Everyday is like domenica

Det är söndag i den lilla staden och kanske, kanske är det äntligen sommarväder i italienarnas ögon. Stranden är, inte full, men det tar sig, det har varit folk i rörelse sen sju imorse. Snart kommer det kanske lugna ner sig, då inleds de varmaste timmarna när affärerna håller stängt. Jag är inte emot denna tradition av att hålla det lite långsamt mitt i dan, men som morgontrött finländare med lutherska drag är det svårt att ställa om från tanken på att man måste passa på när solen behagar visa sig.

Jag älskar vintern och minusgrader, jag mår som bäst en kall och torr och solig dag, men jag är avundsjuk på detta: att kunna ta det lite för givet. Att inte ständigt behöva röra sig och möblera och bygga ett utomhus som klarar alla väder. Att kunna dekorera en balkong och tänka: det klarar sig. Att ligga på soffan en solig söndag och tänka: det kommer fler soltimmar.

Igår gick vi till apoteket, igen. Allt är inte solsken och havsbad, det är myggbett också. Allora, gårdagens uppgift blev alltså att skaffa aloe vera. Vi fick vänta en stund på hjälp från kassörskan - eftersom hon hjälpte vad jag tror var en nunna, ih! - och jag inspekterade apotekets parfymhylla så länge. En serie flaskor med olika nummer, 15,90€ styck, märke okänt. Och en behändigt laminerad lista där samtliga nummer var ihopparat med ett stort modehus kända parfym. Och mycket riktigt, nummer 11 påminde en hel del om Narsico Rodriguez For her. Har absolut inget emot det upplägget, eat the rich säger jag, men jag blir förvånad över hur oförblommerat det salufördes. Köpte dock ingen, däremot fick vi så småningom vår aloe vera.

Efter apotekbesöket blev vi helt enkelt tvungna att sätta oss och pusta ut på uteservering. En aperol spritz och en djup suck över att inte längre vara inbiten rökare, så gott det hade varit där och då med en liten cigg. Det är för övrigt det mest italienska jag sett hittills på två veckor: en let’s say 15-åring, med heartbreaker-frisyr, en cigg i handen och, lyssna nu: vinröda sammetshorts som släntrade över gatan häromdagen. Baserat på hans uppsyn kan det ha varit ägaren till hela stan jag såg.

Livet går verkligen sin sakta lunk här, ett apoteksbesök är ett event i sig. Samma sak med att bedöma dagens nyans på havet, raka benen (fortfarande rigor mortis-nyans på dem, tackar som frågar), koka kaffe och läsa ett citat högt ur våra respektive böcker. Och hux flux är det kväll igen och så ska man äta lite pasta och sen gå och lägga sig. Det är ett under att jag skrivit så mycket som jag har de här två veckorna, jag vet inte hur jag hunnit. Om ett par dagar kommer Nikko & Ari hit, tur är väl det, då ska vi intensifiera turistandet något. Men tills dess; lunka på, lunka på.

Igår kväll somnade jag till tanken på tomat-toast och imorse skred jag till verket. Rostade ett par skivor lantbröd i en stekpanna med olivolja, lät brödet suga åt sig allt. På med Philadelphia när brödskivorna är knaperstekta. Borde ju haft nån lite större tomatsort av praktiska skäl, men detta är nackdelen med söndagsstängt. Man får ta vad man handlat före man kom på att man måste ha tomat-toast till frukost. Men körsbärstomaterna är söta och goda dom också, så jag hackade dom i små bitar och strösslade över brödet. Salta, peppra. Åt båda skivorna andaktsfullt på terrassen. Ni hör ju, jag har fullt upp.

Vi gick ner till vattnet och tog tempen igår kväll, stack ner våra tår. Varmare än i luften. Idag ska vi nog bada, vi har inte gjort det än. Pärs halvitalienska vän tipsade oss i ett tidigt skede om att gå ut en sväng sen söndag eftermiddag, före middagen. Det är då man hänger runt på byn. Jag läser också om dessa söndagseftermiddagar i Ferrantes böcker, de verkar direkt avgörande för det sociala. Vi ska nog både nuotare - simma - och passeggiare - promenera - idag. Sen tror jag vi inte hinner så mycket mer.

Je ne suis pas Julia Child

Det låg en bäck framför oss, vi såg den och tänkte, äh, och ropade hej. Och så klart blev Pär också sjuk. När jag kom hem från min kvällspromenad igår kväll sa han att det hade slagit till i örat nåt alldeles för jävligt. Idag fick vi besöka apoteket - mycket trevliga människor där för övrigt - och jag fick säga min inövade fras om var il mio marito har ont.

Kom hem, droppade det onda örat fullt med dropp. Pär somnade - och vaknade med feber. Jaja, nåt annat hade väl varit för enkelt. Men det känns nästan värre att Pär är sjuk än att jag var det. Jag får dåligt samvete, för att jag släpat hit honom i fyra veckor, när han kunde vara hemma och frisk. Det är ju inte som att han satt sig på bakhasorna angående mitt italienska infall, men det är, utan tvekan MITT italienska infall.

Det italienska infallet, ja. Varför är vi här, kanske nån frågar sig. Som att man behövde en orsak för att vilja vara fyra veckor i solen och äta kolhydrater och dricka vin. Jag är ju heller inte först i världen med att vilja tillbringa lite tid i tjänst hemifrån, speciellt i mitt yrke. Det är mer regel än undantag att man som författare ska åka på residens och sitta och stirra på valfritt världshav och värka fram något. Men jag har aldrig ansett mig behöva det. Eller snarare, jag har varit så fixerad vid trygghet att resa bort i hopp om att åstadkomma mer har känts naivt, på gränsen till korkat. Jag har varit rädd.

För ungefär ett år åkte vi till Barcelona i två veckor. En helt annan slags resa, men likväl en resa. Det var något av det första jag gjorde efter The Great Depression. Under den resan var det något som klickade i mig. Ett isblock som smälte runt en stor del av mig jag hade glömt bort eller frusit in. Jag orkar inte gå in på alla de olika insikter jag tyckte mig finna där och då, men jag lovade mig själv att sluta låta rädsla diktera mig och att inte försitta de möjligheter mitt liv bjuder på. Sluta stirra mig blind på det som inte finns och öppna ögonen för vad som finns.

Sommaren därefter läste jag en ljuvlig bok, My life in France av Julia Child, denna älskade ledstjärna i livet. Den handlar om hennes år i Frankrike (nähä) och det var fan den bästa självhjälpsbok jag läst, utan att den på något sätt har den ambitionen. Här har vi en kvinna, i ett kärleksfullt om än barnlöst äktenskap, som verkligen lyckas njuta av livet, utan att var blind för mörker. Med lust och nyfikenhet lät hon livet leda henne framåt, i alla fall om man ska tro hennes bok. När jag läst halva boken en kväll gick jag resolut till Pär och sa: jag vill att vi bor utomlands en månad nästa år. Ja, det kan vi väl göra, svarade han och återvände till fotbollsmatchen han såg på.

Det finns inget som egentligen hindrar oss från att göra det, upprepade jag flera gånger om dagen i ungefär en vecka, tills jag postade på sociala medier och frågade om nån ägde nåt litet kyffe jag och Pär fick hyra nån gång. Någonstans i Europa, gärna off season. Gravt inspirerad av Julia Child som jag var hade jag ju redan börjat måla upp en tillvaro på nåt litet chateau bland dragspel, baguetter och baskrar, men jag är trots allt inte Julia Child och ett par veckor senare hade jag paxat den här lägenheten i Italien.

Hade jag kanske, stärkt av mina månader på Duolingo, kanske trott att jag skulle bemötas som ett barn som kommer hem när jag kom hit? Hade jag kanske föreställt mig hur jag skulle erövra hela landet, en utflykt i taget? Ta bussen till Rom, bestiga ett berg, se Neapel och dö? Jag kommer aldrig erkänna det, men allt detta hade jag nog sett framför mig. Halvvägs in i vår vistelse börjar jag så småningom inse att så blir det inte. Jag är inte besviken på Italien, tvärtom. Vi har det så bra bra här i vår lilla vardag (minus de onödigt vardagliga förkylningarna då). Jag läser, sitter i solen, skriver, äter pasta, går en promenad och sover. Inte så mycket mer. Ändå skaver det nånstans, besvikelsen ligger i badrumsspegeln jag möter varje morgon.

Jag är inte Julia Child. Jag kan inte slänga mig riktigt lika våghalsigt ut i världen och tro att allt ska gå bra. Hon kanske inte gjorde det heller, vem fan vet, men hon verkar ju i alla fall ha varit lättare att charmas av än vad jag är. Det ligger fortfarande för mycket rädsla i vägen för att jag ska springa ut på gatan och nynnande hälsa på kvarterets barista, köpa en tidning i farten, rusa ett skolbarn i håret och kanske steppa lite spontant tillsammans med en nonna som slänger sin käpp av plötslig energi. Eller vad än hon skulle gjort här. Mina förväntningar på mig själv och min reella kapacitet tycks aldrig riktigt kunna mötas.

Jag måste försöka minnas: jag använder det allra mesta av min kapacitet just nu. Jag glömmer bort hur mycket jobb det ligger bakom att jag sitter här. Att jag vågar det här! Att jag utnyttjar möjligheterna som finns i mitt liv!

Alltså är det förväntningarna som måste sänkas om vi ska få till nån slags hållbarhet. Inte ens i Italien är jag nån annan än mig själv, med allt vad det innebär. Förresten skrev jag klart en pjäs igår. Det tror jag faktiskt aldrig Julia C. gjorde.

Regn, feber och svagt kaffe

Nu har vi varit här en vecka i lägenheten och små rutiner har börjat växa fram. Rutiner som att jag hela tiden går runt med “ett litet fat” eller “en liten skål”. Oliver, jordgubbar, biscotti, ett päron. Så ser hela mitt ätande ut, tills middagen. Som oftast är pasta, för vad ska man annars?

En annan rutin är att jag vaknar ganska tidigt, öppnar terrassdörren till sovrummet och lägger mig igen och läser. Har läst första boken i Ferrantes Neapel-serie (igen, för vad ska man annars?) och är nu en bit in i andra. Det är ljuvlig läsning här och nu, ibland lönar det sig verkligen att skjutsa upp saker. Hade Ferrante varit lika bra hemma i soffan? Tja, kanske, men jag inbillar mig ändå vara närmare henne här. Trots att vi är på helt andra sidan stöveln.

Efter att ha läst nån timme tassar jag upp och sätter på kaffet. Jag har bemästrat gasspisen och Bialettin ganska bra tycker jag. Eller jag tyckte, men imorse blev kaffet något som mest påminde om Juhla Mokka, trots att jag gjorde precis som vanligt. Om du diskar, gör jag nytt kaffe, suckade jag åt Pär som mycket artigt utan ett ord, lämnat sin kopp, odrucken. Och så gjorde jag, den gången blev det som det skulle. Mörkt och lent och syndigt.

Det ligger ett café i bottenplan av huset vi bor i, men jag har inte kommit mig för att gå ner för att dricka morgonkaffe där än. Jag vill nämligen sitta länge med min morgonkopp, fylla på, sitta och såsa. Att stå och hälla i sig en kopp i farten är inget som passar mig. Det är vad jag inbillar mig italienarna gör, men vad vet jag. Dom sitter väl och såsar dom också.

Precis här insåg jag att det har börjat regna. Det har hängt i luften en bra stund nu, men alla väder är så vackra och varma här, så att det inte slår mig att det regnar före jag är mitt i det. Det är inget störtregn heller, men tillräckligt mycket för att påminna oss om att vi har tvätt på tork på balkongen. Det torkar nog igen.

Jag skriver bra här. Kanske inte “bra” så mycket som “mycket”, men det flyter på. Bättre än vad jag vågat förvänta mig faktiskt. Det har också blivit en rutin, skriva ett par tusen ord, någon gång under dagen. Ibland på terrassen, ibland i skräddarställning i soffan. Jag har faktiskt, på så sätt, harvat igenom halva det drama-projekt jag är här för att skriva, redan. Vågar jag skriva det ens eller sluter sig inspirationen som en mussla då? Vi får väl se.

Rutinerna kanske hade varit tydligare om jag inte blivit sjuk mitt i, det mesta av detta stillsamma liv har jag kunnat och velat göra trots hosta, snor och feber, men det har hittills kanske inte varit friskvårdsresan jag hade sett framför mig. Jag hade tänkt mig långa promenader längs med havet varje dag, men så har det inte blivit, helt och hållet. Igår gick jag en liten sväng, mest för att inte tappa förståendet helt. Sjuk eller inte, jag kan inte sitta coh uggla här uppe på takterrassen hela tiden.

Men, så klart, idag vaknade jag i en backlash och nu känner jag mig varm om kinderna igen. Jag vet man inte ska stressa sjukdom, men måste sjukdomen faktiskt komma nu? Vi köpte tågbiljetter hem från Helsingfors igår och appen meddelade vänligt “din nästa resa är om 22 dagar”. 22 dagar! Hur ska jag hinna med allt det italienska livet jag hade tänkt hinna med ännu på den korta lilla fjutt-tiden? Jag har inte ens ätit gelato än! Det måste jag se till att göra snarast möjligast. Ikväll är det jag som stampar ner till caféet och beställer un gelato, subito! Bara det slutar regna.

Host host från strandpromenaden

Jag blev sjuk, så klart. Igår vaknade jag med något i halsen, men något som ännu gick att ignorera. Men imorse, då gick det inte att diskutera med halsontet längre. Samtidigt som jag insåg det mumlade Pär i kudden: nu har jag också ont i halsen. Så han ligger väl ett dygn efter. Är också ganska säker på jag har feber, men vem vet. Så länge jag inte mäter den så känner jag mig friskare. Pär gick till apoteket och fick hjälp av “två mycket trevliga gubbar”, trots att de inte hade ett gemensamt språk. Kom hem med nässpray och ibuprofen, så nåt rätt har han ändå gjort.

Det är oavsett ändå trevligare att vara sjuk här, lättare liksom. Med jämna mellanrum rullar jag ut mig själv på terrassen eller balkongen. Som en tuberkulospatient på sanatorium som blivit ordinerad hafvsluft. Jag sitter där, ibland med en bok i handen, men oftast bara tittande ner på staden. Då kan man också tänka att de varma kinderna handlar om solen och inte om eventuell feber.

Tack vare den här rutinen har jag lärt mig hur mycket underhåll även en liten och sliten tennisplan behöver. En man i tracksuit går ideligen och drar ett slags nät efter sig, som en kratta i det orange underlaget. Sen väter han planen med en trädgårdslang, säkert med nån slags plan, men det ser godtyckligt ut när han sprejar ner plaststolarna som står vid kanterna. Sist jag satt där ute hade han sällskap av en annan man, de drog en liten vält efter sig. Mellan underhållet hör man ibland de behagliga dunsarna av tennisbollar mot rackets. Jag sitter och kikar ner, känner mig som en del av en tennisgemenskap, iklädd min bästa mumu och ätandes en nutellacroissant.

Längs med strandpromenaden cyklas och promeneras det. Vinden sliter i palmkronorna, på havet är det nån som vindsurfar. Flera gånger har jag sett hundar längs med promenaden, utan uppenbar ägare. Ingen verkar bli orolig för den saken, så jag antar det är som det ska. Det stör mig inte heller, tvärtom, men jag blir väldigt sugen på att ta hand om hundarna lite. Finders keepers, eller?

Då och då susar ett tåg förbi. De flesta stannar inte här, utan kör vidare i en hiskelig fart. Varje kväll händer det att ett tåg åker förbi och jag för ett ögonblick tror att det blåser upp till orkan.

Igår åkte vi tåg till den lite större grannstaden, den debatten vann jag ännu mot halsontet. Pär hade sett ut en bar med tillhörande skivaffär som han ville besöka. Baren var givetvis stängd, när vi kom dit, nån halvtimme efter öppning, enligt Google. En i personalen stod och lastade drickor utanför, sa att de öppnar “in a few minutes”. Vi sa glatt okej och gick till en stormarknad och köpte kronärtskockor och nutellacroissanter, buljongtärningar och oliver. Vi var borta nästan en timme, kom tillbaka till baren och fann den precis lika stängd och ingen personal i sikte. Då gav jag upp för the both of us. Att de dessutom skyltade med Taylor Swift och Never mind the bollocks i fönstret gjorde det lite enklare.

Istället begav vi oss till bokhandeln jag hade kollat upp. Är det inte märkligt att man kan känna sig hemma direkt i en bokhandel, trots att det inte fanns en bok som nån av oss kunnat läsa, det villa säga, på nåt annat språk än italienska? Men det är klart, är man nästan 60 miljoner, behöver man nog ingen engelskspråkig hylla. Där, där har dom engelska böcker! sa Pär och pekade på en trave Colleen Hoover. Men det var på italienska de med, men med den engelska titeln kvar, säkert för att underlätta att hitta booktok-fenomen.

Min lilla cykel-bok kom ut på italienska igår faktiskt och jag frågade efter den. Det är alltså inte planerat att jag är här samtidigt som den kommer ut, det är bara i stolt samarbete med ödet. Så här låter det förresten när jag pratar italienska:

- Eh, parla inglese?
- No.
- Eeeh… questo libro? *pekar på en framgooglad bild*

Mycket duktigt. Jag försöker använda de få ord jag snappat upp, men det är svårt. Om dom bara visste, italienarna, hur kvick och vältalig jag kan vara! I alla fall, kvinnan i bokhandeln kollade upp det och sa att dom får in den på måndag. Eller, hon sa: nånting nånting lunedi. Och jag sa lunedi? Och hon sa si.

Pär säger han ska åka tillbaka och se på baren då och köpa ett ex, men vi får se. Han kanske är sjuk då, med den här farten. På tal om det, tror jag att jag ska rulla ut mig på terrassen igen för nästa injektion d-vitamin. Påminn mig om att nån gång berätta om när vi i misstag åkte till Pedaso förresten.

Första brevet hem

Jag sitter på vår balkong på östkusten av Italien. Framför mig ligger Adriatiska havet och det har ändrat färg igen. Igår kväll, precis i skymningen, var det elektriskt blått och gick ihop med himlen. Nu, tidig eftermiddag, blåser det, en för mina finländska bleka ben ljummen bris, men det räknas säkert som dåligt väder här (studsarna från tennisbanan intill oss har tystnat). I blåsten får havet en vildare turkos, lättare att urskilja från himlens babyblå. Köpte ny tandkräm igår, aquactic mint, kanske det är namnet på vad havet är nu. Jag har lärt mig så många nya färger här känns det som, eller så är det ljuset eller nyhetens behag. Men jordgubbarna är rödare, grönskan är grönare och terracottan är väldigt mycket mer terracotta än vad jag tidigare sett. Mina bleka ben, ja, de är tyvärr samma bleka nyans som hemma. Jag har aldrig känt en citron dofta så mycket citron, sa vi igår vid maten (en snabbt ihopsvängd pasta, så klart).

Allt är så klart inte bara underbart, även om det mesta är det. Jag vaknade med migrän imorse. Tänk att man kan göra det, trots att man sover precis bredvid Adriatiska havet. Men det var väntat, vi åkte tåg stora delar av dan igår och var på det hele väldigt mycket på resande fot. Jag är aldrig så elak och stressad som när jag är på resande fot. Hatar att gå runt med en stor kappsäck, det är så pinsamt och opraktiskt, hur man än gör det. Dessutom åt jag en liten chic frukost ala Italia bestående av croissant- ursäkta cornetto! - och en cappuchino och sen åt vi middag efter åtta och där emellan… Inte så mycket. En inplastad smörgås, handlad i desperation. Ett par småkakor det italienska tågbolaget vänligt delade ut. Jag kan nog lära mig leva med det här sötsaker till frukost, stor middag sent och inte mycket däremellan, men bare with me, jag är nybörjare. Så ja, migrän. Men ingen skada skedd, jag har ätit upp vad jag eventuellt förlorade igår genom ett big pack jordgubbar till frukost - de är i säsong. Och jag rullade ju inte den där kappsäcken med mig hela dagen i onödan, halva den består ju av medikamenter och piller. Så nu är jag snart normal igen.

Eller ja, normal. Jag känner mig på det stora hela inklippt här, nästan som ett pracital joke. Ett finurligt kollage, en svartvit parant veckotidningsdam med blommor som växer ur ögonhålorna eller med en neonig cigg mellan läpparna. Jag smyger ut hit på balkongen, lägenhetens krona, och tittar försiktigt runt mig. Har jag gått in i kulisserna på nån annans liv eller fanns det här alltid tillgängligt, för mig också?

Jag är ju sannerligen inte först med att besöka Italien, det är ingen vit fläck på kartan, tvärtom har folk fullkomligt ramlat över varandra för att ge oss tips om vad vi borde och inte borde äta, se, göra, vara. Alla har varit här, alla har förälskat sig, alla har en egen speciell kontakt till landet. Jag misstänker Italien är en charmör, dyrkande och älskvärd och impulsiv, men man ska kanske inte räkna med evig och monogam trohet. Jag börjar också fatta misstankar om att Italien inte godkänner något fult. Till och med det fula är vackert här. Nyproducerad plast och romersk sten, som ursprungen ur jorden själv har samma glans. Igår kväll när vi anlände spelade strandtivolit samma fem låtar på repeat hela kvällen. Till och med det hade nån slags charm. Tåget vi åkte igår var misstänkt likt ett skånskt pågatåg, både till maskineri och befolkning. Mycket unga människor med falska märkesloggor väl synliga, osande av tuggummi, nickelsmycken och attityd. Men tro det eller ej, pågatågen är också vackra här. Får man ens säga så, eller borde jag slå mig själv i huvudet med en historik över det italienska klass-samhället och dess konsekvenser? Men snälla Italien, om jag lovar utbilda mig lite framöver, kan inte du göra mig lite vacker då också är du snäll? Mitt potatisuppfödda anlete blir nog aldrig så slående som mina medresenärers vassa kindben och ögonbryn, men gör ditt bästa, per favore.

Och om inte, så är jag får jag väl vara nöjd ändå, lätt att vara just nu. Min dator på ett smårostigt gjutjärnsbord med glasskiva, mina bara fötter på ett balkonggolv, terracottakrukorna runtomkring mig som är så väldigt mycket terracotta, en kaffe bryggd i bialettin och ett par kakor med pistage. Men det är klart, i nåt skede ska vi väl gå ut också, sa Pär oroligt när jag sa att min enda plan för dagen är att läsa, skriva, titta på havet och till sist göra en snabbt ihopsvängd pasta, igen.

Jo, det ska vi, men inte riktigt än. Bakom mig ligger gamla stan och blickar ner över mig. Hej hej, vi ska nog lära känna varandra ännu. Det är den första maj och vi ska vara här länge än.

Vi är på väg till Italien

Vi är på väg till Italien. Just nu är vi bara i Tammerfors, i en tågvagn, på ett tågspår, som vilken vanlig jobbresa som helst. Hittills har jag inte sett något jag inte sett tidigare. Pär sitter mitt emot mig och sover, hans huvud hänger lågt mot bröstet. Om några timmar går vårt flyg och sen, sen kommer allt det jag aldrig sett förr.

Jag hoppas på olivlundar och rutiga dukar, på att Adriatiska havet är lagom svalt och salt, på tåg som gnisslar sig genom kuperade landskap. Jag hoppas på andra slags tandkrämer i affären. Jag hoppas på hud mätta på sol, på fötter trötta av nya gator, på att månaderna på Duolingo ska ge mig nån glädje. Jag hoppas på välvilja, kroppsspråk och Google translate om inte annat. Jag hoppas på läsro och lugn och visshet om att jag kan jag också. Jag hoppas på den godaste kopp cappuchino för under två euro.

Jag har aldrig varit så här länge hemifrån utan att kalla det flytt. Fyra veckor är ingenting, men det är också mycket. Jag försöker att inte tänka så mycket på vad vi lämnar utan fokusera på olivlundarna och cappuchinokopparna, men det är svårt. Jag har så överjordisk separationsångest, det överskuggar det mesta. Min fantasi är aldrig så livlig som när det gäller att måla upp eventuella mardrömsscenarior. Och Pär säger att jag aldrig litar på nån eller nåt och det har han kanske rätt i. Jag har inte lika lätt att sova på tåget som han har.

Jag öppnade nyss ett nytt dokument i Scrivener och namngav det Isbjörnen.
Jag hoppas det ska bli något det med.