Helt ärligt

TW: här nedan följer ett riktigt neggo-inlägg, feel free att hoppa över det om du inte känner för det. Jag är tillbaka om ett par dagar med en önskelista eller nåt annat.

Jag strugglar verkligen nu.

Jag har otroligt mycket jobb hela september ut. Jag jobbar helger och kvällar och nästan all min vakna tid går åt att fundera ut, skriva om, planera, svara på mejl, hitta på och förbereda. Jag har något inplanerat varje helg nästan hela hösten. Jag streckar av och streckar av, men min to do-lista växer ändå.

Den enda tanken som hållit mig flytande hittills är tanken på att det är tidsbegränsat, att det handlar bara om i höst, tre månader MAX och sen är det över. Men det i sig har börjat kännas som en stressfaktor, hur ska jag hinna allt på tre månader MAX?

Jag hinner knappt prata med Pär och de timmar jag har över är jag oftast för trött för att orka vara där för honom på det sättet jag skulle vilja. Jag har konstant dåligt samvete för att jag inte hinner eller orkar träffa nån. Jag har inte städat där hemma på god only knows. Jag har inte sett min brorson på flera veckor, jag är för sällan och hälsar på min farmor. Jag vet inget om vad mina kompisar håller på med, de nämner namn och platser och jag ids inte säga igen att jag inte riktigt vet vad dom pratar om. Jag får skriva upp de få kompisdejter jag orkar med i kalendern för att komma ihåg dem och inte jobba istället. Det finns alltid jobb att göra. Jag tänkte att jag skulle bjuda in till födelsedagsbrunch för Måndagsklubben men insåg att det inte finns några passande datum i september. Inte ett enda.

Min andra roman kommer ut om två veckor och jag känner inget annat än stress. Tänk om alla hatar den och jag blir jätteledsen och tappar fart i jobbet? Det har jag inte råd med. Tänk om alla gillar den och vill boka in mig hit och dit, det hinner jag inte heller med, men man kan bara tacka nej så många gånger före dom slutar fråga. Jag har inte planerat för nån releasefest, jag har inte planerat nåt alls.

Jag märker hur kort stubin jag har. Med allt. Jag vill bara ropa hålla käft, snäsa av, ge en bitchslap, börja gråta och ropa så fort nån säger något. Jag försöker sätta gränser, säga att jag inte orkar just nu och be om hjälp, men det är svårt. Man vill ju också vara en bra kompis, man vill visa att man bryr sig. Man vill inte neka nån som ber om hjälp eller ett öra att prata ut i. Men jag. orkar. inteeeeeeeeehhhhhh.

Därför vill jag också vara ärlig här, som en övning i lätta på trycket. Det här är visserligen århundradets gnälligaste inlägg, men det är det här eller så blir det nåt ännu värre. Jag skulle helst ändå undvika de där bitchslapparna och ropen. Jag går också runt med en känsla av att ingen ser hur stressad jag är, men jag ger sällan nån en ärlig chans att se det heller.

Jag vet att det är tillfälligt och att jag har mitt drömjobb, men just nu strugglar jag.
Nu trycker jag på publicera före jag ångrar mig.

Vikten av applåder när man dammsuger

Av nån anledning fick jag impulsen att börja det här blogginlägget och därmed blogg-veckan med raderna Goder afton, goder afton, både herre och fru, men så tänkte jag på vad Linnea skrev om att bloggare idag låter som 90-tals brevväns-annonser och jag har väl sällan känt mig så träffad pga har 100% av gångerna jag börjar ett blogginlägg impulser om att ropa till med riktigt prutthurtigt och ja, vart vill jag komma med det här? Att Linnea för eviga tider FÖRSTÖRT bloggandet för mig? Att instinkten att börja klämkäckt is strong in this one? Jag vet inte, ska vi bara börja?

OBS Linnea har INTE förstört bloggandet för mig och jag tycker jättemycket om henne OBS. Det var ett utfall av humorformen ironi OBS.

Den här veckan känns lite som lugnet före stormen, på lördag drar Runebergsveckan igång och håller på hela nästa vecka. Jag har visserligen en lika full to do-list som de flesta andra veckor, men det känns ändå helt görbart. Som de flesta veckor känns nu för tiden. Jag har faktiskt tänkt på det ganska mycket på senaste tiden, varför känner jag min inte mera stressad?

Så här ser min arbetssituation ut för tillfället: jag jobbar 75% med ordkonsten, sitter i arbetsgruppen för Runebergsveckan, drar Arbis-kurs en kväll i veckan, skriver roman nummer två och frilansar en del genom att skriva kortare texter till olika arbetsgivare och göra författarbesök och uppträdanden. Dessutom försöker jag blogga typ fem inlägg per vecka.

Ganska mycket ändå.

Jag har aldrig känt mig tillräcklig eller duktig, tvärtom har jag varit bombsäker på att jag är ovanligt lat, oansvarig och slarvig människa. Det är till viss del sant och till viss del har det berott på saker som depression och sånt. Men det har ju också ganska långt varit en vanföreställning pga dåligt självförtroende och -känsla. Inte unikt, I know. Men jag säger det för att jag tror att en stor del av min stress har härstammat från det. För ett par år sen, när min arbetssituation såg helt annorlunda ut och jag hade betydligt mindre att göra satt jag i perioder och grät varje dag och hulkade fram åt Pär att det känns som att jag håller på att drunkna och att jag aldrig kommer ikapp, hur jag än försöker.

Nu för tiden tycker jag faktiskt att jag har ett väldigt grund-lugn och att jag dessutom ganska ofta tycker att jag är duktig. Jag kan inte komma ihåg senast jag skulle ha gråtit av stress senast. Jag har ju så klart ångestsvackor ibland, men de är inte drunkningsrelaterade längre. Förutom rent fysiska serotonin-nivåer så har jag har funderat ganska mycket på vad som egentligen förändrats, för i grund och botten är jag fortfarande samma människa. Jag har hittat två grejer!

Först och främst har jag och Pär den senaste tiden börjat ta det som vana att varje kväll eller eftermiddag säga åt varandra “oj, vad duktig du har varit idag” eller till och med själva konstatera “idag har jag nog varit duktig!”. Och samtidigt kanske göra en kort re-cap av vad man åstadkommit under dagen. Ibland är det ju faktiskt inte så mycket, men oftast blir man förvånad över hur många saker som blivit gjort, utan att man tänkt på det. Vissa dagar är ju förutsättningarna såna att man är duktig om man ens tar sig ur sängen.

Jag har också en to do-lista för varje vecka i min kalender som jag fyller på under veckans gång med allt som ska göras, både på jobbet och där hemma. Jag skriver upp ALLT på den, även små obetydliga saker, bara för att få the satisfaction av att stryka över den punkten när det är gjort. Ibland skriver jag upp saker jag redan gjort, bara för att kunna visa mig själv allt som jag gör.

En gång sa en person till mig “det är som att du skulle förvänta dig en applåd varje gång du dammsuger”. Förutom att det inte var speciellt snällt sagt, så förstår jag inte riktigt problemet i det? Tänk vad kul om vi skulle få en applåd varje gång vi gör en syssla. Så mycket trevligare det vore då.

Det gäller att påminna sig själv om allt det man gör, oavsett vad det är. Det har jag blivit mycket bättre på.

Det var grej nummer ett. Grej nummer två är:

För ungefär ett år sen fyllde jag i en lista som Malin hade gjort och svarade så här på en fråga:

Klipp till: idag. Det jag då såg som en utopisk perfekt dag är numera ganska långt vardag för mig. Det är inte enkelt och inte roligt och verkligen inte problemfritt alla gånger - men det är ändå precis så som jag vill ha det.

Jag svarade också så här på en annan fråga:

Klipp till: idag igen.

Jag har äntligen hittat nånting jag inte bara trivs med, men faktiskt är riktigt bra på. Känner fortfarande inte igen mig själv vissa gånger. Det här självförtroendet har liksom sipprat ut i andra områden i livet också. Det är mycket enklare att leva med sånt man inte är så bra på när man väl identifierat vad det är man är bra på.

Mina tips kan väl kokas ner till dessa två punkter:

1. Hitta det du är bra på - oavsett vad det är så är det i nån mån värdefullt - och gör det så mycket som möjligt.

2. Kräv applåder när du dammsuger. Och om ingen annan applåderar - gör det själv.

Det här skulle egentligen bli en genomgång av min vecka, men istället blev det nån slags självhjälpsmanual utan några som helst nya grejer att komma med, suck. Nåja, min vecka ser ändå ganska vanlig ut så ni missar inget.