Tjugosjätte maj tvåtusensexton

05:55 Väckarklockan ringer första gången. Halvtimme senare stiger jag upp. Pär sover vidare och i ett kort ögonblick hatar jag honom lite.

07:03 Glömde min plånbok med ID och allt där hemma. Fan också. Får säga åt Pär han får ta med den när han kommer.

08:10 Har svårt att koncentrera mig på att räkna kassan. Blir paranoid att jag ska ha råkat publicera början till det här inlägget redan på bloggen. Dubbelkollar.

09:25 Okej, nu sitter jag på kaffe med mina kollegor och dör av lust att skrika rakt ut: jag ska gifta mig idag!  Igår pratade vi frierier och hur man utför dem just under kaffepausen och först blev jag lite misstänksam, anar nån nåt...? Det är ändå en liten nära skara människor som redan vet och jag vet åtminstone ett par stycken i den skaran (som likt mig själv) inte kan hålla hemligheter alls. Men alltså skit samma. Frieripratet fortsatte och för-och nackdelarna med giftemål vägdes mot varann. Jag sa ingenting, skrattade lite för mig själv när jag tänkte på vårt torra konstaterande på Messenger att det nog vore mest praktiskt att gifta sig. Visserligen så ingår vi detta äktenskap av kärlek och planen är ju att leva om än aldrig lyckliga, så ganska nöjda, i alla våra dagar. Men det kan man ju göra utan ring på fingret. Så det ceremoniella är ganska oromantiskt för vår del. Vi bokade första bästa tid som passade med mitt jobbschema när vi fyllde i hindersprövningen. Hon som betjänade fick skriva upp tiden på en post-it för att vi skulle komma ihåg. Tors 26.5 15:30 står det med flygande handstil. Nu ska jag bara klara av dagen utan att ta tag i nån och ropa dem i ansiktet: dagens datum kommer forever vara min bröllopsdag!!!!

09:57 Ska öppna caféet nu. Mina jeans har spruckit lite i grenen märkte jag just. Inte ens när jag ska gifta mig lyckas jag vara hel och ren. 

10:17 Jag hoppas Nikko vaknar i tid. Han hade skickat Snapchats klockan tre imorse. Nikko är vår vigselfotograf och ett av våra två (kanske tre) vittnen. Och min best man. Så klart. 

10:21 Okej, vi blir tre vittnen. Syrran skickade just och bekräftade att hon kommer. Frågade också om hon skulle köpa en stand in-ring från Glitter, tills vi köpt den riktiga. Typiskt henne att tänka på sånt. Bra egenskap, bra syster att ha i såna här situationer. 

10:39  Tänk om nåt har gått fel med hindersprövningen och vi inte får gifta oss?! Jag dör av antiklimax i såna fall. Fast de skulle väl ha hört av sig tycker man.

10:51 Borde jag ta mer allvarligt på det här? Vi ska ju ändå ingå äktenskap liksom. Det betyder nåt. Det är ganska stort. Är jag säker på att jag vill det här? Vi har ju inte direkt tänkt igenom det hela speciellt mycket. Har känt varandra lite på ett år. Bott tillsammans två månader. Egentligen är det ju vansinnigt. Tänk om jag inte alls vill bara med honom resten av livet?! Måste känna efter ordentligt. 

11:24 Lugn lunch idag.  Jag irriterar mig ju magsårig på vissa saker med honom. Som igår när han sa att det är irriterande när jag biter honom i armen när han berättar nåt. Då blev jag lite sur. Sen sa jag ju inte att jag blev det när han frågade om jag var sur, för jag insåg ju själv hur löjlig jag var. Dessutom hade jag frågat några timmar innan om jag gör nåt som irriterar honom, eftersom jag vill vara en sån god hustru (looool) som möjligt. Inser nu också att jag är i grund och botten en irritabel människa. Och det finns ingen jag irriterar mig hellre på än honom.

11:42 Okej, glöm vad jag sa om lugn. Kommer vara svettig och lukta potatisssoppa när jag gifter mig. Det blir åtminstone verklighetstroget eller vad jag ska kalla det.

12:38 Nu kom Nikko in. Han är vaken! Han frågade om hans kläder är ok. Jeans och tröja. Samma som bruden kommer ha, sa jag.

13:00 Lunchpaus. En gammal bekant från gymnasietiden kom in och åt lunch. Fick mig att hänge mig åt nostalgi och tänker på hur tiden går och bla bla bla. Undrar vad de ska säga när de får höra jag gift mig. Löjligt. De kommer knappast säga nåt alls. Jag skulle inte heller reagera nämnvärt om jag fick höra hen gift sig. Ett glatt jaha typ. Hen kanske redan är gift? Vet inte. Men ändå. Ändå. Det ääär lite svindlande vilka vägar våra hjärtan kan ta om vi låter dem. För tio år sen gick jag i gymnasiet och drack billig sprit på Nickes hemmafester. För fem år sen hade jag just börjat jobba på AE och var ganska skör. För ett år sen hade jag just börjat prata med nån tomte från Blekinge på Tinder. Och nu, idag, ska vi gifta oss. Ganska trösterikt men också lite skrämmande att man aldrig kan ana hur livet ser ut om ett år.

13:20 Äter efterrätt och tänker konstant "det här är sista efterrätten som ogift, det här är sista efterrätten som ogift". Har tänkt så om allt idag. Allt från sista gången väckarklockan ringer som ogift till nu då och efterrätten. Löjligt det också. Inget kommer ju ändra annat än mitt juridiska civilstånd. Chokladmarquis smakar säkert likadant imorgon också.

13:55  Mamma ringer för vad jag antar är första men inte sista gången. Hon är flunssig och borde inte jobba men jobbar ändå. Avslutningtider. Hon ber oss skicka bilder mellan hostningarna.

14:07 Snör av mig jobbskorna och på mig mina andra skor i kontoret. Nu är jag jättenervös. Nina nynnar nånting vid sitt skrivbord. Jag säger hej då, ses imorgon. Tillägger tyst i huvudet: när jag är gift!

14:57 Har sminkar klart mig. Johan, som är vårt andra vittne, har bjudit oss till hans för att jag ska hinna sminka mig efter jobbet. Nikko är här och "dokumenterar" hela dagen. Han berättar om festen han varit på och Johan och Pär sitter och pratar om lokaltidningar ich lokalteve. Jag är så nervös att jag hade svårt att få eyelinern rak. Allt känns som vanligt men ändå så ovanligt. Pär säger det känns som skolavslutningen på ettan. Då fick han ett par målvaktshandskar.

15:05  Syrran ringer och frågar var magistraten är. 

15:15 Kommer på att jag kanske borde ha nån slags bukett. River av ett par häggkvistar först, men kommer sen på jag är lite allergisk. Plockat ett par maskrosor ur polishusets rabatt.

15:25 Alla, dvs vi och våra vittnen Nikko, Johan och Julia, är samlade. Vi går in.

Och nu är vi gifta! I oktober blir det fest. Jag är jätteglad.

Din BFF

Hej igen kära läsare och kära vänner och kära ni andra som älskar att hata mig!  Har min blomstrande bloggstatistik de senaste veckorna förändrat mig tänker ni förstås? Hur tacklar jag min nya roll som Svenskfinlands favoritfetto, Österbottens egen Adele, bloggosfärens högsta BMI (Besökare Med Intresse)? Ja hörni, inget rör mig i ryggen. I'm still Jenny from the block.

Se så avslappnad och folklig jag (nej, det är faktiskt inte Kim Kardashisan!) var i lördags i cape och pennkjol till exempel.

Nej, men seriöst. Jag har en tendens att dra mig tillbaka i debatter, även efter att jag frivilligt gett mig in i den. Jag blir så ångestfylld när jag inte får förklarat det jag vill. Sen blir jag trött av känslan av att stå och ropa i ett vattenfall. Och till sist har jag faktiskt svårt att hålla mig sansad när folk verkar missförstå med flit. Tänker inte på nån särskild utan bara hela debatten. Så då går jag bara. Inte så konstruktivt, I know. Men så är det. Är GRYMT tacksam för t ex Hanna P. och Linnea P. Och Maria W. och ni andra som orkar och kan debattera. Tack!

Ett sista instick bara: alla kroppar borde vara lika mycket värda. Men alla kroppar är inte det. De är inte det. När du jämställer din smala kropp med min, hur väl du än menar, så känns det som att du ignorerar mig totalt. För jag vet så väl att vi inte är jämställda.

Okej och nu till rubriken (alla ba, eeh inte så bff-ig början på detta inlägg din tjatiga lördagskorv)! Jag har -än en gång - bytt namn på Insta. Och nu är jag ÄNTLIGEN nöjd. För nu matchar min insta med min blogg. 

BFF står ju givetvis för Blejk, fejt & fab. Precis som i min bloggadress. Jag tänker mig att det ska kännas som att besöka en bästis när man kommer in på mina hörn av internätet. En bästis som visserligen driver dig till vansinne 50% av tiden, men det är ju så vänskap är. Jag tycker ni ska följa mig på Insta om ni inte gör det redan. Just nu på min Insta pågår en omröstning om denna: 

Köpte denna KATT på storloppis i Vasa (var inte där själv, min privata spanare Moa fixade den åt mig) i helgen. Men nu menar mamma att det är en hund?! Ja, jag vet, skrattretande eller hur! Elleeeer...? Är du team katt eller hund?

Utflykt

Alltså vilken första maj vi bjöds på! Så jävl skönt väder. Det enda jag egentligen saknar är nåt aldrig så litet demonstrationståg häromkring. Lite mer klasskamp och mindre studentmössor typ. Inte för att jag har så hemskt mycket emot studentmössor, men för principen liksom. Det är ju ändå arbetarnas dag. Oh well. Vi åkte en billast till Stundars idag för att gå på Nicolines vernissage.

Gillade verkligen utställningen, tycker ni ska gå och se den om ni bara kan. Så himla fina blyertsteckningar. Nicoline har också en väldigt fin film med i utställningen Vår plats? som visas på Elverket här i stan. Vernissagen till den var vi på i fredagskväll förresten. Det såg ut lite så här:

Mycket roligt och mycket fint i den utställningen också. Jaja, hur som helst. Det var dagens utflykt jag skulle berätta om egentligen.

Efter att vi sett utställningen gick vi runt och kikade in i alla hus och stugor vi såg. Solen sken så där lagom och jag hade inte jacka på mig på hela dagen och det doftade så där trevligt av tjära. Pär sa upprepade gånger att han kände sig som en kalv på grönbete och fan om det inte kändes lite så.

Sen kom vi på att vi skulle åka till Replot, när vi ändå var i trakterna. Så vi åkte över Replotbron och oooh:ade och aaah:ade passande.

Målet var utkikstornet Saltkaret, som finns längst ut på Replot, på Björkö.

Vi parkerade i hamnen, hittade en dörr som matchade Björn...

... stod på lite bryggor...

... och gick lite. Mycket snygg natur och en huggorm såg vi! Huggormen var ju bäst, men det här tillhör ju nåt naturvärldsarv, så det är rätt najs. Gillar ju skärgårdslandskap nästan bäst av alla landskap.

Och sen klättrade vi upp och såg på utsikten. Och vilken utsikt! Som utsiktstorn får Saltkaret fem av fem möjliga. Rejält och redigt byggt är det också.

Sen åt vi pommes och vegeburgare (som var så där alltså men jag var så hungrig att det gick bra ändå) strax bredvid bron och sen körde vi hemåt i när solnedgången var som vackrast.

Väldigt fin dag och väldigt skönt att känna att solen värmt ansiktet. Är dessutom jättejättetrött nu på det där sättet man bara blir av frisk havsluft.

Lite relationsteori

  Det här är vi i hushållet nu. Två människor och två katter, ganska lagom om du frågar mig.

Hur är det med tvåsamheten nu då? Sambolivet?

Det är ju bra, så klart. Och svårt, så klart. 

Jag är ju inte van med att göra rum för nån annan på det här sättet. Och jag har svårt att fatta att han bor här forever nu och inte bara är och hälsar på. Inte för att jag direkt vill att han ska åka, men det är en ny känsla att inse att man är två nu. I dåliga stunder kan jag känna lite panik, typ, när ska jag göra allt det där jag gör när jag är ensam? Men sen kan jag aldrig riktigt komma på vad det är, det där jag inte skulle kunna göra med honom här. Bajsa med dörren öppen kanske, men är tveksam till om jag vill det så jävla mycket heller. Men ja, det är ju en omställning som kräver lite jobb, att gå från en till två. Men hellre det än att han inte bor med mig. 

Och vi har pratat mycket om det. Omställningen. Jag tycker faktiskt kanske det är det bästa med oss. Eller liksom det som gör att jag faktiskt tror på oss som "käck dynamisk duo" som Pär skulle säga. Att vi pratar om allt och speciellt om allt det som känns svårt och vi pratar om det hela tiden. Gud vad vi pratar. 

Vi pratar om hur vi vill ha det och hur vi inte vill ha det och olika strategier för att klara av att förbli två olika individer med två olika liv men med en gemensam bas. Och hur man lär sig kompromissa med vissa saker men aldrig med sånt som är viktigt på riktigt. Tänkte just skriva "jag önskar det fanns en handbok för sånt här" men alltså vad finns det här i världen om inte handböcker om relationer?! Men jag har ju inte lust att läsa nån av dom. 

Jag tror kanske ändå inte att man kan komma fram till en formel som funkar för alla par. Klart det finns goda råd och dom ska man ju försöka ta till sig. Men varför skulle ett förhållande vara nåt statiskt, en Askunge-sko man får skära tår och hälar av sig för att få on foten i? Det är ju två unika individer, ~*snöflingor*~ om ni så vill, som ska samverka in en minst lika unik konstellation. Vi har varit väldigt tydliga med det från day one. Vi gör som vi vill och som känns bra i magen, inte som nån annan tycker det borde vara. 

En liten disclaimer bara: JAG VET ni mer erfarna och typ fyrtio år in i ett stabilt äktenskap sitter och himlar med ögonen och tänker vad vet dom två nykära fjantarna om nåt. Men let me tell u; vi vet nog. 

Men man får ju fan bara aldrig lov att uttala sig om kärlek när man är singel! Nu när jag har en pojkvän och sambo och nån faktiskt kanske lyssnar ska jag spy ut summan av allt jag läst, sett, tänkt på och erfarit i 28 år som singel angående relationships. För sekunden man blir med partner så poff! tror folk att man är fucking Yoda, att man har inträtt i nån slags högre varande. Vilket gör mig bara sååå himlig med ögonen. 

Bitch please, jag är precis lika dum och precis lika klok, precis lika neurotisk och precis lika lugn som jag var för ett år sen. Vill man dra det ännu längre så kan man säga att jag är precis lika lycklig och precis lika olycklig som för ett år sen. Jag är bara lycklig och olycklig på ett annat sätt. En partner är en bonus, men inte mer. Man lär sig av livet och man lever lika mycket (eller lite) oavsett civilstånd. 

Så, nu är jag klar. Tack och hej ??

Tog till slut beslutet att bli full med Nikko igår. Vi kollade FreakyFriday och googlade fram ett drinking game till den. Sen gick vi ut och dansade och tidningen hade redan kommit när jag kom hem. 

Idag stannar jag hemma, helst i sängen. Ligger som bäst och jäser efter min krapulamiddag bestående av pizza på rester (plus en ganska ogenerad mängd hot sauce) och ett stort glas Oboy. 

En riktigt bra helg

På fredag fyllde Maja år, så vi firade hemma hos henne, Mikki och Ellus. Maja hade önskat sig potatismos, vegebullar och lingonsylt så det lagade vi (okej, jag lagade inte så mycket utan satt mest och lekte med Lobin, hunden i hushållet) och åt. Dessutom hade Moa och Björn bakat helt enligt allas dieter så vi hade vegansk, glutenfri kakbuffé till efterrätt. Efter all mat var vi ganska slöa, men en runda Galenpanna orkade vi med. Jag förlorade, men så var jag också Sebastian i Lilla sjöjungfrun. Like WTF?! Först när jag inte orkade fråga mer och de började ge mig ledtrådar i stil med "ibland avnjuts du med nubbe och dill" gick det upp nåt slags ljus. Sen pratade vi om människa versus djur och människans utveckling till halv tre på natten. 

På lördag åt vi sushibuffet på Goldrn Lotus tills vi mådde dåligt, jag och mina tvenne finska systrar. Efteråt hälsade vi på fammo, som bjöd på helgens bästa nostalgitripp. Hon hade dagen innan plockat ner Barbie-dockorna från vinden åt mitt kusinbarn Thea. Alltså denna låda Barbiedockor, från början min fasters - vilken skattkista! Varje plagg, hemsytt och i vissa fall nästan femtio år gamla, var som att få en liten dos barndom injicerad rätt i blodet. Vi satt i flera timmar och klädde på och av dockorna. Så jävla roligt! 

 Sen fortsatte nostalgi-temat hos papp & Mias. Eftersom de nyligen köpt smart-teve bjöd de ut vår gamla VHS-apparat plus tillhörande filmer. Jag var inte sen på att nappa på detta erbjudande, eftersom jag helst ser samma filmer jag sett i 28 år om och om igen. Dessutom finns det flera dussin videos jag bandat grejer från TV på, allt från gamla ESC-finaler till Kvinnofängelset-avsnitt till minsta lilla tv-grej Håkan Hellström gjorde fram till cirka 2006. Ser fram emot att kolla igenom allt det jag tyckte var viktigt som tonåring. Mina två mindre sentimentalt lagda systrar bara suckade när jag hade valt ut tre kassar videoband att ta med hem.

På kvällen satt vi hos mig ett litet gäng och kollade video (bl a min legendariska TV-debut på Larsmo När-tv), shottade vodka, åt godis och spelade Charades (finns som app). Klockan två föste jag ut de sista för då höll jag på att somna i soffan.

  En av gästerna igår var min forna kollega och gode vän JJ, som ibland fungerar som parfymlangare åt mig, tack vare sitt jobb på Sverigebåt. Fick min nya favorit Black Opium av honom igår, om ni undrar varför jag doftar ovanligt gott numera. Jag gillar ju tunga dofter och Black Opium är precis sådär mystisk och förförande (lol) som jag vill ha den, utan att bli för tantig. Parfym ska dofta lite bordell, är inte alls glad för sån söt Escada-dynga.

  I förmiddags kom Emmi hit på brunch. Med sig hade hon ägg från sina egna höns som inflyttningspresent, liiti gullot. Äggen är dessutom nästan små som vaktelägg, tror jag ska försöka spara skalen och måla till påsk kom jag just på. Vi åt brunch och drack kaffe i ett par timmar, sen gick vi på loppis. På söndagar ska man nämligen gå på loppis enligt Emmi. Helt okej regel tycker jag.

Och så till fynden då: en katt med fluga och hatt? Yes please. Tycker om vissa sorters porslinsfigurer, vet inte vad de har för gemensam nämnare egentligen, men jag vet precis när jag ser en. Det här var en sån.

 En fantastisk fynddag Ester Rigner-Lundgren-wise! Det är alltså tanten bakom Lotta-böckerna (som hon skrev under pseudonymen Merri Vik då) som jag samlar på. Samlar även på hennes övriga produktion, under både eget namn och andra pseudonymer. Det är kanske ett av mina främsta tips för ett roligare liv: börja samla på något man kan hitta på loppisar. Det är verkligen en rusch värt en heroinist när man hittar något man inte hade.   

  Den här köpte jag inte, mest för att jag sällan känner ett behov av att skära min kiwi "classy" och "fancy".

  Köpte också lite porslin. Saknar bra uppläggningsfat och skålar, inbillar jag mig i alla fall. Fatet är väl menat för kött kan jag tänka mig, men jag är säker på jag kan finna nytta för det. Vackert upplagda quornfilèer eller nåt.

   Lite mer böcker av och om bra kvinnor.

   Och slutligen ett trevligt litet pussel som dock saknar en bit. Tänkte eventuellt ge det vidare åt yngre släkting, där av den anonyma bilden. 

Okej, hej, nu är detta marathon-inlägg slut. Och snart är helgen det också :(((((. 

En sällsam berättelse

Låt mig berätta historien om en man. En ganska vanlig österbottnisk man. En man som gillar jakt, snus, villaliv och eftermiddagslurar på soffan. En man ni säkert läst om förr här. 

Min pappa. 

Min pappa är på många vis en fantastisk och generös människa. Men nån bra presentgivare har han nog aldrig varit. Visst, pengar är alltid välkomna och trevliga att få och visst, skraplotter är roliga och godis är gott, men. Ja. Hans presentgiveri har aldrig varit speciellt... personligt. 

Men låt mig nu berätta historien om en man som ändras, om ett en glaciär som plötsligt knakar och spricker, om en dörr som plötsligt öppnas och släpper in en strimma ljus i mörkret. Låt mig berätta om en gammal hund som plötsligt lärt sig sitta. Låt mig berätta vad jag fick i julklapp i år.

För några år sen bytte vi julklapptradition i vår familj och började med Secret Santa. Det här systemet kan jag inte rekommendera varmt nog åt familjer/kompisgäng med enbart vuxna medlemmar. Det skänker en viss barndomsglans till julklappsutdelningen igen, när man kan koncentrera sig på en människa och endast en, plus att man under hela december (vi drar lott i november) kan bilda pakter, försöka lista ut vem som har vem, utpressa folk osv i all evinnerlighet. Vi har också sån regel att det ska kosta mellan 20-50 euro typ och det får inte vara pengar. Den sista regeln bestämde vi med tanke på pappa då.

Sen vi införde Secret Santa har vi drivit med pappa om hur han ska klara av att handla julklapp själv, utan hjälp. Eller att det är synd om den som har honom som Secret Santa.  Men nån gång i smyg har pappa bestämt sig för att ändra sig och slå oss alla med häpnad. Jag föreställer mig att det hände en mörk vinternatt, med lamporna släckta, blicken fäst på en björk som dansande i stormen utanför fönstret och med en konjakskupa i handen. Eller med en knuten näve mot skyn i en brinnande solnedgång och Gud som enda vittne. Men vad vet jag. I alla fall började det med att Julia, som hade honom som Secret Santa förra året fick en gitarr. Det förstummade oss alla ganska rejält och pappa mös så klart av vår häpnad. Och så kom februari, när brorsan fyller år, och då fick han också en gitarr. Då ringde jag och avbokade min gitarr till 19:e september, eftersom jag aldrig orkat lära mig nåt annat instrument än blockflöjt. Så jag fick det traditionsenliga pengakuvertet (vilket jag är väldigt tacksam för också). No alarms and no surprises.

Men nu, i år, var min Secret Santa pappa, som han avslöjade på julafton per sms, meeen som jag och mina systrar listat ut redan runt Lucia.  Eftersom jag har varit utomlands (lol) fick jag min julklapp först idag. Jag har försökt pressa honom på vad jag ska få hela jullovet och givit fullmakt åt både bröder och systrar att öppna paketet, men icke. Det finns nämligen inte en människa mer envis än pappa, speciellt inte när han vet att jag är sjukligt nyfiken. Spekulationerna har varit många vad jag ska få och ingen har vetat vad som fanns i paketet under granen, inte ens Mia, pappas sambo.  Men idag, idag fick jag äntligen veta! Och vad låg i paketet? 

En popcornsmaskin!!! Så oväntat, så roligt och så fantastiskt bra! Jag har länge velat ha en pga ÄLSKAR popcorn men äger ingen mikro och är oftast för lat för att hålla på med kastrulltjafset. Men det är ju en sån grej man aldrig kommer sig för att köpa själv. Hade aldrig i mitt liv gissat vad som låg i paketet. Fick den med motiveringen: "nu när du ska bli 'sambo' och bara ha 'mysiga hemmakvällar'" . Gullo papp man har! Med det säger jag trevlig helg och påminner er om att när fan blir gammal osv. Och tack lille far, om du läser!

Klippan centrum, här är jag

Nu är jag hos mamma i Klippan. Jag och Pär kom igår eftermiddags, efter ett fint dygn i Köpenhamn. Tips: Hotell Nora på Nørrebro. Fräscht, mysigt och gratis öl i kylskåpet (so very danskt). Dessutom nära till bra caféer, barer och affärer.  Idag gjorde vi "stan" i sällskap med vår lokala guide Nora. 

Här är mina två favoriter, Pärlan och Nortti. Så söta båda två. 

Alltså Klippan är i storlek typ som Nykarleby, så att göra stan går på sisådär tjugo minuter, om man slöar. Vi var på Klippan Livs och köpte cigg (wow), på biblioteket och kollade på nån utställning med lokala konstnärer där mamma är med. 

Jättedåligt tagen bild, men här syns tre av mammas tavlor. På bibban hittade vi också avskrivna böcker, ett gemensamt intresse jag och Pär har. Jag köpte denna ganska magnifika hög för fem kronor styck:

  Duras! Didion! Rignér-Lundgren! Är mycket nöjd. 

Sen gick vi till Stadsmissionen, som inte uppvisade nån vidare fyndpotential. Pär sa att det luktade lite "sjukt" där och det har han eventuellt rätt i. Hittade i alla fall detta som present åt min kattvakt och bror:

Han är nybliven vinylspelarägare och stort Tintin-fan, så de 15 kronor jag fick ge för den kändes ganska rimligt.

Vid fyra åkte Pär hem till Ronneby och sen har jag och Nora lagat mat (mandelbullar och bulgursallad). 

Nu ligger vi och slappar framför julkalendern och har det riktigt skönt. Så här tänkte jag ha det fram tills efter jul, när jag åker till Ronneby och Pär. Nu är julkalendern slut och så ock detta blogginlägg. Tack och hej.

Dagen efter

These are the days jag önskar Fried Green Tomatoes fanns på Netflix. Vill alltid se klimakterie:iga nittiotalsdraman när jag är bakfull. Helst med Stark Kvinna som vinner över något i åtminstone en roll. För att påminna mig själv om att jag också kan övervinna bakfyllan kanske, jag vet inte vad det är som ligger bakom att jag vill se Under the Tuscan sun, Titanic, Legends of the Fall, Broarna i Madison County, Steel Magnolias och Fried Green Tomatoes dagar som dessa. Utöver det har jag googlat "Mary-kate Ashley Olsen cocaine rehab" i några timmar för att refresh my memory om deras skandaler. Livsviktigt.

Och det är väl ungefär allt jag åstadkommit idag. Orsaken till mitt tillstånd idag är dessa tre brudar igår; 

  Vi hade traditionsenlig julmiddag och jag blev traditionsenligt jättefull och dansant. Idag har jag ont i nacken pga alla "sexiga" hårslängar jag gjorde igår. Suck. 

Direkt ur livet

Tänkte testa mig på detta med att skriva kärlelsdravel istället för att sova. Inte läsarnas favorit kanske, men det är inte public service jag sysslar med. Det här är mitt eget lilla hörn av internet där jag regerar. Väälkomi. Jag visste inte att långdistansförhållanden kunde suga så här mycket. Hur jobbigt det kan va att inte ha tillgång IRL till en annan människa. En människa man dessutom klarat sig utan 28 år tidigare. 

Det jobbiga är att man lever nån slags dubbelliv. Ett liv som när man i från varandra är en grå novemberförmiddag med snöblandat regn utan framtidsutsikter att bli nåt annat. Och ett annat, när allt är målat i technicolor och mjuka pasteller och glänsande ädelstensfärger och knivskarpt kolsvart, samtidigt. Ett annat, när man hänger med varandra. 

Är man av den typen som gillar kontraster och är spontan och avslappnad i stormar - jag vet inte vem du är men jag föreställer mig att du kanske surfar, har snygg frisyr utan att kamma dig, har bungyjumpat en gång på Bali och din profilbild på FB innehåller ~*storslagen natur*~ - om du är en sån kan nog långdistans funka. Eller om du är fjortonåring utan vänner i skolan men en tumblr-bästis i Michigan typ. Då kan det funka. 

Men är du en lagom trög 28-åring, lätt neurotisk, i grunden osäker och romantisk men med en liten side dish av kontrollbehov, så skulle jag inte rekommendera detta alltså. Det blir för djupa dalar och höga höjder för mig. Jag är så dramatisk som det är med allt, att långdistans gör mig riktigt nervsvag ala herrgårdsdam, tidigt 1800-tal.

Att jag är kär i nån som är kär i mig, det är så pass ovanligt för mig att det bara ter sig som vansinne att bo 15 timmar med bil enligt Google Maps ifrån varandra. 

Man får trösta sig med att det inte är för evigt och vissa saker är värda att ligga lite sömnlös över. Och man får ju va glad för att det är 15 timmar med bil enligt Google Maps med öppna gränser som gäller för oss. Långt ifrån alla har det så bra.

Det jag ville säga egentligen är bara att jag saknar och längtar.