högstadiet

De tio viktigaste skivorna: högstadiet

Här är de nu! Äntligen! Som ni väntat! De tio skivor som jag lyssnade mest på i högstadiet och som antagligen alla har varit med och format mig till det lilla knippe dynamit förklädd till sockerbit som jag är idag.

Först lite bakgrundsfakta: Högstadiet gick jag 2000-2003 och under den tiden gick jag från ganska obrydd tweenie nöjd med vad Voxpop erbjöd till militant panda som satt och eldade upp mig i musik-forumonline under smeknamnet hallonkräm <3333 Bland annat minns jag en diskussion om vad man ska göra om ens klasskompisar kallar Håkan Hellström för bög. Rätt svar: det är inget fel med att vara bög så säg bara jaha.

Det här är nödvändigtvis inte alla skivor jag är stolt över idag och jag är fullt medveten om att min skivsamling inte klarar något som helst Bechdel-test, men svensk indie och pop var vita män då. Och är väl ännu i nån mån. Viktig är heller inte alltid synonym med bra och den här listan är helt särskild från gemene uppfattning om kvalitet.

Men jaja, här är de då; de tio viktigaste skivorna. Vi börjar med

10. Ebba Grön - Ebba Grön

f94c5d58ab13eb0c29ba469557cba7c5.598x598x1.jpg

Viktig för att: Ebba Grön har väl varit viktig för nån liten falang inom varje generation sen dom kom? Det är tonårsfrustration i sin bästa form. Också ett litet fönster in till svensk punk för mig, även om jag aldrig blev nån konnossör på det sättet. Köpte den second hand som första (och eventuellt sista tror jag?) Ebba Grön-skiva för mig. Ville egentligen ha den röd-gula samlingsskivan, men pengarna räckte sällan till allt man ville ha.
Har åldrats: Väl skulle jag väl ändå säga. Ebba Grön var en klassiker redan då och är väl det än. Lyssnar väl kanske mer på senare Thåström-grejer nu för tiden, men få saker ger en sån energi som Flyktsoda, som inleder skivan. Snyggt omslag också!
Viktigaste låt: Die Mauer, som jag lånade inledninngsfraserna från till en dörrskylt till mitt rum; Halt! Här får ingen passera, här slipper ingen förbi. <3333 GULLO!!!!

9. Lars Winnerbäck - Singel

6a7df00f13f096d8749a410e58df35f3.447x443x1.jpg

Viktig för att: Det var återupptäckten av den här skivan som sparkade igång tanken på ett sånt här blogginlägg. Jag minns inte från vilket håll den här skivan kom, men jag hade en bränd variant, så klart. Jag lyssnade tills den började hoppa och hacka och gjorde ett omslag med hjälp av svart nackellack. Peak 2002 på nåt sätt. Min relation med Winnerbäck föddes och dog med den här skivan skulle jag vilja säga, även om jag även på senare år har lyssnat på honom, eftersom min kompis Heidi är/var stort fan. Men för mig har han aldrig varit bättre än på Singel. Fick mig också att längta till att ramla runt på Karl Johan och gå på efterfest med Kent.
Har åldrats: Sådär. Många låttexter känns ganska fåniga idag.
Viktigaste låt: Jag vill gå hem med dig. Eller som den hette i en larsmosk cover; Hemmidee. Också stora hiten från skivan. Jag minns att jag och Emmi tokdansade till den och kollapsade på golvet efteråt.

8. Magnus Carlson - Allt är bara du, du, du

R-1615193-1545263427-8832.jpeg.jpg

Viktig för att: när man lyssnat sig trött på Håkan Hellström och har ett svagt men bra minne av Weeping Willows och Broken Promise Land från nån Absolute Music-skiva i barndomen så är Magnus Carlsons debut som soloartist ett ganska givet steg. Den här skivan kom ungefär samtidigt som Känn ingen sorg… och Håkan körar på flera av låtarna, men jag dristar mig att säga att den är ganska förbisedd? Otroligt fint vemod och hopp om vartannat. Magnus Carlson skyggar ju inte från de stora gesterna och därför älskar vi honom.
Har åldrats:
Bra! Man kanske uppfattar Morrisey-blinkningarna bättre idag också?
Viktigaste låt:
Det värsta av allt med textraden “vad fan ska man med kärlek till det blir ju aldrig som man vill, vad fan ska man med känslor till dom gör ju ändå som dom vill”. Ärligt och romantiserande om hjärtesorg - det bästa ämnet att skriva låtar om.

7. The Knife - Deep Cuts

71T0xcPAVzL._SY355_.jpg

Viktig för att: den är så jävla bra? Men också för att The Knife representerade något nytt för mig när jag börajde lyssna på dem. Köpte skivan efter att ha bara hört Heartbeats på Musikbyrån (RIP bästa musikprogrammet nånsin förutom Voxpop då kanske) och blev som förtrollad. Det var inte gitarr bas och trumma, det var inte en ledsen pojke och jag förstod inte riktigt vad det handlade om men jag var fast.
Har åldrats: även om den idag känns oskyldig och enkel i jämförelse med The Knifes senare skivor är den ju fortfarande ett mästerverk. Så poppigt och catchy, men med djup.
Viktigaste låt: Pass this on pga helt otroligt liveframträdande (och video) av den på Sen kväll med Luuk eller You take my breath away pga stark duett.

6. The Ark - We Are The Ark

812nmwbcFhL._SS500_.jpg

Viktig för att: jag fortfarande kan minnas hur det är att cykla till skolan med denna skiva i freestylen, lyssna på texterna och känna sig kraftfull. I efterhand vill man ju knappt ge det epitet queert, men då var det det. Det var storslaget och bad inte om ursäkt och tog plats och sa att det fanns styrka i att vara annorlunda. Även om den mesta musiken jag lyssnade handlade om att vara vid sidan av något, var kanske det här det gladaste? Bra att ta till när man än en dag ska cykla till ett högstadium där de flesta tyckte man var ful (inte sant) och jobbig (ganska sant).
Har åldrats:
Njäe, produktionen låter tunn och texterna är ju nästan lite pinsamma. Plus stylingen på omslaget, fniss fniss. Men The Ark var alltid bra på anthems och det finns såna här också.
Viktigaste låt:
Let your body decide. Men jag kan varje låt fortfarande.

5. Thåström - Det är ni som är dom konstiga det är jag som är normal

b37beb1a881281e3b656170c42a71f24.800x800x1.jpg

Viktig för att: för att gångerna jag suttit i mitt rum och surat och lyssnat på den här för att “ingen förstår mig” - oändliga. Det finns så otroligt stor tröst i den här skivan, jag upplevde det som att Thåström sjöng direkt till mig. Och det kan jag nästan känna ännu när jag lyssnar på den här. Hur en redan då medelålders man från Stockholms förorter kan tala så till en knubbig 14-åring på finska landsbygden, ja det är inte lätt att veta, men det är väl så bra musik funkar?!
Har åldrats:
bra. Även om jag tycker Thåström har blivit bättre i takt med att han åldrats och att det är ruffigaste industriella soundet låter ganska mycket millennieskifte så är det fortfarande bra.
Viktigaste låt:
Ingen neråt sång. LÄTT. Vad jag hörde när jag lyssnade på den var typ “det suger att vara Ellen just nu och ingen förstår hur mycket men jag förstår”. Skulle nån gång vilja tacka Thåström för den låten och all den tröst den gav, men jag misstänker han skulle tycka det är skitjobbigt med en sån kärleksförklaring, han är väl känd för att va svår.

4. Marit Bergman - 3:00 AM Serenades

R-592805-1173545303.jpeg.jpg

Viktig för att: för att Marit Bergman är den första kvinnan på den här listan, förutom Karin Dreijer i The Knife. Första gången jag kom i kontakt med Marit var i Fittstim-antologin där hon skrev en text. Sen hittade jag den här skivan via Musikbyrån (igen då en gång) och Marit blev liksom en gateway drug till hela riot grrl-rörelsen, även om det här på många sätt är mycket mjukare. Men väldigt bra! Jag tror inte jag har reflekterat över hur frigörande det var att hitta en brud som gjorde musik jag gillade förrän nu. Jag kände mig så mycket mer välkommen här än vad jag gjorde i många andra musik-sammanhang. Här fanns annat än sköra älvor, här var det okej och t o m viktigt att va välnärd för då orkar man kanske med allt det viktiga man ska göra.
Har åldrats:
ja, men det är skrammelpopdängor som tillåtits vara just det och inte polerats för mycket vilket gör att de funkar ännu idag.
Viktigaste låt: It could have been good eller This is the year. Den första är nationalsången för ett krossat hjärta jag led av i tonåren och den andra min bästa pepp-låt.

3. Kent - Hagnesta Hill

Kent_hagnestahill_albumart.jpg

Viktig för att: alla oändliga nätter jag lyssnat på Stoppa mig juni (lilla ego) och gråtit. För att Kent var en väldigt stor grej under några år. Jag velade mellan den här, Isola och Vapen och ammunition, men till sist och syvende går det inte att komma från att Hagnesta Hill är THE skiva för mig när det kommer till Kent. Och hon på pärmen, gud som jag ville se ut som henne!!!! Perfekta indie-utseendet. Men trots att jag försökte med jeansjacka och randig tröja och svart lugg och allt det där så var det alltid mer Tjorven än flyktigt väsen över mig.
Har åldrats:
tveksamt. Det är här det blir svårt för mig. Jag älskade Kent hämningslöst i tonåren, men efter Vapen & ammo gled vi isär och sen dess har vi aldrig hittat tillbaka till varandra på riktigt. Länge tyckte jag Kent bara var pinsamma, de stod för allt det där jag inte ville kännas vid med mina tonår; det poserande, de pseudodjupa texterna och en konstant gnagande känsla av att aldrig höra hemma, inte ens hos dom som gjorde sak av att inte höra hemma. Kent har ju haft en ovanligt avståndstagande attityd gentemot sina fans alltid och jag tycker den svalheten tillsammans med de hjärteblodet i låtarna är en konstig mix. Nu när jag försöker summera det så vet jag inte vad jag tycker. Jag lyssnar fortfarande på Hagnesta Hill ibland, men är det en faktisk preferens eller som en sårskorpa jag inte kan låta bli att pilla på? Jag vet inte och kanske det inte spelar nån roll.
Viktigaste låt:
Kevlarsjäl

2. Broder Daniel - Broder Daniel Forever

71M+1yuNJdL._SL1438_.jpg

Viktig för att: med Broder Daniel är det så att ni som fattar fattar. Och ni andra kan gå hem.
Har åldrats:
Broder Daniel som fenomen skulle nog inte kunna uppstå på nån anna plats eller i nån annan tid än just där och då, men för mig är det här evergreens. Precis som skivan heter så är det; Broder Daniel Forever.
Viktigaste låt:
alla är anthems jag inte kan vara utan, men kanske ändå Happy people never fantasize pga genial låttitel som jag alltid gnolar på för mig själv när jag upplever nån som korkad och glad.

1. Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg

500x500.jpg

Viktig för att: för att jag aldrig älskat en artist på det sättet jag älskade Håkan Hellström i högstadiet. För alla som känner mig ens lite var nog den här placeringen väntad. Jag har berättat det här förr men jag såg Håkan på tv när han uppträdde på Grammisgalan 2000 och det var bara… Något som hände. Det var en slags energi jag aldrig sett förr. Från den stunden kunde jag inte tänka på nåt annat än Håkan Hellström. En tid senare satt jag i bilen vid Mysinge och väntade på att styvmorsan skulle tanka klart. Hon hade varit in och betalt och när hon kom tillbaka öppnade hon bildörren, sträckte fram en blå och rosa skiva och sa “är det inte den här du pratat så mycket om?”. Att få en skiva redan var stort, skivor var dyra och vi kids var inte direkt bortskämda med presenter bara så där. Efter det var det kört. Kom ihåg att det här var före Spotify, före Google, före det mesta. Att vara fan var ett heltidsjobb. Jag klippte ut varje liten notis om Håkan, jag bandade in allt som kom på TV om honom på VHS, jag gjorde illustrationer till hans låttexter, jag sökte matroskläder på loppis, jag tvingade mamma att med mig på konsert och började stortjuta när han kom in på scen, jag började hänga på olika Håkan-forum på nätet och jag blev sur när nån tyckte han var dålig med svartsjuk om nån sa att de gillade honom. Jag kan än i denna dag känna ett sting av “dom fattar ju ingenting” när små barn som inte var födda när Känn ingen sorg.. kom står och skriker längst fram på hans konserter. Dom har inte älskat som jag har älskat!!!!!!!Men mest är jag glad att den här skivan blev en inkörsport till hela min senare musiksmak. Via Håkan hittade jag alla andra skivor på denna lista, via Håkan hittade jag det mesta. Håkan, du är ett pulver och du hjälpte mig. Verkligen.
Har åldrats:
ypperligt skulle jag säga. Det är som att åka berg- och dalbana med nån snäll. Man trycker på play, åker iväg och 38 minuter senare spottas man ut på andra sidan, lite tilltufsad med euforisk och trycker på repeat igen.
Viktigaste låt:
det är olika varje gång jag lyssnar på den. Men kanske ändå Nu kan du få mig så lätt eller En vän med en bil.

Det var det!
Tack och hej,
Ellen 14 år

82439565_175724257116708_645081547870830592_n.jpg