkonstlektion och tre workshops, listat & printat & laminerat 216 olika namn (allt från Räv-Bert och Hyscha-Marie till Sven och Gerd), ätit lunch i goda kollegors sällskap och stelt cirkulerat runt vårt toalett medan en rörmokare ÄNTLIGEN bytte vår kran. Den ärgade sönder för två år sen (cirka) men har ändå hjälpligt fungerat - tills nån som inte bor här har gått på toa och man utan undantag hört ett panikslaget “oj, jag tror jag hade sönder er kran”. Så har man fått förklara och säga, jo det är på gång. Men nu! Nu råder åter ordning uti det Strömbergska-Jonassonska husehållet.

Snön fortsätter falla och på radion spelar P2 nån.. aria, kanske? Jag bad Pär förprogrammera två nya kanaler på vår köksradio inför det nya året, Yle Klassinen och P2. Det är ett led i mitt försök att tillåta mig vara mig själv, vad det än innebär. Goblin mode kanske.

Man känner sig ju 100% som en seriemördare och/eller en Bergman-karaktär när man helt o-ironiskt lyssnar på klassiskt, men vet ni vad? Jeg liker det uansett. Ganska ofta vill jag bara ha ett ljudlandskap som sällskap när jag gör nåt och då är klassiskt trevligt, varför skulle jag låtsas om nåt annat? 2023 är året jag slutar försöka va cool.

Eller ha ett ärende? Vad ville jag med det här blogginlägget? Ingenting, men ibland är kranen påslagen. Sån är jag och det bejakar vi 2023. Puss & kran!

Sista dagen som 34

Jag har varit ganska bra på att ta hand om mig själv senaste veckorna, post-sommar. Verkligen försökt komma ihåg: vad är det som får mig att må bra? Vad är det jag gör när jag inte mår bra? Hur snappar jag out of såna beteenden när jag märker dem? Välja dom där enkla sakerna som inte alltid är dom enkla valen. Hitta nåt fint i allt piss. Vill verkligen inte säga “tänka positivt” men bara kanske inte tänka så negativt.

Jag och Pärry har börjat med en sån här grej för att reda upp när någon av oss har ångest. Då ställer den andra frågan: men är det fakta eller fiktion? Alla tankar kan delas in i fakta eller fiktion. Hatar alla dig? Fiktion. Hatar du alla? Förmodligen även det fiktion. Både fakta och fiktion-tankarna får ju finnas, men bara man håller reda på vad som är vad. Är det här populärpsykologiskt krafs? 100% fakta.

Nedan följer några vykort från veckorna när jag Project Me:at.

I början av månaden slet jag lös hatthyllan och målade vårt lilla hallskrymsle grönt. Tog mig bara fem år att gå från tanke till handling. Klassisk Project Me-grej att göra: genomföra. Tog mig ett dygn (inklusive torktid på mellan lagren) och kostade mig 30€.

Har satsat rätt hårt på att laga bra mat. Bra mat är god mat, enkelt mat, mat med tuggmotstånd. Mat man blir varm av. Mat man orkar mer av. Här nån slags varm bulgursallad.

En fredag var det marknad i den lilla lilla staden där den lilla lilla gumman bodde. Köpte ett knippe nejlikor, gick hem i min trenchcoat med dem på armen. Var beredd att bli stoppad av streetstylefotograf när som helst men det hände inte. Nejlikorna lever dock ännu, två veckor senare. Jävla kämpar!

För att riktigt bloggifiera mitt liv: här är en latte på en uteservering. Den får representera att jag är nöjd över att jag vågat och orkat höra av mig till både nya och gamla vänner. Till exempel Ida, en relativt ny kompis jag drack den här latten med en eftermiddag i Vasa.

Katten Sixten får representera gamla vänner. Han är visserligen ny i gänget, men hans matte Emmi är kanske min äldsta vän. Vi åkte en lördagkväll och hälsade på Sixten med familj.

Har förstås hängt med kattliven hemma också. Sylvi lite på avstånd som vanligt…

… Viola lite närmare. Alltid nära.

Har förstås jobbat. Kommer ha en sjuhelvetes oktober jobbmässigt men det mesta betalar bra eller är roligt, så det får gå. Varje kontorsdag jag bara hinner gör jag ett collage i min collage-bok. Till vilken nytta? Ingen alls faktiskt och det är ljuvligt. Har snart en full bok. Kunde sitta och klippa och klistra alltid.

Gräsmattan tar sig på bakgården vid torpet. Ser så fram emot nästa sommar. Det känns så bra att göra topet till vårt, till sitt bästa, en liten sak i taget. Nästa sak som sak göras är att dra om elen lite. Inte mycket, men tror det är ett (fungerande, visserligen) hemmabygge som det är.

Kanske det roligaste denna månad: vår önskekör Destiny’s Choir har äntligen kommit igång ordentligt! Vi har bara hunnit ha två körövningar men jag känner det i ryggraden att det kommer bli en livlina nu i höst. Vi har en otrolig körledare som förstår visionen: en kör för alla som inte kan, men gärna vill sjunga. Inga noter, inga avancerade stämmor, men glädjen och balsamet det är att sjunga tillsammans. Mest 90- och 00-tals dängor. Det är som ett gym för själen.

Igår åkte vi med papp på auktion. Har aldrig varit på auktion tidigare, ropade in en låda gamla ullsaxar och vävnålar bara för att ropa in något. Åt en korv och drack en kaffe. Riktigt lagom utflykt.

Hänger gärna med familjen när jag bara hinner. På bild en mycket ung familjemedlem hemma hos en mycket äldre familjemedlem. Alla knappar ska testas, allt som går att peta på ska petas på. Kan man ju känna igen sig ibland, även om man lärt sig stävja några impulser med åren.

Speaking of åren: imorgon fyller jag 35. Det är första gången på nästan tio år jag känner något av en ålderskris. 35 känns som ett stup. Så mycket äldre än 34. Men är det fakta eller fiktion?

Som 35-åring ska jag ta tag i delarna av Project Me som jag ännu inte gjort: jag ska gå på gym igen, jag ska gå ut och dricka typ en öl en torsdag bara för att jag kan, jag ska minnas mina vitaminer och jag ska läsa mer. Jag ska fokusera på det positiva. Jag har kanske inte allt jag hade velat ha som 35, men jag har mycket.

Men först ska jag fira min födelsedag framför drottningens begravning på tv.

Sommaren som gick, hösten som kommer

Sommaren kom och gick. Än är väl något av den kvar, men i min hjärna har jag avslutat den. Dels för att jag gillar hösten och gärna tjuvstartar den, men också för att det känns bäst så. Jag hade förhoppningar om den här sommaren, men få av dem slog in. Så är det kanske alltid och det betyder ju inte nödvändigtvis att det blev sämre eller att man behöver sörja, det blev bara… annorlunda.

Jag har omvärderat en hel del i sommar. Mest kanske kring hur jag tänker på styrka och svaghet. Jag har alltid sett mig själv som en svag människa. Vek. Det är jag kanske också, men i sommar har jag tänkt att det måste finnas nån slags styrka i mig ändå. Kanske alla lager av svaghet och vekhet och feghet och kaos tillsammans blir en slags stabilitet. Som årsringar slingrandes om varandra som blir ett träd till slut.

Jag har liksom väntat mig ett sammanbrott så länge nu att jag tänker att det kanske inte kommer. Man bara mårar på och en dag så har man glömt vad det var man tänkte man skulle bryta samman över. Ska man känna sig tröstad eller uppgiven av det?

Men för att inte drunkna i gnällträsket: sommaren har ju så klart inte varit hundraprocentigt hemsk. Jag har haft jätteroligt också. Och ska man fortsätta på den irriterande optimistiska linjen så måste jag säga att det ofta känns nästan som en lättnad när något hemskt händer. I alla fall om man är van att tänka ut worst case scenarios. Katastrofer kommer ofta med vinddrag och frisk luft, det kan man försöka komma ihåg.

Det värsta är kanske det som aldrig händer. Som hänger över en och vägrar låta en tappa hoppet. Som ger en ett grundackord i moll, som är svårt att överrösta. Men är man en panda at heart så vet man också att dom gladaste sångerna, dom mäktigaste sångerna, inte vore nåt utan lite moll.

Här är lite bilder från kvällar och dagar i dur, för att väga upp:

Har läst ganska mycket. Kirke var en höjdpunkt skulle jag säga.

Vädret har ju inte gjort något för att göra det till en roligare sommar, men några vackra kvällar har vi ju fått i alla fall. Åkte till Oravais på sommarteater för ett par veckor sen med Linnea och Alfred och på vägen hem var det löjligt fint.

Vissa har vilat upp sig ordentligt.

Som vanligt har jag inte haft nån matlagningslust på hela sommaren, men ibland har jag ändå svängt ihop goda grejer. Det är lätt att glömma hur välgörande det kan vara att hacka lite salladslök, koka lite nudlar, fräsa lite tofu och duka fram till människor man bryr sig om. Ät nu, ät nu.

Det här är inte ett officiellt tips men ibland hjälper inget annat än att blåsa ut skallen ordentligt, helst i sällskap av goda vänner. Har haft flera pyjamaspartyn på torpet me olika konstellationer människor i sommar. Två dagar i slutet av juli återuppstod Turd Floor. Vi sådde ny gräsmatta åt oss på bakgården, plockade blåbär, spelade kort och drack cirka 70 liter vin. Enligt all logik borde jag må pyton efter en sån behandling, men mådde jättebra.

Vänner, am I right.

Och torpet. Det har skött sig exemplariskt, trots att det fått väldigt lite omsorg i år. Jag hade ju som sagt andra planer, men jaja. Bakgården har vi i alla fall fått lite bukt på, det är skönt.

I bärjan av augusti åkte jag och Malin ner till Köpenhamn för att gå på bröllop, samt insupa kontinental storstadsatmosfär. Vi hade en väldigt fin helg där med bröllopet som kronjuvel förstås. Men också små diamanter som: äta tacos-lunch på Nørrebro, handla dansk poesi och danskt godis och bara se något annat. Ni vet, det där man gör när man reser. På söndag kom Nora över från Skåne för att hänga och vi gick på Glyptoteket bland annat.

Vackert, vackert.

Soundtracket till den här sommaren är lätt att pinpointa: varje gång jag kört nånstans och känt att jag hellre skulle hänga från taknocken i ett glitterrep än faktiskt stiga ur bilen och göra whatever det är jag borde göra då, så har jag blastat två låtar jättehögt. BREAK MY SOUL med Beyonce och KIng med Florence and the machine. Och hittills har det funkat 100% av gångerna. Jag har stigit ur bilen och klarat allt. (det var inga svåra grejer, bara Ellen som är neurotisk, reds. anm.)

Nu orkar jag inte scrolla igenom sommarens foton mer, ni får nöja er så här. Jag hoppas jag ska komma in i bloggandet igen i höst, jag saknar det. Kanske till och med…. BEHÖVER det????

To be continued.

Tre-listan

Tre saker jag har skjutit upp:

1. Att blogga, obviously. Vet inte varför det känns så svårt ibland. Vill ändå inte ge upp helt och hållet. Inte än.

2. Att rensa och ordna upp pappershögen på mitt skrivbord i kontoret.

3. Skriva fakturor. Dumt egentligen, för det är ju den roliga delen av många jobb, hehe.

Tre saker jag längtar efter:

1. Kånka jordsäckar, gräva ner frön och vattna lite. Sitta på lilla trädäcket och hoppas på att solrosorna ska ta sig.

2. Vara lite lagom full med trygga vänner. Kanske sjunga tillsammans.

3. Första doppet för säsongen. Det är väl sommar på torpet jag längtar efter i korta drag. Lol, “sommar på torpet”, det låter som jag är Ernst, aber ich bin nur ich.

Tre saker jag lagt märke till

1. Att jag aldrig är så ful som just den här tiden på året. Blek, glåmig, grå och trött. Men ge mig ett par månader, snart kommer min prime time.

2. Att inomhusluft verkligen är mitt nya kryptonit. Skulle jag få välja skulle alla fönster alltid vara öppna. Ännu en grej på listan över saker vuxna tjatade om som man inte fattade förr men plötsligt hittar sig själv mitt i.

3. Att allt man tagit som sanning och evigt alltid kan ändras, speciellt alla slags insikt om sig själv man anskaffat sig. Hela livet är en jävla aha-upplevelse, om man låter det vara det.

Tre saker som gör mig glad:

1. Mina syskonbarn.

2. Färger och mönster och bra kombinationer av dom två, oavsett format.

3. Bubbel i glaset!

Tre saker jag vill rekommendera:

1. Sandbergs pappershandel i Umeå. Längesen jag blivit så exhalterad - och fått hindra mig så hårt för att inte köpa allt. Jag var alltså till Umeå - UTOMLANDS!!! - för första gången på två år för ett par veckor sen. Sen fick jag corona och kunde inte åka till Stockholm veckan därpå hahaha. Herren ger och herren tar. Men Umeå, Flashback Forever-showen, pappershandeln och loppisarna var bra.

2. Att flytta till ett mindre ställe. Speciellt i oroliga tider som dessa tycker jag det är jätteskönt att bo i en landsände ingen bryr sig om. Det finns en massa andra fördelar också, men jaja. Ni gör som ni vill.

3. Nytutkomna boken Vi ska ju bara cykla förbi av finlandssvenska författaren Ellen Strömberg. I bokhandlar och på bibliotek nu!

Tre saker jag vill göra snart:

1. Läsa en fin recension av bokjäveln, men det kanske är att hoppas på för mycket. Men om det händer kommer jag bli jätteglad!

2. Rensa min garderob och hitta nån slags mode-glädje igen. Blir så inspirerad av en massa grejer hela tiden, men har lite saknat tiden och orken att göra något konkret av all inspiration. Tänker att lite mer space i garderoben kanske skulle hjälpa.

3. Gå och lägga mig. Är jättetrött men har tandläkartid om en halvtimme. Kommer eventuellt somna mitt i nån tandborrning.

Any day now

Ja, jag hade ju en blogg också. Varje vecka skriver jag upp på to do-listan att blogga ett par gånger, varje vecka låtsas jag inte om att den punkten aldrig blir överstruken. Oh well. Det är inte som att jag har så många tankar atm som förtjänar att präntas ner.

Det är väldigt mycket det där vanliga: sitter i kontoret och gör… Ja, vad gör jag? Ibland går jag härifrån med en känsla av att bara ha suttit och stirrat, ibland blir jag hög på min egen effektivitet. Svarar på mejl från höften, snabbare än Lucky Luke, bockar av grejer utan att blinka. Där emellan sover jag, försöker okra laga mat varje dag, men misslyckas ganska ofta. Tänker att jag ska gå ut på en promenad. Sitter kvar. Stickar lite, klipper lite, dammsugar. Ligger med en bok på magen och tänker att nu, nu ska jag plocka upp den och börja läsa.

Det låter mer deprimerat än vad det är, egentligen har jag bara svårt att komma igång. Förr eller senare så stiger jag upp och går ut på promenad, eller läser ett kapitel. Lagar middag, eller bloggar.

Som nu.
Det är ju aldrig speciellt svårt när man väl har börjat.

Ditt och datt sen senast

🤠

Florence + The Machine släppte ny singel förra veckan och jag tog den direkt som min. Tycker väldigt mycket om det visuella med Florence alltid, det klassiska som alltid känns nytt. Skönt med såna som lyckas stå fast vid sin egen stil och samtidigt vara hörsam för det samtida. Vill absolut springa runt i vampyrmantel i vår.

🤠

På tal om stil, så är jag mycket förtjust i Carla Rockmore på Tiktok. När jag googlade hennes namn nyss för att få något att länka till, fick jag först bara upp träffar om en litauisk therminspelare från 1900-talet och det blev jag på nåt sätt glad för. Hur som helst, det var musikerns namne jag ville prata om nu. Hon är nån slags… jag vet inte, rik människa i alla fall, med en garderob i två våningar. Hon har otroligt öga för silhuetter och detaljer, men det jag tycker mest om med hennes stil att även om den säkert kostar muchos pesetas och hon är liten som en litet fågelskelett så känns det ändå görbart för mig, betydligt fattigare och fetare, med. Inspirerande på riktigt. OBS inget för minimalister.

🤖

Här mitt emellan det posititva dittet måste det ju nämnas: det negativa dattet. Förra veckan började med nån slags (kortvarig) maginfluensa och slutade i europeiskt krig. Den veckan får 2/10 i betyg. Jag kan inte säga så mycket om det som inte redan blivit sagt, men det har inte gått obemärkt förbi här. Så många känslor: oro och ångest, sorg och ilska, rördhet och hopp. Jag skrev så här på Instagram och det är inte så smart att jag tycker det är rimligt att citera sig själv, men det är enklare att klippa in bild än att försöka formulera sig på nytt.

Det är hemskt, hemskt, hemskt. Jag tänker mycket på vad det är och vad det gör med en att följa med ett krig i realtid på sociala medier. Jag ligger vaken om nätterna och tänker på de unga, unga soldaterna jag sett på Tiktok. Ukrainska killar som dansar virala tiktokdanser i full stridsmundering. Jag tänker på den ryska kvinnan som vrålskrikandes fördes bort av polisen när hon protesterat mot kriget. Jag tänker på klippet där Putin, med ett litet leende i mungipan, pressar Naryshkin och avbryter honom konstant. Det där lilla leendet, de iskalla ögonen. Jag önskar aldrig någons död, men jag önskar verkligen någon skulle knäppa Putin. Jag skulle inte lägga mig i.

Och den brutala ynnest att kriget är något jag bara följer med via sociala medier. Jag övernattar inte i en tunnelbana, jag flyr inte, jag är inte mamma syster flickvän kompis till de där unga, unga killarna på Tiktok. Det är outhärdligt att tänka på.

Tillbaka till dittet, dattet maler på, det vet vi alla. Min enda strategi just nu är att komma ihåg dittet.

🤠

I januari läste jag rekordmycket. I februari nästan ingenting. Classic jag att pendla mellan extremerna.

Håller nu på (och har hållt på länge) att läsa The Seven Husbands of Evelyn Hugo, på rekommendation av hela internet. Tycker om den, har läst så mycket poesi och prosalyrik lately att det är ljuvligt att dras med i en göttig historia. Nyckelord för boken är: Old Hollywood, glamour, olycklig kärlek, mysterium.

🤠

Det är redan mars och solen sträcker sig äntligen in genom fönstren. Rutorna med ljus på golven blir större och större och katterna ligger som inramade i dem och kråmar sig. Det är så mycket enklare att vakna när det är så.

🤠

Jag vet inte om det är en krisreaktion eller bara en utveckling av ett personlighetsdrag som legat i träda men min nya obession är: Att klippa ut bilder ur tidningar………

Det hela började med att jag fick ett s k ephemera surprise pack av Ronja i julklapp. Dvs ett kuvert utklipp, biljetter, notblad, spelkort osv osv. Ephemera, eller accidenstryck som det lol:igt nog heter på svenska, är något som säljs rätt mycket på Etsy till människor som typ håller på med scrapbooking eller junk journaling. Jag gör varkendera (än) men blev eld och lågor över julklappen. Speciellt kul var det att utklippen och papperslapparna var från Frankrike, så inget var egentligen speciellt betydelsebärande för mig, vilket öppnar upp för… Ja, jag vet inte. Men utklipp och papper är sånt jag använder mycket i undervisning, men jag tycker också det är otroligt… terapeutiskt att klippa och klistra. Jag vill ändå inte säga att jag är FÖR scrapbooking, det kommer oftast med en slags spetsprydd estetik där som jag inte känner mig hemma i, men ja, klippa och klistra är KUL.

Hur som helst insåg jag förra veckan: *DeT hÄr KaN JaG jU GöRa SjÄLv*

Cut to: jag har förslitningsskador i klippmuskeln. Jag har ett försvarligt lager tidningar och trycksaker som jag köpt av oklara anledningar på loppis eller ja, vissa har jag ju också prenumererat på och plötsligt hade alla dessa samlingar (inte alla, vissa vill jag ju så klart inte klippa i) ett syfte, en högre mening. Nu har jag en hel burk full med bilder. Jag har lekt med tanken på att börja sälja ephemera själv på Etsy och således en gång för alla säkra min finansiella framtid, men jag har inte orkat sätta mig in i det. Istället bidar jag min tid och tänker att förr eller senare så kommer jag eller någon annan bli väldigt glad över allt detta material.

Jag vet att många av er bara ser skräp, men the girls who get it get it, the girls who don’t, don’t!

Jobbveckan

Copypasteade direkt denna lista från Elsas blogg, orka hitta på eget innehåll.

God morgon, hur är måndagskänslan?

Ja, morgon och morgon, det har ju hunnit bli eftermiddag. Men måndagskänslan är väl intakt ändå. Igår gjorde jag ingenting, förutom att sitta i soffan framför tv:n och det gjorde alltså att jag inte alls var trött när det var läggdags vilket gjorde att jag var jättetrött imorse. Så det är väl en helt vanlig måndag. Men jag har urringning, rosa kofta och ärtiga naglar, så känner mig ganska piffig ändå.

Vad ska du jobba med i veckan?

Jag ska deklararera tillsammans med min företagshandledare (eller vad titeln nu är) på onsdag, så jag behöver samla ihop och sammanställa alla fakturor och kvitton från förra året. Så det är väl det som står ut i veckans kalender. Annars är det det vanliga: fila på lite ordkonstuppgifter, mejla lite angående olika evenemang och förstås: skriva. Det låter så lite, men det är många olika tankeprocesser som ska hållas igång.

Vad ser du fram emot mest?

Faktiskt så är jag in en ganska ljuvlig del av av en skrivprocess med ett projekt - en roman tror jag - som jag vill skriva lite på. Jag ser fram emot, längtar i alla fall till, nån slags fokus på det.

Ska du gå på någon aw eller träffa någon kompis efter jobbet?

Inte vad jag vet, men jag har inte stängt några dörrar än. Däremot sitter jag och pomodoro-jobbar på distans med Ronja idag, sånt tycker jag är trevligt.

Vad har du jobbat med genom åren?

Extraknäckte som städare genom högstadiet och gymnasiet. Jobbade på kiosk och i bar efter studenten. Jobbade på ett par olika restauranger åren jag bodde i Åbo. Har också hunnit leda olika barngrupper sommartid (simskola, idrottsskola), tagit hand om hästar, jobbat på ett tyskt dagis, som au-pair och slutligen åtta år på Musikcafe After Eight. Där jag till vardags serverade lunch och gjorde latte, men också planerade och ordnade evenemang, städade, tog hand om hostelgäster och handledde ungdomar. Efter att jag äntligen vågade satsa på skrivandet och till en början ta tjänstledigt från AE, för att sen säga upp mig så var jag projektkoordinator för ett ordkonstprojekt, ordkonstlärare och numera mest författare, tack vare stipendier. Vid sidan av det har jag bloggat, poddat och suttit i lite olika arbetsgrupper. Har haft en massa jobb, aldrig välbetalda, men oftast roliga. Skulle dock inte rekommendera au-pairandet till någon nånsin.

Vilka jobb är du mest stolt över?

Kanske det faktum att jag faktiskt jobbar med det jag gör idag. Det är klart jag har en hudfärg och ett medborgarskap som underlättar, och tur och timing alltid spelar in, men jag har varken utbildning, kapital, efternamn eller något sånt som öppnar dörrar. Eller vad fan vet jag hur andra resonerar och vad de tyckt sig nödgade att ge mig, men det känns i alla fall bra att veta att jag jobbat hårt. Numera börjar jag ha en slags liten erfarenhet som i sig är en trygghet, men jag tar väldigt lite för givet. Det här är inte en historia om Den Amerikanska Drömmen, jag är fullt medveten om att det också är ett privilegium att kunna jobba hårt mot något som jag gjort.

Vad ville du bli när du var liten?

Förutom författare så har jag i perioder velat bli bibliotekarie, arkeolog, obducent, privatdetektiv, Disney-illustratör, nyhetsuppläsare. I alla fall är det det som står i alla Mina Vänner-böcker.

Vad drömmer du om för jobb i framtiden?

Jag ska nog gå nån arkeologi-kurs ännu i livet, det är verkligen en dröm! Jag har också långsiktiga planer på att kanske ta närvårdarexamen eller nåt liknande. Tycker det skulle vara skönt att ha det i ryggsäcken och det behövs alltid folk inom t ex hemtjänsten. Men om jag bara får fortsätta vara författare så ska jag inte klaga. Jag skulle vilja testa jobba med text på flera olika sätt också: skriva dramatik, översätta, vara lektör.

Vilken är din jobbpersonlighet?

Jag har lång startsträcka för att påbörja vad jag än gör, men när jag väl gör så gör jag snabbt och mycket, men kanske inte så noggrannt alltid. Jobbar helst ensam. Eller, tycker om att ha människor omkring mig, men de ska helst inte ha nån insyn i vad jag gör. Blir stressad av grupparbeten, för det känns så ineffektivt. Jag är väldigt bra på att vara kreativ och brainstorma, sämre på att komma ihåg att svara på mejl i tid. Tycker alltid jag jobbar för lite, mäter mitt värde lite för mycket i prestationer, vill gärna vara del av något större och dra mitt strå till alla jävla stackar jag ser. Bränner därför ut sisådär en gång i året.