DNA

Jag såg en äldre man på Tiktok häromdan, en dansare som var otrolgit duktig på Michael Jackson-koreografi. Han dansade framför en tv-skärm med videos från Jacksons turné och gjorde varje move precis som han. Kontrollerade slängar med armarna, exakta steg åt sidan, ta sig i skrevet. Ni vet.

Jag såg flera videos han hade lagt upp. I en hade mannen skrivit I can’t stop, it’s part of my dns now, I’ve been doing it for so long.

Lite så känns det med den här bloggen ibland. Jag kan inte sluta. Jag vet inte om jag vill heller, men it’s part of my dna, även om tiden har sprungit ifrån oss. Jag vet inte om jag levde ett mer spännande liv förr eller om jag bara har tappat förmågan att känna igen content när jag ser det. Men jag försöker hitta tillbaka till bloggen igen, våga skriva utan att planera.

Igår kväll när jag gick hem från körövningen var det en sån där perfekt september-kväll, en sån det bara finns ett par av varje år. När mörket är nytt och mjukt. Som en gäspande kanin i slutet av en godnatt-bok, så känns dom september-kvällarna. Sorry för ovass liknelse. I alla fall, jag gick hem, det var perfekt september. Jag lyssnade på Michael Jackson. They don’t care about us. Uppe i en lyftkran fladdrade en flagga i skenet av en röd lampa. Tänkte på regeringen, lol.

Jag mår ganska bra nu, har faktiskt lyckats skala bort en hel del ångest och rädsla. Infört nya beteendemönster med våld. Tvingat mig att känna igen signaler som till exempel: nu vill jag ta en promenad hem, även fast det hade varit skönt att skjutsas hem och fortsätta prata.

Men beredskapen, de ligger så nära huden. På vägen hem fick jag ett meddelande, ett helt ofarligt meddelande med en enkel fråga. Men före jag låst upp telefonen och läst frågan, min puls alltså. Scenariona jag hann bygga upp i huvudet. Jag förväntar mig fortfarande det värsta jämt. Att det ska vara för sent, att jag inte har gjort tillräckligt. Att nästa gång jag ringer är det ingen som svarar.

Kanske det går att skala bort, kanske jag får lära mig leva med det. Maybe it’s in my dna now.

Sista lördagen i augusti

När vi var små firade vi alltid midsommar, veneziansk, nyår med ett par familjer med barn i samma åldrar som oss. Inte kusiner, men de kunde lika gärna ha varit. Alltid och alltid förresten, det kanske bara var ett par år, men det var de åren som sen blev the blueprint för hur dom högtiderna skulle firas. Speciellt veneziansk, som knappt är en högtid och på så sätt inte så styrd av att resten av världen firar den.

Jag minns det som ett myller av chipspåsar, varma tröjor, smällare och rinnande näsor. Tryggt och spännande på samma gång. Blanda jaffa och cola i samma glas för mixolog-feeling, springa ut och in genom öppna dörrar, prata hemligheter i egna rum, höra pappornas prat bli stimmigare och rörigare i takt med att mörkret sänkte sig. Röken av mammornas cigaretter, nån jävla blåbärspaj som skulle ätas och sen - doften av krut när raketerna äntligen smällde av. Alltid var det nån som sov före vi åkte hem och fick bäras in i bilen. Sällan var det jag, jag har aldrig haft svårt att hålla mig vaken kvällstid.

Så blev man vuxen, fick syskonbarn. Plötsligt är man den som gräddar blåbärspajen och smygröker om knuten,.

Kommer ni att minnas pizzan vi gräddade på löpande band enligt allas egna preferenser? En med bara ketchup, ingen ost, ingen fyllning. Kommer ni att minnas knakande furugolv och högar med kuddar och filtar som ni hoppade i? Katterna som strök längs med golvet som minkar och illa kvickt drog upp på vinden. Och kommer ni minnas hur ni som termiter satte i er en halv påse grillchips på några minuter, med fortfarande kladdiga godisfingrar - för är det fest så är det.

Kommer ni minnas hur vi gick ut sen och brände tomtebloss och sköt dom få raketer vi hade långt före det blev mörkt, bara för att ni skulle få vara med? Det var inte så häftigt, om jag ska vara helt ärligt, raketer gör sig verkligen bäst på avstånd, helst på andra sidan viken med mörkt och lugnt vatten emellan. Rakel började också tjuta, kanske av smällarna, kanske av att det var kväll bara. Men jag vågade tända på ett par raketer, jag som aldrig vågat det förr. Om ni inte redan märkt det så gör jag ju nästan vad som helst för att ni ska tycka jag är cool.

Ni kommer inte ihåg hur vemodig jag kände mig när ni åkte sen. När det bara var jag och Pär kvar och katterna vågade sig fram igen. Vemodig, men också glad. Glad att vi har det här lilla ruckliga torpet med knakande golv och kallvind för katterna att gömma sig på. Ugnen som när den är igång, hindrar en från att använda samma eluttag till nåt annat - för då går en propp. Och gården, med sina vildvuxna ramar. Trädgårdsmöbler med spindelväv och pollen och gräsmattan, lång och fuktig är den så här års. Rönnbären som lyser perfekt röda i träden. Allt det är jag så glad för.

Vi grävde fram ölen och det som stod bakom läsken när ni hade åkt. Knäppte varsin, löste Melodikrysset, städade undan kuddarna och filtarna. Steg ut på trappen och rökte en till ,helt utan att smyga.

Jag hoppas ni kände att det var högtid och nåt speciellt. Att det kittlade i magen på er, trots att vi ses nästan jämt. Det är ju inte så häftigt egentligen, men jag hoppas att ni känner att det är tryggt och spännande på samma gång.

Vår bästa tid är nu

Mysigaste som finns, roterande listor att fylla i! Det kanske inte är fullblown höst ännu, men det är fucking augusti och alla vet att augusti och september är bästa månaderna på hela året och en del av allt det bästa är att det är höst och mys i luften men sommar på marken än.

Vill fokusera på

Jag vill skriva! Ser fram emot långa, dammiga dagar på kontoret, utan speciellt många övriga uppdrag eller förströelser. Har faktiskt varit ganska duktig under våren redan att bädda för en sån höst. Jag har några större block i kalendern - bokmässor och sånt - men nästan inga enstaka workshops eller skolbesök och så vill jag gärna hålla det fram till jul i alla fall.

Sen vill jag träna. Hur, var och när återstår att se, men tänker mig att det vore bra att inleda eller avsluta de där långa, dammiga dagarna nån gång i veckan i alla fall med att bli riktigt svettig.

Vill ha mindre av

Ångest, depp och utmattningssymptom. Is that too much to ask?

Vill ha mer av

I söndags bjöd jag spontant in Jennifer på middag hos oss. Jag långrostade körsbärstomater i ugn och vi åt pasta. Det var o-dammsugat, o-planerat och o-fixat. Men vi tände ett par ljus som råkade stå fram, jag kom på att det stod två vinslattar kvar i sina flaskor sen helgen och så drack vi kaffe på maten.

Att orka göra det där lilla extra fast det inte blir perfekt eller fast inte allt är som du tänkt det. Det vill jag göra.

Vill titta på

Film på bio, skit samma vilken nästan. Nån riktigt göttig och välgjord mini-serie. Public service.

Vill lyssna på

Riot grrl-punk, Thåström och Take That. Om man ska tro vad som snurrat på Spotify nyligen. Med andra ord: samma som alltid.

Vill läsa

mycket! Nya böcker jag ser fram emot är bland fucking andra: Mjölkat av Sanna Samuelsson, Min bokvärld av Kerstin Ekman, Portal av Edith Hammar, Khemiris nya och mmmm… Ja, det där brukar lösa sig själv på bokmässan i GBG. Kommer aldrig hem med mindre än förti tusen kilo böcker.

Vill ha på mig

friluftskläder. Nä men typ funktionella plagg, sköna material. “““Färgklickar””””. Jag vet inte, det vanliga där också skull jag tro. Känner mig lite trött på styling atm, vill bara ha typ Kläder på mig.

Utflykter och resmål

Som vanligt kommer jag säkert åka till Helsingfors pga jobbet en och annan gång, inget fel med det. Sen ska vi ju faktiskt till Oslo jag och Pärry för Nordiska rådets prisutdelning. Aldrig varit i Oslo så det blir säkert kul. Och på tal om nordiska huvudstäder så ska jag hänga i Köpenhamn ett par dagar före GBG bokmässa i september, bar för att. Sitta och skriva där! Och i december åker vi till Wien för att gå på julmarknad och opera. HAHAHA vem är jag ens, men vet ni - det är flera meter mellan mig och sargen i höst.

Vill köpa

En riktigt spejsad och glittrig julkula på weinachtsmarkt i Wien. Annars behöver jag snart ny telefon, suck.

Vill dricka

var dag som en gyllne skål, till brädden fylld med vin.

Vill äta

prinsesstårta när jag fyller 36. Vietnamesisk lunch när jag i Helsingfors. Frukost varje dag. Småkakor och kaffe hos fammo. Grytor, långkok, svamp blablablabla you know the drill.

Kul saker från idag

Jag var på bio idag med Emmi. Vi gick och kollade Greatest days, en Take That-musikal om ett kompisgäng brittiska tjejer som i vuxen ålder vinner biljetter till deras favorit-boybands reunion - ja, men ni hör ju. Den var inte speciellt bra, men det hade jag inte förväntat mig heller. Men den var mysig och lagom humörshöjande. Dessutom hade vi hela biosalongen för oss själva och det är ju en ganska ovanlig och lyxig känsla.

Mina franska-studier, höhö. Fick ett anfall för snart en månad sen och tänkte brush up min mer eller mindre obefintliga skolfranska. Har nu jobbat hårt på Duolingo varje dag, vill ju inte bryta the strike. Är tveksam till ur mycket man egentligen lär sig, men jag är som så ofta rätt nöjd med att leva på hoppet.

Jag signade jag upp mig till ett gym idag!!!!! Det har nog aldrig hänt förr? Har gått på pass i perioder, men det börjar vara länge sen nu. Jag hade som nyårslöfte att börja styrketräna eftersom mina författaraxlar och min författarrygg gärna skulle få hålla författarlivet ut. Och nu är det augusti och inte många månader kvar att uppfylla det arma löftet, såå… Here I am. Känner mig redan mer vältränad, hehe. Jag försöker att sluta vara så rädd och bara göra grejer. Mycket sällan är det nån som hejdar en och säger vad fan gör du här? Än så länge i alla fall.

Köpte ett nytt nagellack av min bästa röda nyans (Ladybird från H&M) eftersom mitt förra hade torkat. Köpte inte en t-shirt som jag stod och impulshöll i. Båda bra beslut.

Jag gjorde ett storkok kikärtscurry, lagom till att storkoket med pastagratäng var uppätet. Tömma lådorna i kylskåpet, hacka upp allt och med värme, olja och kryddor omvandla sträva grönsaksslattar till mjuk mat. Det gör nåt med en. Man känner sig som en redig människa. Och det är så skönt att packa in allt i lådor i kylskåpet sen och veta: nu behöver jag inte hitta på vad vi ska äta imorgon.

Och nu, ska jag ta kväll och försöka läsa bok istället för att scrolla. Det svåraste som finns.

Skolstart, typ

Jag tog ett djupt andetag när jag tryckte igång datorn imorse. Givetvis var det enda svar jag fick en symbol som berättade att den laddat ur och behövde sin sladd. Nåt annat hade varit underligt, jag har inte haft igång datorn på…. många veckor.

Igår kväll lackade jag naglarna för första gången på mycket länge. Smörjde in mig efter duschen, flätade håret hårt, tittade på väderappen en gång till och var nöjd med vad jag såg: regn hela veckan. Då kan man lika gärna arbeta.

Jag har dessutom, de senaste dagarna, haft en märklig känsla av att jag inte har något att stiga upp för. Inga planer, inget på to do-listan, ingen som frågar efter mig. På ett icke-depressivt sätt alltså. Det är ju en skön känsla och inte helt sann förstås ,det finns väl alltid något område som borde städas, rensas, fixas och jag är no stranger till att hitta på projekt om det finns extra tid. Men jag tror det är min hjärnas sätt att säga jag är redo. Börja jobba igen.

Igår köpte jag nya highlighters när jag handlade. Idag plockade jag fram dem och lade ner dem i min penal. Samtidigt föll mina ögon på min främsta hjälpreda i livet, det enda som står mellan mig och totalt kaos: min kalender. Jag provade på en ny slags Moleskine vid årets början. En ny variant med habit trackers och månatliga analyser och… spiralrygg. I know, right!!! Anarchy in the UK.

Jag är inte helt missnöjd med den, men inget gick ju som jag tänkt i vintras och våras. Nu ligger den här, som en salvia-grön påminnelse över hur jag misslyckades prioritera rätt och dagar när jag inte orkade något. Men ingen orsak att sörja, eftersom jag inte har någon som helst impulskontroll så var det snabbt fixat. En ny, traditionell weekly planner XL Moleskine är beställd och på väg till mig. Det är fånigt, men jag vill verkligen bädda för en bra höst. En nystart.

Det smidigaste med hela den strategin är att jag tror att jag är nåt nytt på spåren, when in fact, jag gör det samma varje år. Tror att nya pennor och papper ska lösa vilken kris jag än har just det året.

Men är det inte ljuvligt att inbilla sig ibland!

Sommarbilder

Det är högsommar och jag har semester. Eller har jag? Det känns så i alla fall, trots att grejer jag ska skriva, både kortare och längre, snurrar i huvudet. Vilken dag som helst går höstboken till tryck. Drömmer mardrömmar om det, men tror jag brukar göra det.

Annars då? Här är bildbevis på sommar:

Vi sover länge och mycket, både vi och katterna. Unnar mig tupplurar då och då. Viola ligger helst på rygg, utslagen i solskenet.

Förutom tuppluren är det kaffetåren som är den viktigaste byggstenen. Kan man ta sitt kaffe utomhus bör man. Men in all honesty: kaffetåren i sängen är inte ovanlig den heller.

Jag har gått massor på loppis, slarvat hem det ena och det andra. En ask oljekritor, ett par skor, en matchande väst och kjol, två rullar dekoplast, lite gamla kantband, ett gammalt bingospel - en lampa. Lampan på bilden är ett av mina bästa fynd i sommar, den får mig att längta till hösten, till mörka kvällar, rutiner och arbis-kurser, nya tv-serier och att krypa in, in igen.

Ett annat fynd: en marionett som vi hängde upp i taket på torpet. Ja, tavlorna har jag också köpt i sommar. Gud, vad jag handlat hem. Vidrigt. Torpet har vi tyvärr inte hängt så mycket på eftersom jag blev av med körkortet här i början av juli. Kids, håll farthastigheterna! Jag får tillbaka kortet i mitten av augusti, så jag hoppas på en varm och go sensommar, så att vi kan hänga där nån vecka i alla fall. Nu har det mest handlat om att fixa skjuts dit för att åtminstone få klippt gräset.

Men midsommar var vi där! Mera filtar, senap, en öl till osv langades genom sovrumsfönstret. Det var en fin midsommar. Inga kransar, men missmatchade varma lager och pilkastningstävling klockan två på natten. Typ så.

Jag har mått bra i sommar. Jag hann tänka så mycket under Barcelona-vistelsen, det kändes som att jag fick aha-upplevelse på aha-upplevelse, även om jag inte riktigt kan berätta vad aha-upplevelserna handlade om. Men hela resan kändes som att slänga sig ett lagom kallt hav efter en varm dag. Våren och vintern och hur det har varit - hur jag har varit - sköljdes bort. Jag vet att det inte är så enkelt, men nåt ändrade. Jag har också ett nyväckt intresse för att typ: resa?! Testa nya grejer?! Vem är jag ens. Utnyttja möjligheterna. Har börjat lära mig franska med Duolingo (classic och LOL), just in case.

Att jag mår bra har väl ganska långt att göra med att jag också varit ledig. Nästa vecka ska jag börja smygjobba igen, jag ser fram emot det. Men är också lite nervös. Vill inte springa in i nästa vägg direkt.

Vi har badat pinsamt lite i år, jag kan räkna på ena handens fingrar alla gånger jag doppat mig. Vill gärna skylla på nåt annat, men den främsta orsaken är väl att jag inte riktigt tagit mig tiden. Ett par gånger har vi ändå hittat ner till stranden. Ett bra lifehack är att låna ett barn för att det ska bli bad av, barn vill ju nästan alltid bada.

En stor stund i livet var när jag fick äta egna krusbär från egen buske för första gången. Dom var kartiga eftersom jag inte orkade vänta, hehe. Men ändå!!! Stort.

Speaking of bär: det sista vi gjorde när mamma och Nora hälsade på var att plocka vinbär och göra en paj på det hele. Det blev Mitt Livs Godaste Paj. Röda vinbär och vita persikor och en smuldeg med kardemumma. Så enkelt men så välbalanserat, jag vet inte. Är fortfarande i chock över hur god den var.

Här har ni sommarens mysigaste läsning förresten. Man älskar ju Nora Ephron-filmen Julie & Julia och detta är Meryl Streep-delen av den filmen, skriven på väldigt ljuvlig och sinnlig prosa. Den kan ha något med det faktum att jag tyckte det var en bra idé att brush up min skolfranska……..

Här står jag i Haparanda med mitt bästa Ikea-köp Blåvalen och linnekjolen, sommarens bästa plagg. Cirka 20 minuter efter den här bilden kom världens störtskur, ett riktigt aggressivt regnväder. Det är alltid lika kul tycker jag. Happis är väl ungefär så långt hemifrån jag varit sen Barcelona.

Ja, förutom ett dygn i Helsingfors där jag levde ett annat slags liv. Bodde på hotell, seglade genom parfymavdelningen på Stockmann, köpte grejer, drack take away-iskaffe och gick på Peppes middag och utbrast, helt o-ironiskt: gud så gott det är med ostron ändå! Det är det ju, men jag seglar verkligen upp ur mig själv såna gånger och tänker: jaså, där sitter du och tror du bottnar i detta. Bredvid Peppe bottnar jag i alla fall pga 🎶 that’s what friends are fooOooOr 🎶 Och roligt var det, botten eller icke.

Jag har lättare att känna att jag hör hemma på en sommarstuga i Österbotten, med grillad korv och potatissallad på bordet och tiggande hundar under bordet och runt det där bordet: barndomsvänner som känt en sen man tappade mjölktänderna. SOM vi skrattade i år på sommarens traditionsenliga husmorsvila. Och dansade och sjöng och drack vin. Ja, ni vet. Om dessa hundar kunde tala.

Och det ryms ju båda.

Både ostron och grillad korv varje sommar, tack så mycket.

Bu eller bä

Antingen eller kändes lagom utmanande för denna solsvedda hjärna ikväll. Plus när Flora frågar, svarar man.

Spaghetti eller pizza? 
Kaffe eller te? 
Fotboll eller tennis? 

Gillar spaghetti också, men åt makaroner och körv till middag för inte alls så länge sen så just i denna stund känns pizza mer lockande. Kaffe över te any day och fotboll… Ja, det är väl mest för att Pär skulle välja det.

Cykel eller bil? 
Sushi eller hamburgare? 
Engelska eller franska? 

Kör bil mycket oftare än jag cyklar, tyvärr. Är inget jättestort fan av varken hamburgare eller sushi, inte så att jag ogillar det heller, men meh. Väljer ändå sushi pga älskar ingefära. Je ne parlez francais över huvud taget, tyvärr.

Matematik eller språk? 
Ryggsäck eller resväska? 
Karriär eller familj? 

Je ne parlez matematik heller. Har ryggsäck varje dag och älskar att ha händerna fria, så inget svårt val. Jag är väldigt familjekär men jag älskar också mitt jobb väldigt mycket, så sorry familjen, idag drog ni kortare strået. Fast i och för sig, är inte så intresserad av att “göra karriär”, vill bara fortsätta ha mitt roliga jobb.

Röd eller grön? 
Bok eller podcast? 
Motorcykel eller skoter? 

Röd är min favoritfärg, politiskt och estetiskt så det var inget svårt val. Böcker for life och när det kommer till fordon… Ja, har verkligen ingen åsikt. Snöskoter kanske?

Cola eller Pepsi? 
PC eller surfplatta? 
Korv eller ost?

Cola Zero är en av världens bästa drycker någonsin, amen. Ska faktiskt köpa surfplatta för första gången i livet snart och inbillar mig att det ska underlätta mitt jobb nåt enormt. På mackan korv, men som snacks ost.

Kaos eller ordning? 
Windows eller Apple? 
Netflix eller Prime? 

Jag strävar efter ordning med sanningen ligger närmare kaos, tyvärr. Har använt Apple i flera år nu, har svårt att se hur jag skulle orka byta, även om jag inte känner nån direkt lojalitet. Just nu tycker jag Netflic är så jävla dåligt så det fick bli Prime. Grattis Jeff Bezos.

Höra eller se? 
Lukt eller smak? 
Tidigt eller sent? 

Det här har jag tänkt på mycket! Skulle 100% hellre förlora hörseln än synen. Gillar att lukta på saker, gillar att vara uppe sent.

Hiss eller trappa? 
Cornflakes eller müsli? 
Frukost eller lunch? 

Lat bitch väljer hissen. Kunde inte välja pga gillar inte riktigt varken cornflakes eller müsli. Tycker lunch är en ganska onödig måltid, så frukost vinner.

Lördag eller söndag? 
Sked eller gaffel? 
Parkeringsgarage eller parkeringsplats? 
Buss eller tåg? 

Lördag, för då har du söndagen framför dig ännu. Tycker mycket om att äta med en bra gaffel, tycker sked ofta känns lite ovärdigt? Tårta ska till exempel givetvis ätas med en nätt gaffel, ingen klumpig sked. Vi har ett garage, så ja, det blev det då. Och tåg! Tåg är romantiskt och bekvämt och insprierande. Buss är tråkigt, skumpigt och luktar illa.

På andra sidan resan

Nu har jag sett Håkan Hellström på en svettig klubb
Nu har jag sett Beyonce på maffig arena
Nu har jag badat i Medelhavet
Nu har vi kommit hem igen

Den där initiala paniken över att vara hemifrån i tio dagar sjönk undan mer och mer och när det faktiskt var dags att åka hem kändes det mest jobbigt. Ska inte ljuga, det var jävla skönt att lägga sig i sin egen säng, att vakna i sitt eget hem, att kunna sin egen gata. Men vi hade det väldigt bra i Barcelona, bättre än nån av oss vågat tro på tror jag. Det kanske är det som är hemligheten: åka på semester med den enda förväntningen att bryta ihop - och sen inte göra det? Kanske hemligheten är att gå sig trött varje dag, inte ha speciellt många programpunkter, men bara gå och gå och kika in där och när det passar. Sitta i skuggan på en bänk i en timme och diskutera alla som går förbi. Stanna på första bästa uteservering och dricka cortado con giallo. Köpa ett snett litet hjärta i tunn metall på en mexikansk krimskrams-affär, gömma det i boken du går och bär på men aldrig får tid att plocka upp och läsa i. Skrynkla ihop ännu en vattenflaska i mjuk plast när den är tom, slänga den i soporna och känna sig kriminell.

Jag vet inte vad hemligheten är, men något bra gjorde vi. Utan att göra så mycket alls.

Väl hemma då.

Jag håller på att putsa det sista i mitt manus, det som kommer ut i september. Det ska till tryck före semestrarna och det ääär så motigt. Jag vill inte alls jobba med det, jag vill inte alls konfronteras med min egen text, jag vill inte alls kännas vid att jag skrivit en bok. Men det måste göras. Den paniken ska väl också sjunka undan, så småningom.

Mosslager, citroner, cappuchino

Vi kom äntligen fram till Barcelona. Det har varit så många frågetecken kring den här resan, om den skulle kunna bli av, men nu blev den. Nästan två veckor är vi här.

Jag sitter på vår balkong och skriver, på en filt på golvet. Vi hyr en stor lägenhet av vänners vänner och dom håller på att flytta ut som bäst. Det är många kvadrat, men inget innehåll alltså. En säng, ett bord, två stolar. Ett kök och ett badrum. Allt vi behöver, men inget utöver det. Därför sitter jag nu på en filt på balkonggolvet och skriver. Det räcker ju, det funkar ju - även om jag inte hade tackat nej till ryggstöd.

Vi bor i livliga kvarter, men här på balkongen hörd förvånansvärt lite. Innergården, som på klassiskt Barcelona-manér ser ut som en legostad byggd av ett entusiastiskt barn, är sömnig. Någon hänger tvätt, en duva kuttrar, en katt betraktar duvan från ett fönster. Jag betraktar katten.

Pär sover ännu och egentligen borde jag kanske göra det också. Vi körde ner mot flyget nattetid i Finland, så vi har bort en hel natt båda två, även om vi gjorde vårt bästa för att kompensera med tupplurar igår. Vi åt middag med Nikko och Ari igår kväll; jag såg i Pärs glasartade blick över bordet att vi var lika zombie-trötta båda två.

Jag har ofantlig hemlängtan, känner nästan panik när jag tänker på att vi ska vara här i tio dagar ännu. Jag vet att det är ångest och att ångest är som mossa som växer på din personlighet, den kan täcka över vad som egentligen är du. Mossa vi odlar för att göra det mjukare mellan oss och världen. Man kan lätt börja tro att man är en mossig bumling, när det egentligen kan glimra vilket kattguld som helst där under.

Jag tror att det glimrar upptäckarlust, nyfikenhet och spontanitet i mig, men jag minns ärligt talat inte. Det kanske också var ett mosslager, ett annat. Jag föreställer mig nästan att jag ska komma fram till nån sanning om jag bara sitter här på balkonggolvet länge nog.

Jag vet inte när jag började fly inåt istället för utåt. Det är väl tröttheten som är skillnaden.

Det är bra att ha en lägenhet som inte skänker några som helst onödiga bekvämligheter eller distraktioner. Förr eller senare kommer du känna en lust att gå ut. Kanske först på innergården. Någon granne har ett citronträd i en kruka, det hänger tunga citroner från en av grenarna. Jag undrar om jag skulle få en om jag frågade.

Sen, ut på gatan, till ett café. Vi har inget kaffe heller. Jag ska dricka en cappuchino i Raval-kvarteren idag tror jag. Jag hör att Pär håller på att vakna nu, jag ska höra vad han säger.

Ett hopp över tröskeln

Oj, vilken tröskel det har blivit att komma över att posta nåt alls överhuvudtaget här. Jag drabbas av lite redovisningsångest: liksom vad måste jag berätta? Hur ska jag förklara? Det har hänt så lite och samtidigt så mycket. Lite för att jag varit on-off sjuk och sjukskriven de två senaste månaderna. Både för kräksjuka, förkylning, influensa men också psyket, det fragila lilla psyket.

Jag kom till nån slags punkt för ungefär vå månader sen när det Bara Inte Gick Längre. Jag har rusat framåt på bara ren och skär vilja, envishet och ångest ganska länge, men till slut tog den också slut. Det är så märkligt, jag har ju mått piss förr, men att faktiskt inte ens ha energi att lyfta armarna så mycket att man orkar klä på sig… Det är nytt.

Jag orkar klä på mig nu igen och ganska mycket mer, men jag har också stuvat om rejält i livet. Det kanske inte ser så ut från utsidan, men min strtegi har varit att ta mig igenom våren (det har gått så där pga har inget immunförsvar, men ja) och jobba långsiktigt med att bädda för en bra jobbhöst. Tacka nej, ta paus, säga upp sig från uppdrag. Hittills har himlen inte ramlat ner men jag vågar inte lita på att det skulle vara så enkelt som att bara tacka nej alltid. Förr eller senare kommer det säkert få katastrofala, livsavgörande konsekvenser för mig. Men det blir faktiskt enklare för varje gång man gör det. Första gången grät jag i cirka åtta timmar, skrek och hyperventilerade tills jag till slut vågade skriva ett meddelande och säga att nu måste jag ställa in. Det var då när jag inte orkade klä på mig. Igår hade jag bara lite hög puls och ryggsvett när jag skrev ett mejl och sa att jag måste ta en paus från en annan grej. det har hänt saker!

Det som är svårare att se nån förändring i på två månader det är de här större frågorna. Varför driver jag mig själv så hårt? Vad är det som får mig att fly in i jobb? Vad är det som gör att jag inte kan reglera mig eller hålla mig rimlig? Är jag verkligen värdelös om jag inte ständigt bevisar för någon vad jag gör?

Det kommer säkert ta tid att komma nån vart med det här, men tur i oturen hade jag redan sökt mig till psykvården före allt detta, så jag har satt en del bollar i rullning. Det är ungefär det jag kan göra. Och: ifrågasätta allt jag gör. Experimentera mig fram. Försöka hitta nya, hållbara, hälsosamma vanor. Såna som inte i sig blir kravfyllda.

Jaja, det är så tråkiga saker för alla utom jag själv det här och inget o-unikt heller, men nu vet ni ungefär hur landet ligger.

Jag ser fram emot, i tur och ordning:

10 dagar i Barcelona med Pär. Vi åker om två veckor och vi ska se Beyonce, Håkan Hellström och stan. Är också nervig inför om jag ska hålla ihop och orka, men jag måste. Det är för mycket bra.

Resten av sommaren. Ska odla morötter, sola benen, bada, klippa gräset, läsa romaner.

Hösten! Om den blir som jag vill och hoppas så ska jag pyssla med mitt och skriva lite mer i fred. Inte flänga runt så mycket, inte boka in något varje ledig timme. Inte hata mig själv så jävla mycket.