Fammo

Imorgon är det din begravning. I ett par dagar nu har jag inte slitit blicken från mobilskärmen, spelat mig igenom fler banor än någonsin på mobilspelet, betalat för flera liv, inte velat lyfta blicken. Min klänning jag ska ha hänger på en galge i hallen, på byrån ligger ett par kuvert med inbetalningar som ska med. Jag har packat min mörkaste handväska med russin till barnen och näsdukar. Kvart före tio ska vi hämta brorsan.

Det är snart tre veckor sen pappa ringde. Jag tog emot nyheten, jag visste redan kvällen innan när han berättade att du åkt in. Visste jag redan veckan före, när vi hälsade på sista gången? En tanke gnagde i mig redan på måndan när jag körde hem från ett skolbesök: var inte det kanske sista gången i fredags? Senare skickade pappa om sjukhuset och jag visste. Det är inte en efterhandskonstruktion, jag visste.
Visste du? Jag undrar om du anade nåt, jag undrar om det varför därför du ringde. Vi pratade om vilken tur det är att man inte vet vad man ska igenom på förhand. Hur mycket man klarar som man aldrig skulle tro. Du sa att du aldrig hade trott du skulle sitta här så många år efter att faffa gick bort. Att så många gått bort, att du tänkt så många gånger att det måste börja vara din tur nu. Visste du?
Jag försöker förgäves komma ihåg det sista vi sa till varann, men varför skulle jag komma ihåg det? Jag kommer inte ihåg det första heller, det har varit ett 37 år långt never-ending samtal. Kanske det inte finns nån början, kanske det inte finns nåt slut. Allt fortsätter ju, kanske samtalet också fortsätter på nåt sätt.

Det första jag gjorde efter att pappa ringt var att åka till kontoret och spela in en podd. Var nog lite stirrig tror jag, försökte låtsas som ingenting. Så fort vi spelat in klart föll allt mig ur händerna. Jag åkte hem, ställde in resten av dagen. Gick inte ut nästa dag.
Sen har varit så där. upp och ner. Jag har jobbat, varit i Luleå, sett Thåström, fått blommor. Försökt hålla mig sysselsatt. Många gånger har jag gråtit, lika ofta har jag skrattat. Fler säkert. Allt har känts så mycket, jag har försökt låta det vara så. Jag har samlat på saker jag tänkt du hade skrattat åt, jämrat dig åt, vällustigt förfasat dig över. Saker jag skulle ha berättat åt dig över bullafatet och kaffekopparna. Shit, vad jag tyckte om att leverera sånt! Jag är fortfarande precis samma som broderade god jul-tavlan åt dig i lågstadiet. Vill fortfarande bara visa vad jag lärt mig. Vill fortfarande bara ha dina uppspärrande ögon och ett “nä, jämmer” mitt i en kex-tugga. Vill ha det vanliga samtalet, men jag får nöja mig med sånt här.

Jag vet du inte skulle tycka det är riktigt passande att skriva i en blogg om dig, inte på det här sättet. Du var ödmjuk, på gränsen till förintande. När man ännu kunde söka i lokaltidningens arkiv sökte Pär på alla namn han kom på. Faffa dök upp på resultat från hundutställningar och sånt. De flesta är ju med nån gång, springer en stafett i skolan, svarar i en gallup, fastnar i en bild från nån folkfest. Du var aldrig med, inte med namn i alla fall. Jag vet du aldrig ville stå i centrum, till och med din begravning ska vara kort och okonstlad. Men du vet ju hur ofta jag synts i tidningen, du vet hur jag är. Så nu skriver jag i alla fall, det får du faktiskt tåla.

Vi är olika på det sättet, motsatser kunde man nästan tro, men så är det ju inte heller. Jag skulle vilja peka på något av det vi har gemensamt, jag skulle vilja ha ett bevis att lägga fram på allt det vi delade.
Jag har inte: dina slanka, vackra händer, din strävsamma flit och förnöjsamhet, din noggrannhet. Ingen kommer heller säga “hon sa aldrig ett ont ord om någon” när jag kommer på tal sen, men så säger de om dig.
Jag har kanske: dina ögon, din dragning till det kreativa, dina trötta fötter och anklar. Jag har definitivt din oro och din ängslan. Den tar sig inte samma uttryck, men den är där. Någon kanske är trött, någon kanske är hungrig, någon kanske ligger sömnlös, någon kanske tycker nåt om oss och det var alltid din och det är oftast också min uppgift att ta hand om det.
Vi hade olika sätt att hantera det, olika förutsättningar, olika världar med olika krav men i grund och botten är ängslan den samma.
Min ängslan har ofta varit ett vrål ut i natten, din har varit ett varv till på kända stigar. Jag har inte din förnöjsamhet, alltså har jag stångats med min ängslan mer, tvingat in den i hörn, gått i närkamp. Jag har svårt att nöja mig, vill alltid ha mer.

Jag försöker nöja mig nu, höja mig över mig själv. Jag försöker lyfta tanken om att jag fick ha dig i livet så länge på bordet, men den tanken är som en katt. Den hoppar ner igen, springer och gömmer sig, sitter och blänger på de andra tankarna. De om orättvisa och förtvivlan, om otrygghet och piss. Det är ett sisyfosarbete att locka tillbaka tanken och lyfta upp den bordet, men jag gör det gång på gång. Jag ska tämja den så småningom, jag lovar.

Jag vet att du inte skulle gått vidare om du trodde att ingen av oss skulle klara oss. Det skulle inte din ängslan tillåtit dig. Du har tagit dig igenom det mesta på ren och skär envishet och seghet, du har gnott på så idogt som nån människa kunnat, så något måste ha sagt dig att den här enda gången kunde du ge dig. Låta det vara. Och det vill jag unna dig, hur girigt jag än hade velat ha dig kvar.
Så jag ser det framför mig, det kanske ser ut som vid bryggan. Faffa som gått före, han har stampat och stött med en stav, mätt ut stigen. Han håller fram en hand. Isen håller, det är bara att gå. Kom nu. Du tvekar men så bestämmer du dig. Tar ett djupt andetag, ett sista, sträcker dig efter hans hand och kliver ut.

Det var den bästa typen av februariväder den dagen. Soligt, hög himmel, några minusgrader. Milt och gott.

Inte ens ett foto i timmen

Som vanligt glömde jag min egen missionen “ta ett foto i timmen” inte ens halvvägs in, men skrev i alla fall rapporter från en helt vanlig måndag i måndags.

08:00
Jag vaknar av väckarklockan. I sömnen tänker jag att mitt tänke doftar annorlunda och sen vaknar jag. Slår av alarmet och kisar mot telefonen. Jag har fått ett mejl om att mötet jag skulle delta i från morgon är inställt pga sjukdom, så jag tillåter mig själv snooza en stund. Alltid ett misstag, irritationen och tröttheten växer för varje alarm som ringer med några minuters mellanrum. 

Jag drar på mig samma jeans och samma tröja som igår, dom ligger färdigt på golvet. Det kan låta deppigt, men för mig har det varit en frigörelse att inte kräva dopaminkicks av något nytt, något annorlunda i kläderna varje dag. Så länge dom är rena funkar dom, åtminstone för vanliga kontorsdagar. 

Sylvi plirar mot mig från fotändan. Så fort jag stigit upp kommer hon lägga sig på min uppvärmda plats och fortsätta sova tillsammans med Pär. Viola har sovit i skivbacken inatt och hoppar ur och sträcker på sig när jag kommer in i vardagsrummet. Sen hulkar hon upp en hårboll, förstås. Jag överväger att inte låtsas se och lämna det åt Pär, men torkar ändå upp.

Deodorant, serum, dagkräm, mascara, rouge. Inser mitt i rutinen att jag för första dagen på länge känner doften av doftljuset som står på toan. Det doftar även när det inte är tänt, men senaste veckorna har jag varit för stockad eller förkyld att känna det. En liten seger med andra ord.

09:00
Äter knäckebröd med Philadelphia och tunna skivor kalkon till frukost, precis som jag gjort sex av sju mornar i många år nu. Dricker ett glas vatten till och tar alla piller. C & D-vitamin, två stora magnesium och så medicinerna. Viola knaprar lite torrfoder och sätter sig sen på fönsterbrädet och tittar ut. Det är sol på grannhusfasaden. Jag undrar vad som försigår i hennes lilla kattskalle när hon blänger ut på duvorna. Hoppas hon också är glad över solens återkomst.

Borstar tänderna och väljer dagens parfym. Packar lunchlådan, viskar ett hejdå till Pär som grymtar nåt i kudden, stiger i skorna och går ut. 

I köket på kontoret står en ny person, det visar sig vara tyska utbyteseleven som ska bo här några månader. Mitt kontorskollektiv har också ett par airbnb-rum och allt som oftast stöter man på nån ny. Hon visar sig vara från närheten av Hannover. I några sekunder drabbas jag av panik: tänk om… tänk om… tänk om... Jag vet inte hur den meningen fortsätter egentligen men så är det alltid. Men hon är trevlig, jag är trevlig tillbaka. 

Mina tofflor står äntligen där dom ska. Förra veckan hade en airbnb:are börjat använda dem, säkert i tron de var ett av free use-paren. Jag vill vara generös och är inte speciellt kinkig egentligen, men något med att jag såg hans för stora fötter hasa förbi iklädda mina jävla gummitofflor känns lite vidrigt. Jag sticker in fötterna i dom i alla fall. Nån måtta får det vara på neuroserna.  

10:00
Gör ett kollage som uppvärming som vanligt, dricker en flat white, svarar på några mejl. Ingen kaffekopp är nånsin så god som den första i kontoret en vardag. Ser på Kendrick Lamars Superbowl-framträdande. The revolution’s bout to be televised, men jag tycker inte det lyfter efter det. Kanske förstår jag inte allt. Hans jeans är i alla fall snygga. Bootcut, känns fräscht. Blinkningen till Drake är också kul, så klart. Sitter och mumlar probably A minoooooor för mig själv långt efter videon är slut.

11:00
Handleder en liten timme. Det är andra året jag är personlig handledare till en studerande på Folkuniversitets skrivarlinje. I stora drag ses vi en timme varannan vecka under läsåret. Timmen går som vanligt snabbt, trots att jag alltid är orolig för att jag ska vara för dåligt förberedd. 

12:00
Hörde under handledningen att Ulrika, min kontorsgranne och kollega kom hit, så jag smyger mig över till hennes rum och sitter där en lång stund och frågar om festen jag missade förra veckan när jag blev sjuk. Det bästa med bokbranschen är att den är så full med personligheter, finns alltid något att prata om. 

13:00
Vi äter lunch i köket, Ulrika, Aja och jag. Oftast äter jag lunch framför datorn, har sällan ro att slita mig när jag väl kommit igång. Men idag har jag inte riktigt kommit igång än och jag drar mig för att öppna dokumentet jag borde skriva i. Det kommer alltid till en sån punkt i alla projekt, när det känns omöjligt att fortsätta. Ibland är det i början, ibland är det i slutet, ibland mitt i, ofta beroende på hur resten av min jobbsituation ser ut. Men det kommer alltid och blir bara värre av att jag skjuter på det, men jag kan inget annat heller. Så det växer sig till ett monster i hjärnan, ett berg helt omöjligt att nå toppen på. Jag är i slutet av det här projektet och det har varit oroväckande lätt hittills, men nu. Nu när jag egentligen borde vara klar redan, då har det sagt stopp. 

Alltså sitter jag gärna i köket och surrar. Låter datorn bli svart och solen vandra över blåa februarihimlen. Till slut är köttbullarna och potatisen slut och jag kan inget annat än gå tillbaka in till mig. En till flat white som enda sällskap. 

14:00
15:00
16:00
Skriver. Det går trögt, men monstret krymper och till slut går det lite lättare. Lyssnar på Kendrick Lamar. Känner lite hopp. Wop, wop, wop, wop, probably A minoooor gång på gång.

17:00
Äter en proteinpudding, gör lite Duolingo. Funderar om jag ska bara köra nu när jag ångan uppe eller spara sista till imorgon på tåget. Är på väg att bara fortsätta när jag hör ljuden av gruppen som har möte i allrummet ikväll som börjar samlas. Dom stör inte mig, men det känns som att sitta och tjuvlyssna att sitta så nära utan att delta, så jag ser det som ett tecken och packar ihop. Har ändå skrivit på rätt bra i flera timmar. Småpratar med några i gruppen medan jag stiger i skorna. En annan airbnb-gäst står och hänger tvätt i korridoren. Jag säger hej och går ut i kylan. 

18:00
Ringer Pär samtidigt som jag skrapar rutorna på bilen utanför. Pratar i med honom i högtalaren och skrapar rutor och känner mig lite jagad. Hör ett glatt och högt hejsan bakom mig plötsligt och ropar högt och skrämt till före jag inser att det bara är Beppe som råkat komma förbi. Några sekunder av förvirring uppstår före Pär i högtalaren och Beppe och jag lugnat oss. Bilen brummar och frosten sitter hårt och ojämnt, den värsta sorten. 

Kör förbi Prisma för att handla lite. Har slut på proteinstänger och vill gärna ha några i väskan at all times, eftersom jag nyligen upptäckt fenomenet mellanmål och vad det kan göra för humöret. Köper lite skafferivaror jag vet är slut: boveteflingor och lingonsylt och vegoprotein. Impulsköper en ljusröd krukros, för att jag tänker direkt hur fin den skulle vara i mörkblå krukan i vardagsrummet som just nu härbärgerar resterna av en hyacint från i julas som borde ha slängts för länge sen.

19:00
Katterna möter mig i hallen när jag kommer hem, viola på byrån och Sylvi på golvet. Deras svansar darrar lite när jag kliar dem som hälsning, sen ryker dom ihop i nån maktmätning och springer in i vardagsrummet som virvelvind. Pär har precis ätit de sista köttbullarna från igår, samma som jag åt till lunch, han ropar hej från köket. Han säger att han sovit ovanligt bra inatt och kaffet var ovanligt gott imorse. Det gör mig glad. 

Rosen passar perfekt i krukan och jag går nöjt och tittar runt mig i vårt hem, som jag alltid gör när nån liten detalj faller på plats och får allt att kännas nytt. Pär dricker en kopp te och vi (well Pär; jag scrollar) lyssnar på nåt inslag om en nerlagd kulturredaktion. Chefredaktören försvarar beslutet med att ingen är intresserad av att läsa kultursidorna ändå. 

Strax innan åtta klär vi på oss jackorna och går ut med riktning bion. Vi ska se Dylan-filmen, A complete unknown. Jag har öppnat för att skita i det, om Pär är trött, men det är han inte, det är mer jag som är trött. Men jag gaskar upp mig, jag vill ju också se den. 

20:00
21:00
Filmen är bra, oväntat inspirerande. Chamalet spelar bra. Jag hatar att jag är så enkel att jag snöar in på artister när jag ser en biopic, men så har det alltid varit. Jag är inte bättre än så. Äter en bunke popcorn till middag. 

22:00
Det är nästan fullmåne och iskallt på vägen hem. Jag sjunger samma strof ur Like a rollin stone flera gånger, tycker själv jag får till en skaplig Dylan-röst. Pär drar sitt vanliga skämt “och vem ska DU vara i Småstjärnorna ikväll, Ellen?”. Hemma hälsar jag på Sylvi genom att säga Sylvi med Dylan-röst flera gånger. Berättar för Viola att hon numera kommer få heta Bob. Hon ser tomt på mig.

23:00
Packar för några nätter i Helsingfors, åker tidigt imorgon. Har en ganska standardiserad packning by now, även om kläderna kräver lite mer tanke eftersom det handlar om mer än en natt. Väljer bok till ryggsäcken omsorgsfullt, det får bli Lejonflock av Linda Jones. Har samlat mig för att läsa den i ett par veckor, eftersom jag misstänker jag kommer slukas upp av den. Bra tågläsning med andra ord. Packar ner onödigt många nystan av garnet jag stickar med just nu, jag vet jag inte behöver alla. Men tänk om jag det mot förmodan tar slut mitt i och jag är jättesticksugen? Som vanligt lovar jag mig själv att det här är den gången jag faktiskt använder mig av hotellgymmet när jag rullar ihop en sportbh och ett par tajts. 

Pär stökar på med sitt, nynnar något, säkert Dylan. Quynh ringer, det är längesen vi pratat. Vi slänger käft om kärlek och böcker och neuroser i nån timme, Pär deltar mellan tandborstningen och kattlådetömningen. Jag försöker att inte provoceras av Quynhs nonchalans, jag tror han försöker ta min yvighet på allvar. 

Inser att jag är svinhungrig, popcorn är ingen middag och rör ihop en äggröra på det som finns. 

00:00 
Lägger på och äter äggröran hastigt och utan egentlig lust. Den blev nästan grå av pepparn, men den mättar. Jag måste bli bättre på att planera våra måltider, man kan inte äta middag mitt i natten när tåget går om åtta timmar när man snart är 40. Eller kan man? 

Borstar tänderna, packar det sista, låter necessären stå öppen i hallen, jag ska ju trots allt sminka mig imorgon bitti också. 

Fönstret står öppet i sovrummet som vanligt och det är kallt och skönt där. Jag vill det ska vara kallt, på gränsen till för kallt i sovrummet, men att jag ska ha ett överflöd av kuddar och fluffiga täcken att bädda in mig i. Vi ligger och scrollar bredvid varandra en lång stund. Tror du Dylan har bra eller dåligt självförtroende, vilket är det? frågar jag. Svårt att säga, svarar Pär. Sylvi går en lov runt oss i sängen, bestämmer sig för Pärs axel. Kurrar nöjt. Ja, nej, det hjälps inte, säger jag till slut. Kontrollerar alarmet ett par gånger, släcker lampan och säger gonatt. 

(03:00
Vaknar med en flämtning, munnen känns som sandpapper. Går ut i köket och dricker två glas vatten på stående fot. Aldrig mer supersalta biopopcorn till middag. Somnar om.)

2024, en lista

Hittade den här gamla godingen hos Kugge, lezz go!

Gjorde du något 2024 som du aldrig gjort förut?
Åkte till USA och åkte till Italien! Började en vävkurs. Fick en enorm kvarskatt och betalade bort den. Sen bestod året av många små PBs på gymmet och erfarenheter på jobbet som var nya, men tror resorna, vävningen och skatteskulden är det som känts mest. Ja, och ADHD-diagnos och medicin då :-)))

Genomdrev du någon stor förändring?
Tycker hela året har varit en stor förändring, men jag kan inte peka på exakt vad det är jag ändrat på. Inget sånt “jag blev vegan/konverterade till islam/startade eget”, men jag har jobbat hårt på mig själv och mitt sätt att ta mig an världen. Och det fortsätter jag med. Farligt att tro man är färdig.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, ett par och ett par baby-besked för 2025. Flocken utökas fortfarande, även om det sker i lite långsammare takt än för typ fem år sen. Nu för tiden har rätt många vänner tonåringsbarn och så där. Fattar inte hur, since jag praktiskt taget är nybakad student men oh well.

Vilket datum från 2024 kommer du alltid att minnas?
 Har aldrig kommit ihåg ett datum i mitt liv, svårt att tro att det skulle ändras nu.

Dog någon som stod dig nära?
Både ja och nej. Ingen jag stod nära längre, men som jag stått nära med någon gång. Det rörde upp många tankar och känslor, ngl. Känns överlag som att döden var närvarande på ett sätt den inte varit förr, även om jag slapp känna av den på riktigt nära håll. Men den går inte lika lätt att blunda för längre.

Vilka länder besökte du?
USA, Italien, Sverige ett par gånger, Åland tre gånger (om det räknas).

Bästa köpet?
Allt jag inte köpte och sparade pengar på istället. Men också min 7L Hackman-kastrull, jävlar, vad den varit i användning i höst. 20€ på loppis och i nyskick.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Hade många fina stunder med vänner i år. Speciellt i somras när vi levde rövare och festade som vi vore 20. Att se Hanson live med Emmi var skitkul, så glad vi gjorde det! Men också alla öl, luncher, kaffekoppar, bad, middagar, telefondejter och loppisrundor med olika vänner i år. Jag är verkligen lyckligt lottad relationsmässigt.

Saknade du något under år 2024 som du vill ha år 2025?
En större tilltro till mig själv och andra.

Vad önskar du att du gjort mer?
Varit mer på torpet. Hann aldrig bo in oss i somras, mest för att det var så mycket annat hela tiden. Men i år, då jävlar.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Fräst och hyst agg.

Bästa boken du läste?
Läste 92 böcker i år, lite mindre än vad jag brukar, men inte ovanligt lite. Brukar vilja snitta två böcker i veckan. Men sista två månaderna 2024 läste jag typ ingenting, skyller helhjärtat på jobbet. Men läste mycket bra! Bästa läsupplevelsen var nog ändå att läsa Ferrante på terassen i Italien, med citronläsk och jordgubbar. Perfekt läsning där och då, ibland lönar det sig verkligen att skjuta upp vissa “måste”-böcker. Solvej Balle Om uträkning av omfång 1-3 och Hanna Nordenhöks Underlandet har jag inte heller slutat tänka på sen jag läste. Och! Och! Johan Rundbergs Månvind & Hoff-serie, var som besatt i några dygn när jag slukade alla fem böcker.

Favoritprogram på TV?
Såg fjärde säsongen Succession i år och det går inte att komma runt att det var bäst. Så föredömlig i formatet också, så trött på serier som inte vet när de ska sluta. Så trött på tv-överflödet överhuvudtaget. Scrollade snabbt igenom en lista med bästa tv-serierna 2024 och insåg att jag inte sett en enda, trots att jag tänkt se flera. Har jag sett ovanligt lite på tv i år? Det hade jag spontant inte gissat, men nu när jag tänker efter har det kanske mest varit gamla sitcom-repriser som snurrat på skärmen.

Största musikaliska upptäckten?
Jag har märkt en oroväckande trend: jag lyssnar mindre och mindre på ny musik. Har ingen upptäckarlust längre. Min Spotify Wrapped var uteslutande musik från min gym-lista. Det känns lite tråkigt, men samtidigt saknar jag ett bra forum eller så som berättar för mig vad jag tycker om. Hittar både inget och allt för mycket i algoritmflödena. Musikbyrån på SVT, kom tillbaka. Men algoritmerna har i alla fall serverat Doechii och Chapell Roan till mig, tack för det.

Vad var din största framgång på jobbet 2024?
Jag gav ut en bok! Som fick helt okej recensioner och mottagande på det stora hela. Bröt heller inte ihop onödigt mycket över att den ändå inte levde upp till förra ungdomboken med August och Finlandia och hit och dit. Det visste jag ju att den inte skulle, men det var ändå en annan slags spänning kring det märkte jag sen när jag stod mitt i det. Sen är jag stolt över hur jävla mycket jag fått gjort 2024. Har vågat testa på och tacka ja till pjäs och tv-manus och krönikor, trots prestationsångest och bekvämlighet. Jag har lärt mig mycket! Har också tackat nej till sånt jag skulle tacka nej till och jag har gjort det nästan helt utan dåligt samvete. Det är jag lika stolt över.

Största framgång på det privata planet?
Har lärt mig att hantera ångest på helt nya sätt i år. Ville lyfta 100 i marklyft innan året tog slut, pressade 105 i början av december. Jag och Pär jobbade båda två galet mycket hela hösten och den stressen syntes också i relationen. Men vi lyckades bli sams varje gång vi grälade och gjorde båda två vårt bästa för att hinna se och höra den andra.

Vad spenderade du mest pengar på?
Kvarskatt. Tätt följt av Targets hälso- och läkemedelshyllor i Boston med omnejd.

Något du önskade dig och fick?
På ett personligt plan fick jag allt jag förtjänade och mer därtill.

Något du önskade dig och inte fick?
En ny regering. Fred för Palestina och Ukraina. En annan president i USA. Ja, men ni vet. Tror de flesta av oss har ganska många ouppfyllda önskningar angående världsläget från ifjol. At this point börjar jag nästan känna kom, kom, atombomb.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Storhandlade på Citymarket. Gjorde Chipotle-bowl till middag, åt den med Pär och Ronja. Fick blommor av Pär, plus att A-M & Kjell kom förbi med en blomsterkvast och så åt vi prinsesstårta. En bra 37-årsdag.

Vad fick dig att må bra?
Styrketräning, adhd-medicin, Melodikrysset och På Spåret med Pär, skogspromenader med syskonbarnen, bejaka min pyssliga och töntiga sida, dra i tyglarna rejält när det kommer till shopping och det lilla, enkla lifehacket: fyra veckor i Italien i maj.

Vem saknade du?
Även om jag är mycket lyckligt lottad vänskapsmässigt som sagt, så har väldigt många av mina vänner den dåliga smaken att bo alldeles för långt borta. Praktiskt när man vill åka och hälsa på, opraktiskt när man vill spontan-AW:a. Men samtidigt tycker jag är det löjligt svårt att få ihop träffar även med de som bor närmare. Inte menat som kritik mot någon, men det ligger något i den här klyschan om vänner och livspussel i den här åldern.

De bästa nya människorna du träffade?
Träffade många nya och halvnya bekanta på sommarens alla fester. Det kan ha varit the open bar, men tror också att vissa äkta connections uppstod där över en delad cigg i gryningen.

Mest stolt över?
Att mina syskonbarn verkar se mig som en trygg självklarhet i deras liv - som kan berätta lite lagom skrämmande historier. Nåt har jag lyckats med där.

Högsta önskan just nu?
Ja, världsordningen om jag ska vara präktig. Ett par riktigt bra jeans som funkar till allt om jag ska vara ytlig.

Vad tänker du göra annorlunda under 2025?
Det vet jag inte ännu. Tycker att jag är i en slags uppåtgående kurva och för att den ska fortsätta så måste jag våga fortsätta utvecklas och misslyckas och pröva på.

Trendspaning 2025

Jag smyg-trendspanar lite inför det stundande året i min krönika i HBL idag måndag (googla, jag har sovit exakt noll minuter inatt och orkar inte hitta länken) och tänkte fortsätta på temat, för ni vet jag älskar det. Som vanligt är det en blandning av saker jag personligen är sugen på, men också saker jag bara tycker mig ana, som löften eller hot i horisonten. Välj själva.

Tillbaka till papper
Stor överraskning att den här nörden tror på “papprets återkomst”. Men jag känner det, i alla mina lemmar, att 2025 är året vi återvänder till pappret - i alla dess former. Vi skriver dagbok, vi junkjournal:ar, vi målar i målarböcker, vi klistrar klistermärken, vi viker origami, vi läser fysiska böcker, vi skriver listor, vi klämmer ett modemagasin chict under armen när vi småspringandes korsar gatan på väg på brunch med vår väninnor. Blev vi Carrie B plötsligt? Oh well. Så går det när man följer trender. Till pappers kan AI inte nå oss och inget är så chict som en bra handstil och ett självklart svar på om du har en favoritpenna. Själv kommer jag hänge mig åt att skriva brev till mina nya brevvänner jag gått och skaffat. Sitter jag inte vid ett cafébord på en trottar utomlands och skriver en sista betraktelse över vimlet, slickar igen kuvertet och sätter det som bokmärke i romanen som ligger bredvid mig, häller i mig det sista ur cappuchino-koppen och går ut i staden för att hitta en brevlåda före året är slut så blir jag gravt besviken.

Medeltiden
Jag såg en bild från ett bröllop i NYC för kanske fyra veckor sen, där en bröllopsgäst hade kavaj och skjorta och en huvudbonad av ringbrynjemodell och jag har inte kunnat sluta tänka på det sen dess. Det brukar betyda något. Har också sett att det är en grej på Tiktok att göra små väskor av ringarna från ölburkar, lite smyg-sugen på det men försöker hejda några pysselimpulser. Jag tycker också det är mycket Jeanne D’Arc och Robin Hoods Marion i luften. En lång och lite triangelformad korsett hårt åtsnörjd över din av lust skälvande byst känns inte helt fel! Eller, picture this: en sträv linnesärk, blåmärken på knäna och en parfym med toner av bålbränning! Nej nu, det ultimata: en ensam svan som sorgset simmar förbi en mörk borg - 100 fashionpoäng. Det är något med mötet mellan absolut kyskhet, romantik, en dogmatisk kyrka och revolt som känns mycket 2025. På gott och ont.

Heterogena kompisgäng
2025 färdas vi i flock! Ett kompisgäng, gärna lite löst sammansatt och av alla kön, åldrar och sorter. Givetvis har några av er legat med varandra eller hoppas ligga och thank god för att det är 2025, så Ross + Rachel kan lika gärna vara Ross + Chandler eller Rachel + Monica. Suddiga vimmelbilder när ni ligger huller om buller i en cafésoffa, inside-skämt och gruppresor till Mellaneuropa. Alla hatar er när ni kommer hem och inte kan hålla käft om den galna hyresvärden ni hyrde huset av - som trots allt gjorde gott körsbärsvin! Inre slitningar inom gruppen får man räkna med, men vad gör det? Nästa gång en streetstyle-fotograf knackar er på axeln ställer in lydigt upp och slänger armar, tungor och ben om varandra igen. God bless, vänner är ändå det finaste vi har och med den här nativitetsfarten gör du bäst i att hålla i dem - du kommer inte ha några barn att begrava dig.

80-tals smink
Farväl fillers, hello Nina Hagen! Efter beauty-influencers perfekta tyranni och tradwifes naturliga och ariska skönhet ser jag detta i trendspegeln: en till nästan intet vässad kajal och en kladdig mascara, rullandes om varandra längst ner i handväskan med ett par lösa tuggummin och en hårspray i resestorlek. Rouget ska sitta högt, ögonskuggan kan med fördel målas med den lilla svamppensel som följde med och ingen har ändå tid med en beautyrutin. Vinklar och vrår gör bara ditt ansikte mer intressant, så strunta i att försöka contoura fram nåt Mario Dedivanovic skulle vara stolt över. Du kan själv vilja om du vill va lite mer Pernilla Wahlgrenskt 80-talig i ditt smink eller om du går all in Siouxsie Sioux. Huvudsaken är att du vågar släppa sargen och har lite roligt.

Kaos, spontanitet & a little dash of icke-estetik
Speaking of… Jag vill inte se ett enda kurerat flöde på min instagram 2025, hör ni det? Ska vi posta, så ska vi shitposta till Buddy Holly, aa-a. Kalla det punk, kalla det indie sleaze, kalla det vad fan ni vill, men minns ni när internet var roligt? Kreativt? Fullt av möjligheter? Eller vara det bara våra hjärnor som inte hade utvecklat konsekvenstänket fullt ut? Oh well.

Det gäller inte bara sociala medier. Lek med tanken att din tvål på handfatet skulle va plastflaskan tvålen kom i och inte ett uttryck för din personlighet? Öppna upp för att låta plastmattan på golvet ligga kvar, trots att den kanske inte är exakt det du skulle välja själv, här och nu. What if vi inte kände oss nödgade att detaljstyra allt, låta saker ta tid och samtidigt vågade vara lite äh, vi kör? Jag vet det kan låta motsägelsefullt men förstår ni alls vad jag är ute efter här? Ingen har mig veterligen dött av lite fulhet.

Silhuett och material
Filtrera sökning -> material -> ylle ✔️ siden ✔️ linne✔️. Trender handlar alltid om att hitta det subversiva, att ställa sig vid sidan om och slänga överlägsna blickar på massan. Och när massan sakta med säkert makat på sig och flyttat sig lite närmre dig, rusar du över till andra planhalvan och upprepar proceduren. Så när massan iklär sig utan finess sydda polyesterplagg i lösvikt handlade på internet, ja, då letar du sonika upp en skräddare i tionde generation som kan sy upp din tweed-dröm i unikt exemplar, efter precis dina mått. 2025 är modet alltså kvalité, hantverk och passform. Silhuetten formsydd eller arkitektonisk, om du vill ha mer oversized. Det var det här med medeltidskorsetten, ja… Själv fortsätter jag drömma om den perfekta yllekappan. En dag kommer den hänga där på en loppisgalge, jag bara vet det.

Bubblare: tacopaj, cityweekend i Benelux eller på Balkan, att gå i kloster, långa gitarrsolon, klassisk bio-dejt, häst som husdjur, Nokia 3210, frukt som dessert och hemligheter.

En dröm från häromnatten

Jag fick en myrslok i present
Den var taggig och tung, men den var bara min
Jag var så glad, jag höll den i armarna
Den ville inte sitta still, den var obekväm att hålla i
Den for omkring och nosen var obehagligare än vad jag hade trott
tungan som ett vått streck som for och for
Men det ville jag inte erkänna

Jag och myrsloken var på en ö,
det var ett slags midsommargäng utspridda runt och i huset på ön
Det var höga blåa himlar
och klippor och skärgårdsljud
Min myrslok hade precis lugnat ner sig
när en tärna började skrika över oss
Tärnor är kända för att bli aggressiva när de ruvar
En gång anföll en tärna Pär på stranden, hackade honom i hjässan
så att blodet rann ner för ansiktet på honom
blodet RANN

Det här mindes jag nu
när tärnan började cirkulera runt mig, jag kisade upp
Hon gled genom det blåa, ägde det
Skrek högre, kom närmre

Så när tärnan, vit och svart och ilsket röd
med hat i blicken, galla i näbben, skrik i strupen
redo att hacka oss
gjorde en dykning mot mig och min myrslok
sträckte jag upp armen och fångade henne i luften
i en enhands-lyra, i en segergest
Mitt i hennes anfall

Jag kände vingpennorna trasas sönder i min näve
något tunt i fågelskelettet krossas mellan fingrarna
men jag släppte inte
Jag skrattade och hade panik, sprang in och letade efter nån
Kolla vad som hände, jag bara…
Jag höll fram den nu allt mer kippande tärnan
framför mig
Hennes vinge var inte där den borde vara den,
hon var inte längre den fågel hon borde vara
hon var fågeldelar slumpmässigt placerade på varann i min näve

Vad fan har du gjort, är du sjuk i huvudet
En äcklad min, en skrämd min kanske
Jag skulle ju bara…
Jag såg ner på myrsloken på armen jag hade försökt skydda
men den hade rullat ihop sig och svarade inte längre
I andra handen kunde jag känna tärnans tunna kropp
fortfarande darrande, väsande
gå allt mer sönder

Den fortsatta historien om de röda strumporna

Jag har nu köpt röda strumpor, hurra! I fredags hade jag en ledig eftermiddag i Vasa (hur ofta det händer? ungefär aldrig) och jag tog Linnea under armen för att med egna ögon inspektera de röda strumpor Cubus stoltserat med online. De visade sig vara av bra röd nyans och bra modell så jag slog till. Tror jag aldrig varit inne på ett Cubus förr, ärligt talat. Inte sagt som skryt, men sm ännu ett bevis på vilken vanemänniska jag är. Jag går alltid samma rundor. En gång läste jag nånstans att det kan vara ett sätt att motarbeta minnessjukdomar, att ta nya vägar till jobbet, istället för att alltid gå samma. Sen dess tänker jag, varje gång jag går mina samma vägar, att jag verkligen borde ta en annan väg, gå en annan runda. Men nu har jag i alla fall besökt en annan kedja, så 1-0 till mig då.

Jag invigde mitt första par nästa dag. Först som en del av min hotellfrukost-outfit. Ni hör ju vilket liv, shopping och hotellvistelser, glamour och flärd. Jag är ju ingen vän av hotell, mest för att jag nästan uteslutande bor på hotell när jag jobbar. Och inget är så ensamt och själlöst som ett hotellrum en vardag i november. Men, en del av hotellandet jag gillar, är att sticka fötterna i såna här papperstofflor som brukar finnas ibland, och släntra ner till frukosten. Det får mig att känna mig som Tony Soprano. Trött och erfaren, obrydd och mäktig.

Sen släntrar jag upp igen och nu kommer ett till tips: ta med en kaffekopp från frukosten till rummet för ännu mer “jag gör som jag vill”-känsla. Det är väl inget förbjudet i att dricka frukostpåtåren på rummet, men ändå.

Tröjan har jag stickat med mina egna, arma händer och jag orkar ju aldrig blocka det jag stickar, men jag handtvättade och formade om den (det vill säga… blocka) nyligen för första gången, eftersom den efter ett år hade börjat hänga lite och jag har nu insett vad kan åstadkomma med så enkla medel. I bild också min reflexväska från när Ann-Sofi Back gjorde nåt samarbete med.. nån, Trafikverket och gjorde reflexgrejer. Tyckte den var att-dö-för-snygg när jag köpte den. Nu känns den ganska daterad. Just den där Back-loggan gick det ju rätt snabbt inflation i, men väskan är rätt bra modell att packa ombyte i för en natt eller två och förr eller senare blir det daterade fräscht igen. Och jag försöker träna min egen smak att flyga över just datering och jag tror att den fortfarande sparks joy, på nåt sätt.

Jag hade egentligen tänkt hinna gå på stan på förmiddan med, men mitt hotellrum låg högst upp och regnet smattrade mot taket så förfärligt att jag stannade i sängen hela förmiddagen med min kaffekopp och en hel timme ostörd Duolingo.

Sen bytte jag om och gjorde mig redo för författarsamtal på bibblan. Det fick bli dubbel denim och silver i öronsnibbarna. Och givetvis röda strumpor! En målbild jag hade med köpet uppnådd. Rev av författarsamtalet och körde sen hem i novembermörkret. Viola såg beundrade på mig när jag tog outfitbilder i hallspegeln vid hemkomst.

Jag är verkligen inne i en period där jag tycker det är roligt med kläder och att fixa sig just nu. Det är längesen det hänt, men jag tror det är ett friskhetstecken. Tror också det hänger ihop med att jag strypt åt shoppingen rätt mycket och på så sätt gett kreativiteten gränser. Finns inget jag går igång på kreativt så mycket som gränser. Det är som med skrivövningar. Säger jag att deltagarna ska skriva fritt, vad som helst, i femton minuter, brukar det oftast går trögt. Men ger jag dem en tydlig prompt, skriv om den där gången när du vaknade och plötsligt bara kunde prata baklänges (eller nåt), så brukar det gå enklare.

Och igår hade jag ett annat rött par när jag ÄNTLIGEN lyfte 100 i marklyft. Det var ett av mina träningsmål för året och det enda som egentligen handlat om siffror. Annars är mina träningsmål mest sånt som “promenera till gymmet” (ej ännu uppnått), träna samma dag som du ska resa (check!), träna med en vän (check), träna på ett annat gym än ditt vanliga (ej ännu uppnått) och sånt.

Men nu måste jag jobba mer på teknik och grepp och muskelkontakt före jag får lyfta mer. Det här 100-lyftet gick mest på ren och skär envishet. Det var inte roligt och det var inte rätt, tror jag. Det var dessutom en sån urladdning att jag knappt kunde lyfta nåt efteråt, trots att jag sänkte till 85.

Nu har jag bloggat två gånger på en vecka och det är ju på sätt och vis också en urladdning, men tyvärr handlar det, om jag ska vara ärlig, om att jag borde jobba med annat, som känns jättetungt att börja med. Men det är väl bara att göra det. Kan jag lyfta 100 kg på en stång borde jag kunna öppna ett nytt dokument och börja skriva, tycker man ju.

Blogg blogg

Så går en vecka, en månad, en månad till. Jag har hunnit ha en hel mängd skolbesök den här hösten och under varje skolbesök berättar jag om bloggen, om vilken stor del av mitt skrivande den varit och hur glad jag är att jag skrev varje dag - åtminstone nästan - mellan att jag var tretton upp till trettio. Jag är alltid ärlig och säger att jag idag sällan bloggar längre och att jag tänkt på att bara… sluta. Men varje gång jag tänker den tanken får jag en ohejdbar lust att blogga lite.

Jag trendspanar också gärna om att bloggen kommer göra comeback, vi är redo för det nu, men vet inte om jag tror på det själv. Jag tror mycket på papprets comeback, på printmedia och på dagboken och breven. Jag tror på att min ängsliga magkänsla i kombination till min allt starkare dragning till ✨ stationery ✨ (här saknar jag verkligen ett svenskt ord för allt vad det innebär) avslöjar nånting. Det jag är sugen på uppstår sällan i ett vakuum, så kreativ och orädd är jag inte.

Jag prenumererar på flera nyhetsbrev och tänker att det kanske vore nåt för bloggens framtid. Men jag läser ju honestly sällan nyhetsbreven (det enda jag alltid läser är Laura Klingbergs) och det känns offensivt att blogga rakt in i folks inkorg, även om de själv bett om det. Dessutom tycker jag att jag borde ha en tydligare form, en mening eller i alla fall nyheter med skriverierna här om de ska göra sig som nyhetsbrev.

Sen ser jag att Andrea (känd från Eau de pod och mitt instagramflöde sen länge) börjat blogga och jag jublar lite. Hurra, så roligt med en NY blogg! Bloggen är alltså inte död. Och jag fortsätter läsa Sandra och Clara och Flora och Elsa jeden tag, oavsett väder och vind. De är sen länge som vänner, även om det mest är parasocialt. Vänner som jag ibland inte håller med, ibland stör mig på*, ibland skummar, men aldrig inte läser. Få saker har varit så konstanta i mitt liv som Sandras blogg. Det måste ju också betyda att bloggen lever. Or is it just me?

Imorgon är det skolbesök igen. Efteråt har jag inbokat dejt med Linnea, en vän jag lärt känna via våra respektive bloggar nån gång för längesen. Hur kan jag ens tänka på att inte blogga längre? Inte för att jag tror jag har så tur så att det finns flera Linneor där ute att upptäcka och befrända, men kanske nån annan? Nåt annat?

Vad ska en blogg innehålla då? Man kan till exempel prata om stil och kläder.

En positiv sak med skattesmällen i år och allt det är att det tvingat mig att hejda mig. Vad som är onödigt kan man ju debattera om, men jag har haft ett väldigt impulsivt och nästan desperat köpbeteende när det kommer till kläder de senaste åren. Istället för att tänka “vad vill jag ha?” har jag tänkt “vad finns det?” och sen handlat efter det.

En av få saker jag köpt sen skattebeskedet är en ljusblå skjorta. Jag gick och tänkte på den ljusblåa skjortan länge. Jag började leta lite när jag gick på loppis. Scrollade igenom mina vanliga sidor. Var sträng. Den skulle vara precis som jag ville ha den, inga undantag eller kompromisser. Myste över att vara så förståndig. Till slut hittade jag den, på Sellpy. Och jag har använt den precis så mycket dom jag tänkt.

Just nu går jag och myser med tanken på de perfekta röda strumporna. Jag såg Nina Hemingsson på bokmässan i Göteborg, hon var klädd i helsvart, men mellan de lite croppade brallorna och låga doc martens (tror jag det var) lyste klarröda strumpor. Jag insåg där och då att jag behöver ett par röda strumpor i garderoben. Inte för att jag så ofta är klädd i helsvart, MEN så snyggt med röda strumpor och ljusa jeans. Tanken på de röda strumporna har nu intensifierats och jag har börjat scrolla. Jag har kanske hittat ett par, men jag måste se dem IRL för att veta om de är precis så röda som jag vill ha dem först. Jag får återkomma helt enkelt.

Annars är det ju vanligt att bloggar innehåller lite bilder från vardagen. Så here goes, bilder är jag erkänt dålig på, men:

Jag går på vävkurs sen i höstas. Och det ÄR så roligt. Det ÄR så givande. Är fortfarande på min första trasmatta, men har meterslånga listor redan på allt jag vill väva framöver. Längesen jag känt ett så självklart “varför har jag inte gjort det här förr?” inför en hobby.

Ja, det skulle vara styrketräningen då som kan mäta sig i självklarhet. Även om jag fortsättningsvis är snabbare och bättre på att hitta på ursäkter för att inte gå till gymmet. Vävsalen hinner man nästan alltid med, men gymmet… Jävlar, så busy jag är då. Men, hittills har jag alltid återkommit, även om det ibland går längre mellan gångerna än vad som är meningen. Skulle vilja lyfta 100 kg i marklyft innan årets slut. Har tagit 95 nu, men fick ett fruktansvärt ryggskott för nån vecka sen så det har inte hänt så mycket sen dess. Vet inte riktigt när jag ska våga prova igen. Har också som mål att orka fokusera lite på de där små, tråkiga muskelgrupperna också, därav lilla hanteln i handen. Rotatorkuff, vet ni vad det är? I didn’t, fram till för ett par veckor sen.

Men roligast är det att lyfta tungt. Och sen komma hem till Pär och skryta om det. Han börjar bli rätt van med att jag kommer hem och skäller som en hund och ber honom känna på mina muskler. Det verkar ofrånkomligt att utveckla sin höhö-sida i takt med sina muskler. I alla fall för mig.

Syskonbarnen fortsätter vara en stor del av vardagen och tur är väl det. Gör mitt bästa för att vara en så rolig och trygg faster/moster som möjligt. Men inte för trygg, för nån måste ju också berätta om trollen som bor i skogen och om pojken som blev en kanin efter att ha ätit för många morötter. Inget går upp mot de ömsom misstänksamma, ömsom oroliga följdfrågorna. Varför är det så roligt att skrämma upp barn? Eller är det bara jag?

De senaste veckorna har slagit rekord i antal tågresor med tillhörande skolbesök, författarsamtal och hotellnätter. Men nu är det inte många kvar för året och man ska väl inte klaga, men jaja. Så roligt är det inte att bo på hotell. Inte ensam en vardag i november i alla fall. Lite roligare blir det med en bra bok i packningen, till exempel Kallt nog för snö av Jessica Au. Också bra reseformat, 120 nätta sidor. Se där, ett boktips. Klassiskt blogg.

Dagen efter jag läste Jessica Au på hotellrummet besökte jag Kyrkslätt. En kanske inte helt normativt, eh, vacker bebyggelse, men funkade bra som kuliss för att gå till tåget med The Cures nya i hörlurarna. Och där har ni också svaret på vad jag lyssnat mest på i höst. The Cure, Chapell Roan och Jonas Lundqvist. På ett ungefär. Musikblogg, check!

Ja, nu blev det onödigt präktigt det här, hösten har också innehållit rätt många vinglas och en hel del sena nätter, men hittar inga bildbevis. Ni får väl tro mig bara. Trots att det här är en bild på när jag vädrade filtarna och plädarna. Det är det bästa med den här årstiden: minusgraderna. Passa på att vädra allt, ofta. Och med det bloggiga lifehacket tackar jag för mig.

Men bloggen lever, än så länge.

*= Det är för övrigt inte därför man umgås med människor, i bloggform eller annars, för att få hålla med och bli bekräftad ständigt. Om det är det man vill ha föreslår jag tjänster där du kan chatta med en AI-vän. Totalt friktionsfritt.

Extra extra, read all about it!

Min nya bok
Nu är den här! Är så himla glad och stolt att släppa iväg det här lilla fågelungen ut i världen, men jag förväntar mig ju inget annat än ett magplask på Disney-manér. En bok som flyger tills den inser att den flyger och då störtar ner med ett tjut - förmodligen från mig. Försöker stålsätta mig för recensioner och reaktioner så gott det går, men det går väl knappt. Jag får göra som jag brukar: låtsas som att det regnar. Det blir verkligen inte enklare, tvärtom. För varje bok jag skrivit och gett ut så har det känts som att klättra upp till en ny trampolin. Visserligen är bassängen man stirrar ner i bekant, men pirret i magen försvinner inte.

Jag har hur som helst tyckt väldigt mycket om att skriva Ingen början, inget slut. Som vanligt trodde jag att det skulle handla om en sak och så började det handla om nåt annat under tiden jag skrev. Jag trodde det var med temat Arkeologi jag ville umgås, men det blev mer med temat Min Egen Dödsångest. Va ljust och glatt det låter :-)))) Men jag tror inte de teman jag umgås med när jag skriver nödvändigtvis är stora teman för en läsare sen. Men det är väl spikarna jag kokat soppa på den här gången.

Mitt psyke
Har under sommaren börjat äta adhd-medicin. Det har varit en jävla resa för att prata samtids-språk att hitta rätt medicin och dos och stora delar av augusti försvann i ett töcken av biverkningar och ångest. Men nu - nu tror jag att jag är på rätt spår! Ta i trä.

Har fått väldigt mycket frågor från olika håll hur det känns och vad en medicin egentligen gör. Det är ju svårt att förklara, för det är ju inget mätbart eller kanske ens noterbart för andra. Men i korta drag - det jag känner nu efter några veckor på rätt piller - är att en köksfläkt i huvudet stängts av. Jag känner mig mer klartänkt och färdigtänkt, lyckas hålla i en tanke från början till slut. Jag känner mig också ärligt talat smartare, som att jag nu äntligen når en hylla i hjärnskafferiet jag vetat funnits där, men aldrig haft en stege till. Sen tycker jag att trösklarna för vissa saker har filats ner lite. Det är inte ett enormt åtagande att göra minsta lilla. Samtidigt som små trösklar till annat plötsligt dykt upp. Att hinna tänka “är det helt nödvändigt att…”, en ny upplevelse.

Men det allra bästa och det jag känt av mest är att jag inte hatar eller ifrågasätter mig själv lika ihärdigt. Jag deltar i samtal och uttrycker en åsikt utan att skärskåda alla mina egna repliker och vrida och vända på vad jag kunde ha gjort eller sagt annorlunda. Jag sitter inte och håller mig själv i så hårda tyglar av rädsla för att nån ska upptäcka hur jag egentligen är att jag är utmattad i flera dagar efteråt. Det är en lättnad att glömma bort sig själv ibland och inte känna att jag behöver straffa mig själv eller dra åt tyglarna ännu hårdare nästa gång.

Sen löser ju medicinen inte allt. Jag vill och ska fortsätta gå i samtalsterapi, jag behöver lära mig mer om vilka rutiner och strukturer jag behöver och framför allt behöver jag fysisk rörelse och träning. Inte helt ounika behov, oavsett vem man är kan man ju tänka, men ja. Det är alltid en omväg till allt med mig.

Vissa har varit förvånade eller ifrågasättande när jag berättat att jag har adhd och det kan jag väl på sätt och vis förstå, men det är också frustrerande. Det är väl på sätt och vis ett kvitto på en lyckad föreställning om publiken inte anar arbetet bakom kulisserna. Men ska det bara vara en föreställning? Kul för publiken, not so kul för mig.

Jag vet att kvinnlig adhd är något folk sällan har bra koll på och att det verkligen kan kännas som att det gått inflation i neuro-diagnoserna senaste åren. Jag är den första att misstänksamt kisa mot en diagnos och det tog mig nästan 10 år att våga be om en utredning själv från att första gången tänkt tanken. Kanske vi om 50 år kommer minnas tillbaka till den här tiden som den galna tiden när vi skrev ut amfetamin till alla kvinnor med ångest, men inget är beständigt och forskning och psykvård går hela tiden framåt. Just nu försöker jag ta till mig teorin att det inte är fel att använda sig av de hjälmedel som finns till hands här och nu.

Sist och slutligen får man ju tro vad man vill, men ganska få har verklig insyn i min vardag och min problematik, hur länge man än har följt med föreställningen. Det är inte heller nån anklagelse mot nån eller ett underkänt betyg som närstående att inte noterat maskineriet. Jag är listig och slug och beräknande och gör mitt bästa för att inte släppa nån jävel över bron. Jag har ju också the hard way lärt mig hantera de mer praktiska utmaningarna i mitt liv så att det numera är ganska många år sen jag blivit vräkt eller haft en betalningsanmärkning eller flyttat ihop med nån jag träffat på en spårvagn hem från krogen. Superkraft, ja visst.

Och här är vi nu då. Jag har egentligen inget behöv av att göra det här till nån större del av min personlighet, jag är inte heller intresserad (tror jag…?) av ett get out of jail-card eller att nån ska behöva anpassa sig efter mig. Jag var inte överraskad när jag till slut fick diagnosen, men jag är förvånad över hur mycket känslor det ändå rört upp och att jag behöver processera en del. Som nu, när jag bara hade tänkt nämna det lite i förbifarten, men så blir det ändå en jävla essä.

Jag trodde inte det behövdes, men fan vad jag behövde höra en läkare säga att jag uppfyller kriterierna och att jag är “otroligt skicklig” (direkt citat!) på att kompensera för det som haltar. Grät i bilen i en halvtimme efteråt.

Sen dess har jag varit lättad och sorgsen och rädd och ilsken och uppspelt, i omgångar. Lättad att jag inte bara inbillade mig allt, rädd att jag ändå kanske inbillat mig allt och dessutom lyckats lura sjukvården, uppspelt över hur jag nu kanske kan styra livet lite annorlunda, sorgsen och ilsken över allt det som kanske kunde ha varit annorlunda. Don’t get me wrong, jag har ju klarat mig rätt bra ändå *putsar august-statyetten*, men så mycket onödigt krångel jag ofta skapat för människor i min närhet och mig själv. Det är ju nåt man kommer få leva med en stund. Men, god bless the broken roads och så vidare. En diagnos är ju inte heller mållinjen i marathonloppet Livet, men det är trevligt med en vätskestation så här 37 år in.

Min ekonomi
On a whole other, unrelated note… Lider fortfarande av skattesmällen maximus. Har snörpt åt överallt där det går att snörpa åt och tackat ja till allt jobb som jag bara ansett vara möjligt att göra utan att tumma på mig själv eller jobbet, men det har varit riktigt tufft. Men jag kanske behövde påminnelsen om hur det är att inte ha marginaler. Det är ändå en tid jag har behövt fundera på om jag har råd att säga ja när en kompis frågar om vi ska fika på stan. Jag hade nästan glömt hur avsaknaden av pengar gnager i en. Jag har levt med det gnaget ända fram till för några år sen och ändå har jag hunnit glömma. Idiot-jag.

Just nu ser jag mest fram emot att komma tillbaka till noll och sen, efter det, kanske kunna bygga upp lite marginaler igen. Utöver det har jag aldrig haft och begär inte heller.

Min ålder
Fyller 37 i veckan och, ja. Det är vad det är. Har redan checkat in som “i 40-årsåldern” så siffran spelar ingen större roll. Tog 80 i marklyft förra söndagen, det är en siffra jag jublar mer över. Är som sagt på en ganska bra plats i livet. Tycker om mitt jobb, tycker om min man, tycker om mitt hem, tycker om mina vänner och tycker om min fritid för tillfället. Världen går ju åt helvete förstås, men man måste väl försöka fortsätta bara. Se till historien och litteraturen och andligheten och arbetet för tröst och hopp. Försöka orka vara nyfiken och villig att lära sig saker, så småningom börja slappna av i vissa erfarenhetskunskaper man samlat på sig. Balansera vidare på en liten, liten spindeltråd.

Det jag önskar mig i födelsedagspresent är en nykter rimlighetsbedömning i fler frågor, en välskriven och bra recension eller två, 100 i marklyft innan jul och fred och frihet för Palestinas barn. Bland annat.

Jag minns alla mina brevvänner och hur dom ghostade mig

När vi var i Italien i våras började jag tänka på en internet-kompis jag hade för många år sen, en italienare. Det här var pre-Pär. Vi hade börjat prata på nån spelapplikation på Facebook, på den tiden man använde Facebook på det sättet, men det utvecklades snart till timslånga diskussioner om musik och politik. Han var ett stort fan av Jens Lekman, det var över det vi bondade. Ett par gånger pratade vi till och med på Skype. Han hatade sitt hemland och det konservativa och var väldigt imponerad eller nyfiken på det nordiska. Jag kunde inte fatta hur han lyckades få sitt kedjerökande inomhus att se så glamoröst ut.

Jag har ingen aning om vad han gör idag, vi tappade kontakt i samband med att jag träffade Pär. Det om något kanske avslöjar nån drivkraft i den kontakt vi hade, men jag saknar det. Inte italienaren personligen, men känslan av att regelbundet anförtro sig åt en främling långt borta, helt utan andra tentakler i ditt liv.

När jag var barn satte jag in en annons om brevvänner i Eos. Fick rätt många svar vill jag minnas, det här var på tiden ett fint brevpapper ännu var en riktigt bra födelsedagspresent. Ett svar var från en tjej som bodde bara några kilometer från oss och gick i grannskolan. Vi höll kontakten, jag blev bjuden på hennes kalas nåt år senare. Det var det mest bestående inrycket den rundan brevväxling gjorde. Kommer inte ihåg vilka andra som svarade, förmodligen glömde jag svara efter ett eller två brev, så där som det alltid blev.

Jag mins inte längre om det var en bok eller en novell eller ett utdrag ur vår läsebok i skolan, men jag minns tydligt en text som gjorde avtryck på mig som barn. Det handlade om en 80-åring som annonserade efter brevvänner. I annonsen hade en nolla fallit bort och tanten fick svar av en åtta-årig flicka som trodde hon svarade en jämnårig. Missförståndet reddes ut i vändande svar, men de fortsatte brevväxla. Det var nog nåt sånt jag hoppades på med min annons i Eos - den oväntade vännen. Inte pliktskyldiga “har du husdjur?”-frågor från nån i typ Molpe.

I gymnasiet träffade jag Jutta. Vi hade gått och stirrat surt på varandra några år före, eftersom vi tävlade om nån slags indie-cred i samma småstad, men aldrig egentligen pratat. När vi hamnade i samma klass i gymnasiet blev vi vänner direkt. Vi såg varandra varje dag i skolan, men bestämde oss ändå för att vi behövde brevväxla. Det ska vara som en gemensam dagbok, skrev vi. Det var mycket det estetiska där tror jag, randigt brevpapper köpt i bokhandeln och uppsatt på ens skolkonto som egentligen var reserverat för skolböcker. Långa rader om böcker vi läst, människor vi var kära i, drömmar vi hade. Kuvert vars innehåll som ingen annan fick se, utbytta i korridoren på rasten så alla kunde se. Tänk, sen när de ger ut de här breven när vi är kända författare/filmskapare/musiker/forskare, skrev jag. Det ska väl ändå vara mest för oss, svarade Jutta.

Vi läste igenom brevhögarna för ett par år sen och det håller nog inte utgiviningsstandard, men det var nåt djupt rörande i det ändå. Hur min handstil ändras genom breven för att matcha Juttas. Minns också chocken när vi läste igenom och Jutta avslöjade hur noga hon var med vilka böcker hon skrev om till mig. Jag hade aldrig förstått att viljan att imponera var ömsesidig. Jag tror det var därför vi brevväxlade, trots att vi umgicks hela tiden. Genom breven fick ett eget rum utan några andra. Om vi skriver i bläck så kan ingen sudda ut det, vet jag nån av oss skrev i ett av de första breven. Cute. När vi slutade gymansiet och for åt olika håll och kanske skulle ha haft actual nytta av att skriva brev så avtog det också. Kanske vi hade präntat ner vår vänskap i tillräckligt mycket bläck för att våga tro på att den var beständig by then.

Att skriva och läsa är fortfarande det bästa sätt jag vet att presentera mig själv och lära känna andra. MVH författare. Men det har alltid varit det. Som tonåring hade jag en miljard olika chattkompisar, alla försvunna nu. Såna man bondade över på Lunarstorm eller Helgon eller varför inte klotterplanket på Håkan Hellströms inofficiella hemsida :-)))))) Gud, vad jag kan sakna internet tidigt 2000-tal men det är a story for another day.

Det fanns en Cajsa, vi skrev dikter och skulle ge ut en bok tillsammans. Vi skickade till och med in några dikter till Bonniers tror jag och fick ett snällt “Vad duktiga ni är, lycka till!”-svar. Minns inte hur den kontakten dog ut. Sen fanns det en tjej som bodde i Boden. Jag tänker på henne varje gång jag hör ortsnamnet Boden, men jag kommer inte längre ihåg vad hon hette.

Jag och Pär startade ju i princip som brevvänner. Eller ja, vi matchade på Tinder, men sen träffades vi inte förrän vi hade chattat med varandra varje dag i nästan ett halvår. Det ska också sägas att Pär fortfarande har kontakt med chattkompisar från Skunk-tiden och att han ibland kan säga sånt som “jo, jag känner inte henne, men vi bytte fanzines och blandband med varandra en gång”. True blue-typ av människa, Pär.

I alla fall, vår chatt turned äktenskap blev bara så. Jag fortsatte svara på det han skrev och varje svar jag skrev fick ett svar. Det var inga “har du husdjur?”, men det fanns det alltid en tanke att fortsätta på. Efter att vi träffats och man kunde erkänna att man var kär och sen ihop så fortsatte chatten, eftersom vi bodde långt ifrån varandra.

Vi chattar fortfarande mycket, varje gång nån av oss är nån annanstans så chattas det. Inte hela tiden, men ofta. Ibland har jag tänkt att vi nästan pratar bäst när vi chattar. Våra största gräl har vi rett ut på chatt, där man får chans att tänka igenom före man skriver, all onödig affekt slipas bort och man kan läsa igenom vad den andra säger i lugn och ro. Det är kanske inte konstigt, vi är ju två skrivande människor trots allt. Men, nu för tiden delar vi ju också en pladdrig vardag med varandra, så chatten innehåller ändå mest “kan du köpa bröd också?” these days.

Efter att jag uppgraderade min bästa chattkompis till äkta make så har jag saknat en brevvän eller chattkompis. Jag saknar spänningen i ett kuvert på hallmattan, jag saknar chattbubblan som är ett fönster till nån annans vardag än min.

Tyvärr är ju en äkta brevvän något som måste ske organiskt, nästan av misstag. Man kan inte gå in i det med tanken om att nu ska det jävlar brevväxlas!!! Det måste ba hända. Jag skäms för att erkänna det, men varje gång jag mejlar om något med en kollega vars hjärna jag uppskattar, varje gång jag får ett DM som innehåller något annat än det sedvanliga så tänker jag: är det nu? Är det nu det händer?

Jag skrev ett tack-meddelande till en engelskspråkig författare jag läst och uppskattat förra året. Kände det som att jag reached out till en besläktad själ, för jag hade ju FATTAT hennes böcker, tänkte nu, nu då? Nu händer det kanske. Hon måste ju också känna av släktskapet! Fick ett artigt men avmätt svar tillbaka.

Jaha.

I vintras fick jag ett välformulerat brev av en läsare som ville veta vad som hände efter att Bli utan slutar. Don’t we all, tänkte jag, men skrev ett svar tillbaka. Avslutade brevet lika öppet som Bli utan, var noggrann med att texta min adress (första brevet kom genom mitt förlag). Men det kom inte fler svar.

Jaha.

För ett par år sen signade jag upp på nån jävla penpals-hemsida i ren desperation och fick kontakt med en dansk tjej. Det kändes som att vi klickade och våra mejl var roliga. Hon föreslog att vi skulle skriva brev istället för mejl för känslan och jag ba yes!! Inget går upp mot bläck och papper. Hon skrev ett långt och roligt första brev. Jag glömde nånsin svara.

Jaha.

Kanske är det för att jag är nydiagnostiserad och -medicinerad som jag har nån tanke om att det skulle vara annorlunda den här gången. Jag skulle inte glömma svara, jag skulle inte ghosta. Kanske är det för att det är “tjej-nyår” som ett en prasslande bunt papper eller ett matigt mejl känns extra roligt nu igen. Kanske är det på grund av det jag skriver på på jobbet atm. Kanske är det medelålderskrisen som lurar. Men tankarna kring brevvänner och chattkompisar har dykt upp allt oftare på sistone.

Visst är det en allmänmänsklig dröm, det här med A Connection with A Stranger? Vem vill inte ha den där brevvännen man har hela livet, som spelar en stor roll utan att någon gång synas på scen? Det behöver ju inte vara en tvättäkta främling heller. Kanske ni är Louise Hartung och Astrid Lindgren, kanske ni är Hagar Olsson och Edith Södergran, kanske ni är Julia Child och Avis DeVoto?

Likväl, ett långvarigt samtal som kan sväva över vardagens dagliga pladder. Vem vill inte ha det där djupa ubytet av tankar mellan två jämlikar utan inpass av andra? En mottagare för sina monologer, monologer riktade till bara dig? Jag är ju inte helt ensam om det, så mycket vet jag, men är det allmänmänskligt? Jag är inte dummare heller än att jag förstår att en stor del av tjusningen med en brevvän är kopplat till intimitetsrädsla. En djup kontakt utan att egentligen nånsin riskera nåt. Äkta dröm!!!

Jag funderade mycket om jag skulle höra av mig till italienaren när vi var i hans hoods. Mest för att jag har noll andra italienska bekanta. Jag hörde aldrig av mig, men har inte funderat klart. Skulle gärna höra om han fortfarande lyssnar på Lekman eller om han fått elakartad lungcancer by now, men jag är rädd det skulle upplevas som en invit till nåt annat. That boyfriend jag informerade om senast vi hade kontakt och som tydligen blev spiken i kistan för vårt chattande är ju very much fortfarande i bilden. Det är också en annan rädsla, den att han inte minns mig överhuvudtaget. Att jag inte alls var nån “djup kontakt”.

Sen är det väl också detta, enkla. Inomhusrökning gör sig oftast bäst på skärm.

Kanske är det självklart vilka som blir vilka, kanske är det slumpen. Men vissa brevvänner får man aldrig veta vilka husdjur de hade, vissa brevvänner skriver man tills man är säker de är bästisar. Vissa chatt-kompisar gifter man sig med, andra kanske ska få stanna i chattrutan, förseglat med en sista obesvarad fråga.

Att vara krusbär

För en tid sen skrev jag att min dröm är att bli ett träd, men jag kunde inte riktigt bestämma mig för vilket slags träd jag skulle bli. Jag är nog inte stark och god nog att vara en ek, trädens träd. Inte är jag frisk och ung som en björk heller. En asp som darrar och rasslar varje gång nån går förbi - ja, nu närmar vi oss. Men inte helt rätt det heller.

Imorgon åker vi till Blekinge för att hälsa på familjegrenen där och jag ser så fram emot det. Förstås först och främst för att vi ska träffa alla, men också för att det börjar bli dags att fly landet en liten stund. Den här sommaren har varit exceptionell, det har varit fest och sol och glam från morgon till kväll i flera veckor. Ingenting att klaga på, för det är ju så klart en lyx att få ha alla dessa människor och sammanhang att glamma med, men nu börjar orken vara slut. Jag är så glad över att jag orkat ta vara på sommaren i år, men vilken ljuvlig tanke att det nu mörknar om kvällarna, att det börjar vankas skolstart och att det är skördetid. Bästa tiden!

För att inte ödsla med den store gudens gåvor så körde jag ut till torpet idag för att skörda bären av mina bärbuskar före vi åker. Ja, det är vårt torp, men det är mina bärbuskar, Pär bryr sig mycket lite om dem. Men jag älskar dem högt och dyrt, tycker rödvinskvistarna som krafsar på vardagsrumsfönstret det gör hela torpkänslan. Fick svarta vinbär för första gången i år också, jublade när jag såg att busken jag planterade i höstas nu gav några nävar bär redan. Inget är en starkare madeleinekaka för mig än att att knäppa ett vinbär mellan tänderna. Det smakar ren och skär barndom, det smakar mommo och fammo, det smakar solvarm trätrapp och många gånger diskad plastkopp.

Och det var då jag kom på det! Så klart jag inte är ett träd, jag är ju en yvig liten bärbuske. Ett krusbär tror jag dessutom. Klarar sig långt på egen hand, men behöver en hel del växtstöd för att inte börja krypa längs med marken, kan stickas. Inte så samhällsnyttig, sist och slutligen ganska smalt användningsområde, godast är ju bären att bara äta direkt av grenen ett och ett. Kan verka onödig, man kan inte leva på krusbär allena. Men förhoppningsvis hittas krusbären av nån som med stor förtjusning plockar bären ett och ett och äter dem när de är som godast.

Så fånigt egentligen, men det är en meditation som passar mig bra det här med att plocka bär. Det är också någon ur-instinkt som vaknar när man ser röda, violetta, rosa bär lysa mot det gröna. Som att hitta guld, som att gräva upp potatis. Som lön för den jävla mödan.

Än är det sommar kvar. Imorgon flyr vi landet.