TW: här nedan följer ett riktigt neggo-inlägg, feel free att hoppa över det om du inte känner för det. Jag är tillbaka om ett par dagar med en önskelista eller nåt annat.
Jag strugglar verkligen nu.
Jag har otroligt mycket jobb hela september ut. Jag jobbar helger och kvällar och nästan all min vakna tid går åt att fundera ut, skriva om, planera, svara på mejl, hitta på och förbereda. Jag har något inplanerat varje helg nästan hela hösten. Jag streckar av och streckar av, men min to do-lista växer ändå.
Den enda tanken som hållit mig flytande hittills är tanken på att det är tidsbegränsat, att det handlar bara om i höst, tre månader MAX och sen är det över. Men det i sig har börjat kännas som en stressfaktor, hur ska jag hinna allt på tre månader MAX?
Jag hinner knappt prata med Pär och de timmar jag har över är jag oftast för trött för att orka vara där för honom på det sättet jag skulle vilja. Jag har konstant dåligt samvete för att jag inte hinner eller orkar träffa nån. Jag har inte städat där hemma på god only knows. Jag har inte sett min brorson på flera veckor, jag är för sällan och hälsar på min farmor. Jag vet inget om vad mina kompisar håller på med, de nämner namn och platser och jag ids inte säga igen att jag inte riktigt vet vad dom pratar om. Jag får skriva upp de få kompisdejter jag orkar med i kalendern för att komma ihåg dem och inte jobba istället. Det finns alltid jobb att göra. Jag tänkte att jag skulle bjuda in till födelsedagsbrunch för Måndagsklubben men insåg att det inte finns några passande datum i september. Inte ett enda.
Min andra roman kommer ut om två veckor och jag känner inget annat än stress. Tänk om alla hatar den och jag blir jätteledsen och tappar fart i jobbet? Det har jag inte råd med. Tänk om alla gillar den och vill boka in mig hit och dit, det hinner jag inte heller med, men man kan bara tacka nej så många gånger före dom slutar fråga. Jag har inte planerat för nån releasefest, jag har inte planerat nåt alls.
Jag märker hur kort stubin jag har. Med allt. Jag vill bara ropa hålla käft, snäsa av, ge en bitchslap, börja gråta och ropa så fort nån säger något. Jag försöker sätta gränser, säga att jag inte orkar just nu och be om hjälp, men det är svårt. Man vill ju också vara en bra kompis, man vill visa att man bryr sig. Man vill inte neka nån som ber om hjälp eller ett öra att prata ut i. Men jag. orkar. inteeeeeeeeehhhhhh.
Därför vill jag också vara ärlig här, som en övning i lätta på trycket. Det här är visserligen århundradets gnälligaste inlägg, men det är det här eller så blir det nåt ännu värre. Jag skulle helst ändå undvika de där bitchslapparna och ropen. Jag går också runt med en känsla av att ingen ser hur stressad jag är, men jag ger sällan nån en ärlig chans att se det heller.
Jag vet att det är tillfälligt och att jag har mitt drömjobb, men just nu strugglar jag.
Nu trycker jag på publicera före jag ångrar mig.