Jag sitter på vår balkong på östkusten av Italien. Framför mig ligger Adriatiska havet och det har ändrat färg igen. Igår kväll, precis i skymningen, var det elektriskt blått och gick ihop med himlen. Nu, tidig eftermiddag, blåser det, en för mina finländska bleka ben ljummen bris, men det räknas säkert som dåligt väder här (studsarna från tennisbanan intill oss har tystnat). I blåsten får havet en vildare turkos, lättare att urskilja från himlens babyblå. Köpte ny tandkräm igår, aquactic mint, kanske det är namnet på vad havet är nu. Jag har lärt mig så många nya färger här känns det som, eller så är det ljuset eller nyhetens behag. Men jordgubbarna är rödare, grönskan är grönare och terracottan är väldigt mycket mer terracotta än vad jag tidigare sett. Mina bleka ben, ja, de är tyvärr samma bleka nyans som hemma. Jag har aldrig känt en citron dofta så mycket citron, sa vi igår vid maten (en snabbt ihopsvängd pasta, så klart).
Allt är så klart inte bara underbart, även om det mesta är det. Jag vaknade med migrän imorse. Tänk att man kan göra det, trots att man sover precis bredvid Adriatiska havet. Men det var väntat, vi åkte tåg stora delar av dan igår och var på det hele väldigt mycket på resande fot. Jag är aldrig så elak och stressad som när jag är på resande fot. Hatar att gå runt med en stor kappsäck, det är så pinsamt och opraktiskt, hur man än gör det. Dessutom åt jag en liten chic frukost ala Italia bestående av croissant- ursäkta cornetto! - och en cappuchino och sen åt vi middag efter åtta och där emellan… Inte så mycket. En inplastad smörgås, handlad i desperation. Ett par småkakor det italienska tågbolaget vänligt delade ut. Jag kan nog lära mig leva med det här sötsaker till frukost, stor middag sent och inte mycket däremellan, men bare with me, jag är nybörjare. Så ja, migrän. Men ingen skada skedd, jag har ätit upp vad jag eventuellt förlorade igår genom ett big pack jordgubbar till frukost - de är i säsong. Och jag rullade ju inte den där kappsäcken med mig hela dagen i onödan, halva den består ju av medikamenter och piller. Så nu är jag snart normal igen.
Eller ja, normal. Jag känner mig på det stora hela inklippt här, nästan som ett pracital joke. Ett finurligt kollage, en svartvit parant veckotidningsdam med blommor som växer ur ögonhålorna eller med en neonig cigg mellan läpparna. Jag smyger ut hit på balkongen, lägenhetens krona, och tittar försiktigt runt mig. Har jag gått in i kulisserna på nån annans liv eller fanns det här alltid tillgängligt, för mig också?
Jag är ju sannerligen inte först med att besöka Italien, det är ingen vit fläck på kartan, tvärtom har folk fullkomligt ramlat över varandra för att ge oss tips om vad vi borde och inte borde äta, se, göra, vara. Alla har varit här, alla har förälskat sig, alla har en egen speciell kontakt till landet. Jag misstänker Italien är en charmör, dyrkande och älskvärd och impulsiv, men man ska kanske inte räkna med evig och monogam trohet. Jag börjar också fatta misstankar om att Italien inte godkänner något fult. Till och med det fula är vackert här. Nyproducerad plast och romersk sten, som ursprungen ur jorden själv har samma glans. Igår kväll när vi anlände spelade strandtivolit samma fem låtar på repeat hela kvällen. Till och med det hade nån slags charm. Tåget vi åkte igår var misstänkt likt ett skånskt pågatåg, både till maskineri och befolkning. Mycket unga människor med falska märkesloggor väl synliga, osande av tuggummi, nickelsmycken och attityd. Men tro det eller ej, pågatågen är också vackra här. Får man ens säga så, eller borde jag slå mig själv i huvudet med en historik över det italienska klass-samhället och dess konsekvenser? Men snälla Italien, om jag lovar utbilda mig lite framöver, kan inte du göra mig lite vacker då också är du snäll? Mitt potatisuppfödda anlete blir nog aldrig så slående som mina medresenärers vassa kindben och ögonbryn, men gör ditt bästa, per favore.
Och om inte, så är jag får jag väl vara nöjd ändå, lätt att vara just nu. Min dator på ett smårostigt gjutjärnsbord med glasskiva, mina bara fötter på ett balkonggolv, terracottakrukorna runtomkring mig som är så väldigt mycket terracotta, en kaffe bryggd i bialettin och ett par kakor med pistage. Men det är klart, i nåt skede ska vi väl gå ut också, sa Pär oroligt när jag sa att min enda plan för dagen är att läsa, skriva, titta på havet och till sist göra en snabbt ihopsvängd pasta, igen.
Jo, det ska vi, men inte riktigt än. Bakom mig ligger gamla stan och blickar ner över mig. Hej hej, vi ska nog lära känna varandra ännu. Det är den första maj och vi ska vara här länge än.