Nu har vi varit här en vecka i lägenheten och små rutiner har börjat växa fram. Rutiner som att jag hela tiden går runt med “ett litet fat” eller “en liten skål”. Oliver, jordgubbar, biscotti, ett päron. Så ser hela mitt ätande ut, tills middagen. Som oftast är pasta, för vad ska man annars?
En annan rutin är att jag vaknar ganska tidigt, öppnar terrassdörren till sovrummet och lägger mig igen och läser. Har läst första boken i Ferrantes Neapel-serie (igen, för vad ska man annars?) och är nu en bit in i andra. Det är ljuvlig läsning här och nu, ibland lönar det sig verkligen att skjutsa upp saker. Hade Ferrante varit lika bra hemma i soffan? Tja, kanske, men jag inbillar mig ändå vara närmare henne här. Trots att vi är på helt andra sidan stöveln.
Efter att ha läst nån timme tassar jag upp och sätter på kaffet. Jag har bemästrat gasspisen och Bialettin ganska bra tycker jag. Eller jag tyckte, men imorse blev kaffet något som mest påminde om Juhla Mokka, trots att jag gjorde precis som vanligt. Om du diskar, gör jag nytt kaffe, suckade jag åt Pär som mycket artigt utan ett ord, lämnat sin kopp, odrucken. Och så gjorde jag, den gången blev det som det skulle. Mörkt och lent och syndigt.
Det ligger ett café i bottenplan av huset vi bor i, men jag har inte kommit mig för att gå ner för att dricka morgonkaffe där än. Jag vill nämligen sitta länge med min morgonkopp, fylla på, sitta och såsa. Att stå och hälla i sig en kopp i farten är inget som passar mig. Det är vad jag inbillar mig italienarna gör, men vad vet jag. Dom sitter väl och såsar dom också.
Precis här insåg jag att det har börjat regna. Det har hängt i luften en bra stund nu, men alla väder är så vackra och varma här, så att det inte slår mig att det regnar före jag är mitt i det. Det är inget störtregn heller, men tillräckligt mycket för att påminna oss om att vi har tvätt på tork på balkongen. Det torkar nog igen.
Jag skriver bra här. Kanske inte “bra” så mycket som “mycket”, men det flyter på. Bättre än vad jag vågat förvänta mig faktiskt. Det har också blivit en rutin, skriva ett par tusen ord, någon gång under dagen. Ibland på terrassen, ibland i skräddarställning i soffan. Jag har faktiskt, på så sätt, harvat igenom halva det drama-projekt jag är här för att skriva, redan. Vågar jag skriva det ens eller sluter sig inspirationen som en mussla då? Vi får väl se.
Rutinerna kanske hade varit tydligare om jag inte blivit sjuk mitt i, det mesta av detta stillsamma liv har jag kunnat och velat göra trots hosta, snor och feber, men det har hittills kanske inte varit friskvårdsresan jag hade sett framför mig. Jag hade tänkt mig långa promenader längs med havet varje dag, men så har det inte blivit, helt och hållet. Igår gick jag en liten sväng, mest för att inte tappa förståendet helt. Sjuk eller inte, jag kan inte sitta coh uggla här uppe på takterrassen hela tiden.
Men, så klart, idag vaknade jag i en backlash och nu känner jag mig varm om kinderna igen. Jag vet man inte ska stressa sjukdom, men måste sjukdomen faktiskt komma nu? Vi köpte tågbiljetter hem från Helsingfors igår och appen meddelade vänligt “din nästa resa är om 22 dagar”. 22 dagar! Hur ska jag hinna med allt det italienska livet jag hade tänkt hinna med ännu på den korta lilla fjutt-tiden? Jag har inte ens ätit gelato än! Det måste jag se till att göra snarast möjligast. Ikväll är det jag som stampar ner till caféet och beställer un gelato, subito! Bara det slutar regna.