Bra väder

Är det sommar nu? Det börjar ju nästan kännas så. De senaste dagarna har det varit riktigt gött väder och jag har carpat varje minut. Har haft tidiga morgonskiftet den här veckan och så fort jag slutat har jag sökt mig ut i solen, precis som alla andra soltörstiga finnar. Jag tycker det är väldigt skönt och behändigt att bo i lägenhet annars, men just de där första veckorna av bra väder varje vår önskar jag mig en egen gräsmatta och en terass med kvällssol. Oh well, det går bra att soldyrka utan egen gräsmatta och terass också. Den senaste veckan har jag bl a:

Suttit mycket i Skolparken. I söndags satt jag och Pär där i ett par timmar och läste varsin bok, precis som de små kulturivrare vi är.

Upptäckte för övrigt att det finns körsbärsträd i Skolis! Ett litet ensamt träd. Men ändå! Trodde körbärsblom bara var förunnat folk på andra breddgrader.

Igår satt vi också i Skolparken. Jag och Pär gick all in och åt vår middag (hämte-tofu) där, och andra nöjde sig med glass.

Jag har också hängt på köttdisken med mina två favoritmän.

Och ätit the worlds greatest glass. Varje år tänker jag, OJ nu ska jag prova nån av de här nya sorterna och varje år står jag där med min Puffet mint. Ångrar mig iofs aldrig.

Hängt på uteservering. Först ensam, med en latte och ett bokpaket (rekommenderar Killmaterskans kokbok förresten, den är jätterolig. Följ henne iaf på insta om ni som jag inte får nog av matporr) och sen med vänner. Det är ju det bästa med den här årstiden, man kan ba sätta sig nånstans i solen och så dyker det snart upp folk.

Och om man har riktigt tur: ulliga små hundar också.

Så har vi ju faktiskt en balkong också, även om den inte är i så bra skick. Men den duger att dricka kaffe på.

Igår kväll packade vi in oss i en bil för att åka ut till havet. Pim var med.

Vi hade bestämt oss för att TÄLJA.

Runt en LÄGERELD. Mikki var eldmästare.

Pär hade med sig te.

Moa hade med sig telefon och kaffe.

Och Johan som fungerade som handledare hade bland annat med sig material, en yxa och en mycket imponerande klubba. Moa var skeptisk.

Dåliga saker med att sitta runt en lägereld och tälja: man luktar som en rökt ost i åtminstone 24 timmar. Bra saker: allt annat. Det är nåt väldigt trevligt med att tälja och det är nåt väldigt trevligt med att sitta runt en eld. Jag gissar det är så här nära mindfulness jag kommer. Täljde för övrigt en halv grötslev, men den är, eeh... Inte riktigt färdig än.

Idag har jag inte varit så mycket utomhus, för jag har mest suttit inne och läst ett manus. Jag ska på slutseminarium på min skrivkurs i helgen och sak tills dess läsa en annan deltagares manus för att kunna ge kritik. Jag tycker det är skitsvårt att ge kritik på det sättet, jag har oftast så svårt att komma på nåt att säga som känns som att det skulle vara till nytta för nån. Men det är bra träning I guess. Men kanske också bra att jag inte följde min ungsomsdröm att bli förlagsredaktör, hehe. Tog selfiepauser i läsningen. Är det bara jag som alltid känner mig två miljoner gånger snyggare så fort det blir sommar? 

Ikväll skulle jag faktiskt sitta på terass med kvällsol hemma hos Emmi när jag och Emma Ö hälsade på, men det blev så kallt att vi retirerade till köket ganska snabbt. Men det var trevligt ändå.

Nu ska jag sluta blogga och börja sova. Imorgon ska jag till tandläkaren. Håll tummarna för noll hål. Har aldrig haft hål i tänderna (förutom i visdomsrackarna) men det känns som en erfarenhet och en utgift jag inte behöver.

Mamma

Jag har förmånen att vara omringad av bra mammor. Kvar i livet har jag en jättefin fammo, en fantastisk styvmorsa, världens bästa svärmor, en klok och snäll svär-mormor och så har jag en mamma, som är så mycket olika saker så jag vet inte var jag ska börja. Men här är ett litet försök.

Det här är min mamma. Och Ernst Kirschsteiger. Visste inte vilken bild jag skulle välja av henne, för hon gillar inte att vara på bild, men jag tänkte om jag visade den här när hon är med ERnst, så kan hon ju inte bli annat än nöjd.

Min mamma fyller 50 i år. När jag föddes var hon 19. Fatta, 19!!! Skulle jag ha fått barn som 19-åring skulle det barnet knappast överlevt första halvåret. Men här sitter jag och jag är ju inte allt för misslyckad som människa. En av mammas favorithistorier att berätta är när vi var med min lågstadieklass och hälsade på hos nån bondgård och en klasskompis till mig frågade henne "ska inte Ellens storasyster också rida på hästen?".

Mina föräldrar skilde sig när jag var 13 och mamma flyttade till Sverige. Jag minns att vi pratade om familjer och skilsmässor på hälsokunskapen i högstadiet nåt år senare och en annan klasskompis sa "jag förstår inte hur man som mamma kan lämna sina barn" bara för att med en skamsen blick se på mig och tystna. Jag tog inte illa upp, för även om mamma flyttade så lämnade hon inte oss. Visst, vi bodde kvar hos pappa och klart det aldrig är kul att va skilsmässobarn, men jag har alltid vetat att mamma got my back om det är nåt.

Det bästa jag lärt mig av min mamma är att en mamma är en människa först och främst. Även om vi kids alltid kommit först så har jag aldrig tvivlat på att mamma har ett liv och en identitet utöver oss. Mamma är frisör och egenföretagare sen många år tillbaka. Hon är också konstnär och målar mycket på fritiden. Annars tycker hon om spirituella saker, Henrik Schyffert, att dricka rödvin och sen några veckor tillbaka sin nya bil. En turkos cab, som hon skickar snapchats på konstant.

Hon träffar också gärna mina vänner och skapar egna relationer till dem. Jag ser på henne att hon riktigt trivs när hon får sitta och prata skit med Heidi eller Nikko eller Pär för den delen.

Hon har alltid sett till att vi har det bra men aldrig varit självuppoffrande på det där utplånande sättet. Jag vet inte om hon skulle kalla sig själv feminist, men hon är helt klart en av orsakerna till varför jag är så övertygad feminist. Det är svårt att inte bli det när man växer upp med en så stark modersgestalt som aldrig varit rädd för att göra det hon har behövt eller velat utan att bry sig om vad normerna sagt.

Mamma är förresten också obrottsligt stöttande och peppande. Skulle jag säga att jag ska bli konstnär, bajsa i konservburkar och fråga om jag får ställa ut dom på hennes salong skulle hon absolut säga ja. Hon är så övertygad om att jag kommer bli nåt stort (dels för att ett medium en gång sa åt henne att hennes förstfödda kommer bli nån man lyssnar på) att jag ibland fått ryta till att jag faktiskt inte är så jävla talangfull som hon tror. Det är en lyx att behöva slå bort överflödig pepp.

En gång träffade mamma Karl Ove Knausgård på en Yohio-konsert. Mamma var där med min lillasyster och Knausgård var också där med nåt av sina barn. De stod ut och rökte samtidigt och efter många kastade blickar på honom närmade hon sig honom och frågade "e de Knausgård?". Han skrattade och sa ja, varvid mamma glatt berättade att hon har en dotter som "OCKSÅ ÄR FÖRFATTARE". Suck.

Det här kanske låter väldigt elakt, men jag är ganska glad att mamma bor i Sverige och inte här. Inte för att jag inte saknar henne, för det gör jag titt och tätt, men för att vi har en mycket bättre relation när vi inte ses jämt och ständigt. Vi brukar kunna umgås 12 timmar innan jag bränner av. Jag antar att det är för att vi är så lika. Ibland ser jag på foton av mig själv och tänker hjälp det är ju mamma. Men också till sättet är vi som två blåbär. Inte allt, för jag är ändå 50% pappa, men många av dom grejer jag irriterar mig mest på med mamma är precis sånt som jag vet finns i mig. Så klart, så är det ju oftast. Men jag har också fått en himla massa bra egenskaper av henne. Och jag är väldigt glad över att jag vara hälften min mor.

Även om jag fortfarande är skeptisk till den turkosa caben.

Best of #brankisbrinner eller Det Stora inlägget om Vårt Bröllop

För den som inte visste det så gifte jag mig förra året. Själva vigseln hände i maj utan att nästan nån visste det på förhand och dagen efter denna Messenger-konversation utspelade sig bokade vi tid för hindersprövning och sen 26:e maj small det. Strax efter att vi announcat giftemålet på sociala medier började vi bjuda in folk till vårt Facebookevent. Vi visste från början att vi ville ha mer av en fest än ett bröllop så vi försökte verkligen göra det så ouppstyltat som möjligt.

Jag insåg för en tid sen att jag typ inte skrivit nåt om vår fest här på bloggen, så jag tänkte visa best of vår hashtag på Instagram. Det är alltså en hel bukett olika fotografer som tagit bilderna, men ni hittar dem om ni söker på #brankisbrinner. Brankis är alltså gamla brandkårshuset här i Jeppis som är byggt mer som en kyrka och dag mest används som teaterlokal och så. Vi skulle egentligen hålla hus i Svenska Gården, men eftersom den renoverades fick vi börja söka alternativ. Jag frågade försynt utan att egentligen hoppas på nåt alls om man eventuellt kunde få hyra Brankis för festen, eftersom jag tycker det är en av de vackraste byggnaderna här i stan. Det fick man! Är så glad över detta.

Utrymmet vi använde (Brankis är alltså skitstort och uppdelat) bestod av två våningar och en stor magnifik trappa. När lokalen är så fancy behövs inte speciellt mycket dekorationer. Min syster Julia fick/roffade åt sig titeln som dekorationsansvarig. Vi satsade allt på ljusslingor och värmeljus och olika diskolampor. Vi lånade ihop rätt mycket av lamporna och rätt mycket av allt det andra vi behövde också.

Och så fick vi nejlikor i eldfärger av min svägerska Laura att sätta på borden.

Mitt i trappsatsen gjorde vi en myshörna av alla kuddar, madrasser och filtar vi kunde hitta. Den var mycket uppskattad av samtliga gäster: från ammande föräldrar till trötta partyprissar.

Talarstolen som fanns där fick bli gästboks- & engångskamerabord.

Sista piffet innan festen drog igång. Syrran sminkade mig coh fixade mitt hår och mamma kammade till synes till Pärry.

En näsborrsselfie, tagen två minuter innan gästerna börajde komma. Här ser ni sminket också. Är mycket nöjd med den röda sotningen. Inget "naturligt vacker"-bullshit här inte.

Dukade gjorde vi inte alls eftersom vi inte hade nån middag eller bordsplacering på det sättet. Istället frågade jag en lokal pizzeria om jag kunde få beställa pizza till 150 pers, varav rätt många är glutenallergiker och ännu fler veganer. Pizza är ju den bästa maten som finns alla kategorier så det visste jag från början att jag ville ha. Sen lyfte vi bara fram två jättetravar med pizzor mitt i festen och så fick folk äta slices från papperstallrikar när de blev hungriga. Utöver det bjöd vi på öl, cider och vin så långt vi hade råd. Julia hade köpt en massa olika glasskålar på loppis och de fyllde vi med gelehallon, Fazers blå och popcorn och lade ut på borden som snacks. Men till först på festen bjöd vi på kaffe och tårta. Det kan verka lite bakvänt med tårta först men vi hade bestämt att de första timmarna fick bli en lugnare, mer barn- och fammovänlig del. Tårtan bakade en ex-kollega till mig. Jag ville ha prinsesstårta och jag ville att den skulle vara rosa och fyrkantig.

Och på tal om tårta, kolla de här två gullungarna <333  Jag är ganska dålig på att vara vegan, men jag är bra på att vara vän med veganer så veganska alternativ var ett måste när vi planerade. Tack och lov erbjöd sig Minerva och hennes flickvän Kajsa att baka den veganska tårtan.

En av de första grejerna jag visste jag ville ha på festen var karaoke. Jag efterlyste karaokeutrustning på Facebook och det visade sig att min kompis Mick hade två mickar och sisådär 15 000 låtar som vi kunde få låna. Mycket behändigt med två våningars fest också, på första våningen hade vi karaoken och på andra våningen hade vi dansgolvet. Det tog en stund men snart var det kö till mikrofonen konstant.

Pappa som provsjunger före festen.

Jutta & Andreas - som också, tillsammans med Juri uppträdde spontant på festen med en låt för oss. Så fint!

Och det var ju människorna som hjälpte till och uppträdde med saker som gjorde festen. Min kusin Emma höll tal och jag grät så snoret rann. Jag och Heidi höll tal på hennes bröllop så nu fick jag igen eller vad man ska säga, hehe.

Här är förresten Emma och Heidi tillsammans med Emmi och Richie.

Och här är festens yngsta deltagare: Grim, som bara var två månader då. Så liten <3333

Styvbrorsan och styvmorsan.

Pärs mamma och syster. Det var också en fin grej med vår fest: vi hade väldigt många gäste från Sverige, så det kändes nästan lite som att vi tog över hela stan. Svenskar, svenskar överallt! Också så fint att så många tog sig tid och råd att komma, det är inte en liten tjänst man ber om när man bjuder till bröllop i lilla Jeppis.

Mamma och hennes tre döttrar; Julia, jag och Nortti. Eller Nora som hon egentligen heter. Jag hoppas ju inte att Nora blir modell för hon förtjänar en sjysstare bransch men hon kunde ju LÄTT bli det om hon ville liksom?! Förutom att hon är skitsnygg så är hon också så lång. Hon är alltså 14. Så jäääävla avundsjuk.

Kanske min favortibild på hela Insta: Ronja och jag selfieposar.

Så mycket folk vi hade där alltså! Vi behandlade ju det här som en fest mer än ett bröllop som sagt och var väldigt genenrösa med inbjuningarna och uppmuntrande folk att ta med sig en kompis eller partner. Ville ha den stimmiga känslan av att sammanföra olika folk under samma tak. Och jag tror vi lyckades. En av de finaste grejerna jag fick höra under kvällen var under en rökpaus när nån sa att jag och Pär borde få nåt slags pris för den här festen, att det är en kutlurgärning att samla ihop alla de här människorna. Ni kanske undrar vad de alla tittar på förresten. Jo...

Jag hade inte tänkt på det, men ingen av mina kollegor var där ännu klockan nio. Hade jag kollat insta hade jag sett den här bilden, upplagd med ett frågetecken som caption.

Strax efter nio brakade de alla in med bestämda miner och märkliga outfits. Jag satt bara och gapade när de riggade upp instrument efter instrument i ett hörn som fick bli improviserad scen.

Efter tio minuter långt uppvärmningssnack på tysksvenska av Patrik iförd turkos 70-talskostym och pilotbågar rev de av tre schlagers så att hel Brankis skakade. De hade övat in låtarna (samma vecka) och jag hade inte haft en susning om nåt alls. Kunde inte sluta skratta, speciellt när jag såg publikens min, många visste ju inte vad det var för ett gäng som stormat in.

Men shit vad de höjde stämningen! Folk jublade när chefen som encore framförde sin dramatiska version av Främling. För andra gången. Efter det blev det dansgolv och mingel på riktigt.

Det var på riktigt världens bästa bröllop. Kunde inte ha önskat det annorlunda. Så här såg brudparet ut förresten. Min klänning köpte jag för fem euro på Seppälas flyttrea och Pär hade sin favorit Marimekko på sig. På fötterna hade vi likadana röda Adidas Tubulars. Ändå nöjd med den outfiten. På den här bilden är jag så ofantligt trött. Inte många minuter efter det här packade jag och Pär ihop oss och lämnade nyckeln till Brankis åt Ellu och bad henne jaga ut folk senast vid fem. Sen smög vi hem genom höstnatten och ekot av vårt bröllop ljöd i öronen ända tills jag somnade. Jag är evigt tacksam för alla som hjälpte till, som uppträdde med nåt, som var där, som ville vara där men inte kunde, så tacksam för att vi har så många fina människor i våra liv att det är möjligt att få till en sån här fest. Vi höll inte på många traditioner och vi gjorde det hemsnickrat, lånat och så billigt som möjligt. Och ändå tåras ögonen av all kärlek när jag tänker på kvällen. Det är som dom säger: ett minne för livet.

Viola och Pixie - the untold story

Hej kompisar! Visst är det härlgit väder idag! Soligt och bitande kallt, mitt bästa vårväder. Jag är på otroligt peppigt humör, men det kan bero på att jag fortfarande har vintersemester och satt och årt frukost/sminkade i mig i tre timmar framför nya säsongen av Love imorse. Eller att Pär och jag satt som två tonåringar utanför Halpa-halli och solade oss nyss. Eller att jag snart ska iväg och se Skönheten & Odjuret på bio med min movie buddy Bea. Jag vet inte.

Hur som helst, idag tänkte jag presentera våra katter. Ni ba ååååååh, så satans tråkigt att höra på om folks husdjur/barn men whatever, det är här är min blogg och jag älskar mina små bebisar. Vi har två honkatter för den som inte visste det, dom heter Viola och Pixie. Nedan följer en kort presentation.

VIOLA

Viola har jag haft sen hon var liten kattunge och hon är väl runt fem år idag. Hon fick sitt namn för att det skulle matcka Kanteles instrumentnamn, men också för att hon nästan skiftade i violett när hon var liten. Hon är typ den snällaste katten ever (förutom saliga Kantele, men Kantele går inte att jämföra med nån) tycker jag, meeeen alla andra tycker hon är elak och oberäknelig. Hon är illojal mot alla, det är sant, och ibland river hon eller biter nån lite "oprovocerat" (hon är lite kittlig) kan man tycka, men hon är långt ifrån det vilddjur som vissa vill beskriva henne som. Jag tänker på Viola lite som ett problembarn och tror att allt hon behöver är mycket kärlek. Hon har också en viss respekt för mig, som hon kanske inte har för t ex Pär. Av den här anledningen är Viola lite mer "min" katt.

Viola är otroligt nyfiken och nästan lite hundlik i sitt beteende. Hon har lite maine coon-blod i sig och jag vet inte om det beror på det, maine coon sägs ju vara en ras med lite hundlika egenskaper. Hon kan apportera leksaker, hon reagerar på sitt namn, hon vill alltid vara med och sitta och titta vad som händer och hon kommer alltid till dörren och hälsar glatt när jag kommer hem. Viola var inte så gosig som ung, men det senaste året har hon blivit värsta mysaren. Speciellt efter att Kantele dog har hon tytt sig till min famn, vilket ger mig lite dåligt samvete för hon kanske alltid velat gosa men inte fått plats typ. Viola är också väldigt rolig, hon har genererat många likes på Instagram genom tiderna. Violas absoluta favoritleksak är buntband.

PIXIE

Pixie är ju nykomlingen i familjen och även om hon bott här i fyra månader nu, så känns det som igår hon kom till oss. Hon är sex år och har tidigare bott hos min svägerskas mamma. Hon hette Pixie när vi fick henne och vi tyckte namnet passade så bra ihop med Viola att vi inte såg nån anledning att byta. Den första månaden Pixie bodde här var hon otroligt skygg och höll bara till i kontoret, där hon fick sova den första veckan för att få vara ifred för Viola. Nu har hon blivit självsäkrare och har hittat flera favoritplatser runt om i lägenheten och rör sig obehindrat mellan rummen. Hon har dock en helt annan integritet än Viola och verkar inte nämnvärt intresserad av vad vi människor egentligen gör. Dessutom fräser hon ofta till åt Viola om hon blir för närgången och går bara undan om andra djur hälsar på här. 

Jag kan inte bestämma mig om Pixie är jättevacker eller bara ser märklig ut. Hon har klotrunda stora ögon i ett annars litet ansikte och är liten, fluffig och svart. Hon ser lite ut som en grizzlybjörn, men svart päls som skiftar i ljusbrunt i vissa ljus. Plus blixten i pannan då. Pixie är definitivt mer "Pärs" katt. Hon söker sällan upp mig för att gosa, men lägger sig Pär för att läsa är det inte många minuter innan hon är där med honom. Pixie är glupsk och lekfull, har ltie för kort svans för kroppen och hon är nog den som bestämmer av katterna. Hon är dessutom mycket mer insmickrande av dom två, det är liksom enkelt att gilla henne. Därför gillar jag Viola bättre också, för att hon är så missförstådd.

Nu för tiden kommer katterna helt okej överens, men de är ännu långt ifrån att ligga och gosa som Viola och Kantele gjorde och det kanske dom aldrig gör. Men, de kan vistas i närheten av varandra nu för tiden, de kan ligga och slappa i solljuset bredvid varann utan blodspill och de äter sida vid sida.

Det var den spännande presentationen av en felina sektionen av vår familj. Frågor på det? Nu måste jag i alla fall springa iväg på bio. Farewell!

Min vänner: Eva

Hej alla monsterdiggare, här sitter jag med bihålorna fulla av snor. Trots pyjamasdag i torsdags och ingefärsdekokt vakande jag igår med en ganska grandios förkylning. Det ledde i sin tur till att jag det senaste dygnet bara legat på soffan och druckit cokis och sett på Outlander.Är nu tio avsnitt in i första säsongen och jag är osäker hur länge jag kommer orka se på det. Det är ganska mycket tantsnusk och "oförställda" och "robusta" skottar och ganska lite annat. Hade ju tänkt börja beta av era frågor i helgen, meeeen jag orkar inte. Istället får ni träffa Eva!

Namn: Eva

Ålder: < 30

Stjärntecken: Våg

Bor: Helsingfors

Familj: Min man Jaakko, son Leo och hund Åke

På internet finns jag här: Här (på Ellens blogg alltså)

Favoritfärg: Rosa och grön

Favoritpopgrupp: Spice Girls

Den bästa låt jag vet: Min och Ellens snapsvisa ‘Alkoholen'

Favoritbok: Harry Potter-böckerna och MAOLs tabeller (typ enda böckerna jag nånsin läst)

Favoritfilm:Jesus Christ Superstar

Favoritdjur: Hund

Favoritmat: Sushi

Favoritdryck: Vatten och kaffe

Det här gör jag när jag inte har fritid: Beräknar fartygs stabilitet, fast nu är jag mamma”ledig".

Och på min fritid brukar jag: om mammaledighet räknas som fritid så ja, det. Utöver det försöker jag hinna studera datavetenskap samt bli bättre på att baka.

Jag tycker om: julen, brukar börja förbereda i augusti

Jag tycker inte om: att resa, satsar hellre på att ha alla komfortabiliteter hemma

I framtiden vill jag: bo i ett stort hus med högt staket mitt i skogen

Så här känner jag Ellen: vi gick i samma klass i gymnasiet och i något skede sa jag åt Ellen att hon skrattar som en höna (int liksom för att vara elak, utan det var min uppfattning om normalt small talk), sen hatade hon mig ganska länge tills jag började jobba på samma städfirma som henne och sen älskade hon mej.

När vi umgås brukar vi: för några år sen (okej många år sen) drack vi vin och filosoferade och skrev ner våra hypoteser och enorma kunskap i böcker, nuförtiden dricker vi kaffe och skvallrar.

Det bästa med Ellen är: att hon vet massor, typ allt som jag inte vet och lite till. Man kan säga att negationen till min kunskapsmängd är en delmängd av Ellens kunskapsmängd.

Det sämsta med henne är: att hon känner typ hela Jakobstad (och halva Helsingfors) så det är omöjligt att ha henne för sig själv då vi umgås.

Jag tror Ellen tycker om följande saker hos mig: att jag läst så få böcker - hon får med gott samvete himla med ögonen åt mig och va e nu betär än he? (hon tycker också om då jag försöker tala dialekt och inte kan)

En hälsning till bloggläsarna: ska vi ga hejm ti mett eldär hejm ti tett, eldär ska var och ein ga ti sett?

När jag mådde som sämst i Åbo och inte klarade av annat än att sitta i duschen var det Eva som såg till att jag åt, Eva som kontaktade en psykolog, Eva som ringde pappa och Eva som hjälpte mig packa när jag flyttade hem igen. Hon är den mest lojala vännen jag haft. Dessutom är hon väldigt kul att umgås med även när man mår bra OBS OBS. Vi är otroligt olika med det mesta men vi har också så otroligt roligt tillsammans. Jag kunde berätta 1000 olika galna historier från vår ungdom. Dessutom har hon antagligen högst IQ av alla jag känner, hälften av gångerna förstår jag inte vad hon säger men då brukar jag bara skratta lite nervöst och börja prata om Harry Potter istället.

Mina vänner: Emma F

Som bäst sitter jag i skrivlyan och ruvar. Lyan är ganska högt belägen och det blåser så det knakar i fönstren. Malin gick just härifrån och jag sitter och känner mig så där hemlig som man kan göra när man vistas på en ovanlig plats.Har ganska bra flow i alla fall, och för att inte störa det desto mer så tänkte jag slänga in en vän idag istället. Idag får ni träffa en tvättäkta släkting till mig - min kusin Emma!

Namn: Emma Forsman

Ålder: 28

Stjärntecken: Vattuman

Bor: Forsby, Pedersöre

Familj: Gift med Johan och har två barn, Thea 4 år och Walter 2 år. Till min familj hör även min mamma och pappa plus en syster och en bror.

På internet finns jag här: Instagram @emmathereseforsman

Det här gör jag när jag inte har fritid: Jobbar som eftisledare för Folkhälsan men är nu hemma med barnen fram till hösten 2017 .

Och på min fritid brukar jag: Sticka och sjunga i kör är något jag tycker om att göra.

Favoritfärg: Gammalrosa.

Favoritpopgrupp: Helt beroende på humör.

Den bästa låt jag vet:Enter Sandman - Metallica

Favoritbok: Läser inte mycket böcker alls men Gömda av Liza Marklund är faktiskt en bok som jag har mellan mina kokböcker i bokhyllan.

Favoritfilm:Hunger Games

Favoritdjur: Jag är en kattägare som egentligen tycker mer om hundar.

Favoritmat: Kalops. All day, every day.

Favoritdryck: Mjölk.

Jag tycker om: Att umgås, dansa eller dricka kaffe med människor jag tycker om. Att klippa gräs är också roligt.

Jag tycker inte om: Spindlar, inälvsmat och finska tv-program.

I framtiden vill jag: Men vilken svår fråga! Jag behöver inget guld och gröna skogar utan är nöjd med det jag redan har och nu har jag ju också nånting jag kan kalla en hobby så det är ett check! på min lista. Jag har börjat pressa mig själv och sätta mig i såna situationer var jag inte tidigare har varit bekväm ( t.ex. hålla tal) så det hoppas jag att jag fortsätter med.

Så här känner jag Ellen: Vi är kusiner och har växt upp mer eller mindre tillsammans men det var i 16 års ålder vi började umgås ”privat”.

När vi umgås brukar vi: Dricka kaffe, skvallra, dansa...

Det bästa med Ellen är: Hon är generös, rolig och har alltid varit omtänksam mot mina barn.

Det sämsta med henne är: Inte så stresstålig kanske...

Jag tror Ellen tycker om följande saker hos mig: Hon vet var hon har mig.

En hälsning till bloggläsarna: Tack och hej från mig, det här var jobbigare än vad jag trott! :P

Emma är den redigaste människa jag känner. Hon stickar, hon kokar kalops, hon uppfostrar barn, hon får saker gjort, hon ställer upp och hon tvekar aldrig. Hon har en sån otrolig ryggrad i sig och det finns nog inget falskt i henne alls. Men tro inte hon är tråkig - långt ifrån! Hon är dessutom skitkul och kan släppa loss som ingen annan, så även om vi brukar skämta om att jag ledde henne ner i fördärvet som tonåring när hon började hänga med mig, så tror jag nog hon hade hittat dit själv förr eller senare, hehe. Hur hon lyckas förena de två egenskaperna vet jag faktiskt inte, men jag är väldigt glad att ha henne som kompis. 

Mina vänner: Lisen

När jag nu en gång fått upp bloggångan igen efter jul och nyår ska jag försöka hålla upp den också. Dock är jag strängt upptagen av att äta Menthos (mycket underskattat godis!) och se på Harry Potter-filmerna just idag, så jag passar på att slänga in en vän här emellan. Idag får ni träffa Lisen!

Namn: Lisen.

Ålder: Överstiger siffrorna i mitt skonummer, så det behöver jag inte refogöra för. Men jag klår Ellens morsa med några månader.

Stjärntecken: Lejon

Bor: Hemma. I Jakobstad.

Familj: Päivi och katterna Tiramisu och Isidor, två föräldrar och en bror + familj passar väl att nämna här också.

På internet finns jag här: Som lisqvist på Instagram.

Favoritfärg: Röd

Favoritpopgrupp: Eh. Vi kör oldschool. The Carpenters.

Den bästa låt jag vet: En av dom är Aretha Franklins Say a Little Prayer.

Favoritbok: Janet Frames självbiografi En ängel vid mitt bord.

Favoritfilm:Blade runner. Jag tycker om glada filmer.

Favoritdjur: Katt.

Favoritmat: Etiopiskt, tack.

Favoritdryck: Kaffe.

Det här gör jag när jag inte har fritid: Jobbar på EU-projekt som handlar om kulturell mångfald.

Och på min fritid brukar jag: Alltid lite oklart för mig var gränsen för jobb/fritid går. Läser, skriver, spelar bas, ligger i sängen och kontemplerar världens gång.

Jag tycker om: Att tänka, tala med folk, sova, resa (gärna till Berlin), göra olika slag av musikaliskt oljud tillsammans med andra.

Jag tycker inte om: Folk med mentalt tunnelseende, homofobi, xenofobi och svagt kaffe.

I framtiden vill jag: Skriva mera och göra mera musik.

Så här känner jag Ellen: Jobbat tillsammans på After Eight.

När vi umgås brukar vi: Sucka över respektive skrivprojekt som stampar på stället.

Det bästa med Ellen är: Hon är onekligen både smart och rolig.

Det sämsta med henne är: Tendensen till gnällighet.

Jag tror Ellen tycker om följande saker hos mig: Att jag kan vara rätt uppmuntrande vid behov.

En hälsning till bloggläsarna: Var snälla med er själva. Var snälla med varandra. Utom med rasister. Dem får man smälla till (fast kanske helst verbalt, annars kan man hamna i fängelse).

Ibland brukar jag säga att Lisen och Päivi är lite som ett par extraföräldrar, men det är kanske inte helt rättvist eftersom det på nåt sätt antyder att de skulle vara mycket äldre än mig, vilket de inte är. Däremot har de hjälpt mig så oerhört mycket genom åren, med allt från uppmuntran till att skriva (Lisen fick mig med milt våld t ex att söka in till LittSkap), kontakter till folk (Lisen känner alla i hela Svenskfinland och släkt med ungefär 70% av dem) till att jag fått låna deras bil cirka 1000 gånger. Lisen är, förutom hjälpsam och snäll, klok på ett lågmält sätt som jag uppskattar. Lisen tror sig nog aldrig vara bättre än nån, men är faktiskt bättre än de flesta.

Greklands sak är vår

Även om jag tycker Finlands hållning mot Grekland är lite onödigt sträng, det är som att vi plötsligt glömt bort hur fattigt och eländigt vi hade det här i landet för inte så länge sen, fast vi annars är väldigt måna om att komma ihåg vår historia, så är det sist och slutligen ganska lite jag kan göra som privatperson för att ändra läget. Men man kan ju göra små saker, typ handla grekiskt. Även om det antagligen gör mer för mitt samvete än för grekerna, men. Här är ett grekiskt tips, Korres duschtvål. Ekologiskt, grekiskt och alldeles, alldeles underbar.

Jag har den som doftar jasmin och den är helt fantastisk. Doftar som en fucking sommaräng varje gång jag kommer ur duschen. Den finns bl a att köpas här.

Jag fattar ju att en jävla duschgel inte kommer rädda läget, men jag känner mig så hjälplös ibland att jag måste döva den känslan lite. Jag har så mycket och så många har så lite. Är också månadsgivare till Amnesty och Röda Korset av den anledningen. Något litet måste jag väl kunna göra.

Here comes the bride

Det här är jag i fredags. Var jätteglad och jättefull, för förutom att fira kompisars examen arrangerade jag TYDLIGEN en spontan möhippa i huvudet på mig själv. Eller jag vet inte vad jag sysslade med, men jag sprang runt med en drink i handen och en tiara på huvudet (tack den som gav den åt mig) och visade upp min ring åt alla som ville (och inte ville) se. 

Lördagen förflöt lugnt kan man säga. Dels för att jag inte orkade röra mig speciellt mycket, dels för att jag tidig lördag förmiddag tog beslutet att aldrig mer visa mig bland folk. Pär försökte visserligen säga att det inte var så farligt och han tog ju ändå emot mig hemmavid sen, men jag ställer mig nog lite tveksam till det påståendet. Bästa (enda bra?) som hände i lördags var att syrran Lina som jag hade hängt med i fredags, tydligen hade lovat att komma med pizza åt mig dagen efter. Och hon höll det löftet! Krapula-pide ❤️

I söndags var jag fast besluten att vinna tillbaka lite hausfrau-poäng. Bakade scones till frukost, tvättade lakan (som jag visserligen tvingade Pär att hänga upp), skurade golv och lappade ett par av Pärs söndriga jeans.  Men nu är det måndag och ny vecka och nya tag och på onsdag är det ny månad och då flyttar jag min blogg! Vart då frågar ni?  Tja, låt mig berätta en liten historia. Gud skapade världen på sex dagar och på den sjunde dagen vilade han och hann tänka "nu skulle det ha varit gött med en samlingsplats för österbottniska bloggar så jag kunde scrolla mig igenom söndagen" och Linn Jung hörde honom och så fick SEVENDAYS sitt namn.  Jag ska alltså flytta min blogg till Sevendays, det var det jag ville ha sagt. Kul va?

Hur man firar en bröllopsdag

Efter att vi blivit vigda på magistraten av häradshövdingen (iklädd mycket trevlig smaragdgrön mantel, den fick mig att tänka på Hogwarts och vem vill inte ha en förnimmelse av Harry Potter på sitt bröllop!?) så tog vi några bilder utanför. 

Det är alltså vigselbeviset i håller i, om nån funderar.  Sen bestämde vi att gå till Netti, där bjöd våra vittnen på en runda. Blev lite lagom salongs på terassen. Kanske låter lite alkoholistiskt att säga, men jag gillar verkligen den där småpirriga känslan av en cider mitt i veckan. Det det krävs ju att man gör det tillräckligt sällan för att man ska få bästa effekt.

Min telefon ligger inom räckhåll, eftersom det här hade börjar strömma in kommentarer och sms och likes. Vi hade ju kungjort vårt äktenskap (så fjantigt!) på sociala medier och responsen var som en fucking elefanthjord. Väldigt värmande och fint, men också lite förvirrande. Och så blev alla utom Johan hungriga och vi åkte till McDonalds och köpte allt vi var sugna på; burgare, pommes, mozzarellasticks och milkshakes.

Och åkte hem och åt. Här äter jag pommes med ringen väl synlig. Det här är ju för övrigt en tillfällig liten sak, men den ordinarie kommer nog se ut ganska precis likadant. Jag har gått och spretat med fingrarna ända sen jag lade på mig den. Tycker min hand har åldrats åtminstone tio år i o m den här lilla ringen. Sen låg vi och jäste vi på maten i varsin fåtölj, läste kommentarer vi fått av folk och bjöd in folk till vårt Facebook-evenemang, som vi skapade i samma veva som vi offentliggjorde att vi hade gift oss. Vi har alltså fest i början av oktober. En ganska avslappnad och fest-ig fest hoppas jag det blir, inte alls så bröllopsbetonat. Ingen vit klänning, ingen dresscode, ingen bordsplacering, ingen trerätters och ingen brudvals.

Sen skickade vi hem Nikko och Julia och sjönk ihop i soffan och tittade på några avsnitt Mia och Klara. Skrattade så vi grät. Delvis för att Mia och Klara är jättejätteroligt, men också delvis för att vi var så glada. Kantele var också glad som ni ser. Och sen lyssnade jag på poddar och Pär tittade på Opinion Sverige, för hans gamla lärare  har utmärkt sig och blivit riksnyhet.

Och det blev vår bröllopsdag. Jag tycker den var alldeles perfekt och precis dom vi ville och som vi är. Lågmäld och vardaglig och lite underfundig och innehållsrik.