Helgen

Helgen har, av uppenbara orsaker, varit ganska lugn. I fredags gick jag i kyrkan (!!!) och lyssnade på/sjöng med i De vackraste julsångerna. Jag är inte så kyrklig annars pga saknar gudstro och religion men är svag för a) psalmer och samsång b) kyrklig inredning (lutherska är rätt tråkig men ok) och c) gemenskap och välgörenhet. Grät när alla sjöng Giv mig ej glans. Är så jävla blödig.

Sen tittade jag och katterna på På spåret och Skavlan.

I lördags förmiddags var jag på gym (!!!) vilket är nästan mer sensationellt än att jag var i kyrkan. Det var ganska najs och gjorde mig mer hungrig för kvällens höjdpunkt - julmiddag i Larsmo. Jag kommer ju fira jul i Sverige i år och Julia fyller idag och Lina fyllde förra veckan (grattis!!!) så vi hade många orsaker att samlas och äta. Och vi åt. Vill inte se morotslåda på... Typ en vecka, hehe.

Sen spelade vi pidro i cirka fem timmar. Jag har nyligen lärt mig detta fantastiska spel och jag kommer inte ihåg vad jag gjorde före detta.

Och så har jag julpyntat. Eller, jag har plockat fram denna tomte, en röd ljusslinga i fönstret och en amerikansk julgransprydnad i form av en glittrig snögubbe som Cari skickat åt mig. Tror det får räcka för i år. Men jag gillar när folk har ljus i fönstren av olika slag. Det är trösterikt och hoppfullt på nåt sätt. Älskar att vara ute och gå och känna minusgrader i kinderna och se ljus i fönstren. Det gjorde jag nyss faktiskt. Fast jag lyssnade på P3 dokumentär om Fallet Thomas Quick, så riktigt behaglig stämning kom jag inte riktigt i.

Före det hjälpte jag Ellu flytta. Men det orkar jag inte skriva om desto mer för let's face it - det är en sån grej man gör för att man älskar sina vänner, inte för att det är kul. För det är det inte.

För ett år sen...

...så skrev jag detta på min blogg;

nu har jag insett att jag MÅSTE (i ordets lösaste bemärkelse, skulle välja mycket annat före detta, typ luft) ha en ny soffa. Min nuvarande soffa är jätteskön men så nedsutten och sönder att det guldiga paisley-mönstret inte väger upp det längre.  Den här nya soff-hetsen började redan i våras när jag såg den perfekta rosa soffan på loppis i Vasa och inte köpte den. Grämer mig fortfarande och grips stundtals av obändlig lust att köra till Vasa och se om den finns kvar, men det är den nog inte. Så, nu har jag inlett jakten på ett substitut. En ny soffa.

Jag kan berätta att jag fortfarande dras med samma gamla soffa. Precis lika nedsutten och söndrig som då. I ETT ÅR har jag tänkt på att köpa ny soffa och hittills har inget hänt. 365 dagar har gått och på de 365 dagarna har jag varit till Ikea två gånger tror jag och till ett femtiotal loppisställen med möbler. Helt otroligt. Kan inte ge er bättre exempel på den separationsångest från röven min tumme lider av.

What a girl wants

Eftersom jag kände mig så pass duktig efter att ha städat/rensat min garderob OCH mitt badrumsskåp idag efter jobbet kände jag för att unna mig själv enligt min av samhället givna könsrolls alla regler. Ansiktsmask och glass framför tvn. Ansiktsmasken är Freemans charcoal & black sugar (finns exempelvis på Halpa-Gallo för en femma) och får fyra av fem Kardashian-systrar. Glassen är Omar-glassen och den får fem av fem Kardashians plus Caitlyn Jenner. Är tveksam till Omar-godiset eftersom jag är under 80, men glassen - muy bueno!

Nu när jag ändå är "den tjejen" liksom, så tycker jag vi kan se på den här moderna klassikern signerad X-tina. Vem har inte velat storma nåt dudegängs häng och dansa i turkos tubtopp och läderbyxor? Pure magic.

http://youtu.be/hpspGHeLOPE

Hej hööni, FREDAG!!!

Ungefär så här trött är jag just nu. Minus smink och fläta. Cari* åkte imorse vilket krävde extra tidig väckning. Det sista vi gjorde före den extra tidiga väckningen var att sitta uppe alldeles för sent och dra kiss- och bajsskämt (the best kind), äta wienerbröd och lära Cari det svenska uttalet av vagina (vilket hon tyckte va hilaaarious, grattis svenska språket och alla dess utövare) så jag är alltså helt jävla övermänskligt trött just nu. Ser också löjligt mycket fram emot att komma hem från jobbet idag, sparka av mig jeansen och lämna dem halvvägs mellan ytterdörren och sängen och sen ba somna med händerna under kudden och Netflix snurrandes i bakgrunden.

Ikväll blir min första kväll utan gäster hemma på nästan tre veckor. Även om jag saknar Pär like a motherfucker och även om Cari och Ashlee (Caris kompis som var här första veckan, vet inte om jag nämnt henne) är välkomna när som helst, så kan jag inte sätta ett pris på den ensamtid jag ska vältra mig i ikväll. Jag tänker att jag ska göra alla de där små sakerna som på nåt sätt faller bort när du hänger med nån 24/7; plocka ögonbrynen, läsa bloggar, lacka tånaglarna, dricka kaffe i sängen, ordna om böcker, tvätta underkläder, äta glass framför repris av Sinkkulaiva (vet inte om jag nämnt hur mycket jag lärt mig att älska den tv-serien men omg, LOVE), bara typ ligga och fundera. Meeeeeen jag kommer säkert sova bort det mesta av denna eftertraktade ensamtid. Vilket kanske är lika bra pga kunde lätt landa huvudroll i The Walking Dead just nu.

*= har jag ens berättat hur jag och Cari hänger ihop? Vi träffades när vi båda bodde i Tyskland hösten 2009. Cari är från Pittsburgh och amerikansk på ett ganska adorable sätt. Första gången vi träffades bondade vi direkt via vår gemensamma förkärlek till kiss- och bajshumor, bandet Hanson och socialism. Andra gången vi träffades bondade vi ännu mer genom att bli skitfulla genom att utmana varandra att dricka pitchers med Long island ice teas och sen försöka komma in på metalklubb genom att dra ner byxorna (Cari) och hävda att jag som finländare borde ha naturligt tillträde till alla metalklubbar (jag), bli nekade inträde till nyss nämnda klubb, åka taxi vidare till en adress vi trodde var en annan (icke metal)klubb som visade sig vara en lugn gata med egnahemshus och barncyklar på trottoaren så vi åkte tillbaka samma väg och steg av där vi hoppade in, kissa utanför en Louis Vuitton-affär, röka shisha med vad vi senare misstänkte var en lesbisk maffiaboss på en shisha-bar (som vi senare flydde från och aldrig betalade notan, sorry) och till slut dansa salsa på sleezy kvart i fyra-raggbar. Ah, good old times. Hur som helst, vi har sen den ödesdigra hösten hållt kontakt via mejl och ja. The rest is history.

<3

Jag har haft the boyfriend på besök denna vecka, han åkte idag. Grät som en gris både igår kväll och idag. Ligger i sängen och borde sova, för jag ska jobba om en handfull timmar. Men lakanen luktar som honom och det värker i halsen, i hjärtat, i magen när jag tänker på att jag inte kommer se honom före sena december. Och sen får jag dåligt samvete för det är bara att åka precis som vi vill över landsgränserna (så mycket plånboken tillåter) och ingen bygger mänskliga murar gentemot en vit kille från Blekinge. Och jag intalar mig själv att jag är förbannat lyckligt lottad. Ville någon av oss flytta vore det bara att flytta och i andra postlådor dimper avslag från Migrationsverket ner. Det kunde vara värre. Det ÄR värre för många. Jag är hemskt tacksam. Jag är också hemskt kär. Och mest av allt är jag tacksam att jag är kär i en människa som bara fungerar som en fittigt stor bonus, det känns inte som jag ger upp något när jag är med honom. Jag behöver inte kompromissa med något jag tror på eller tycker om. Det enda jag gett upp är batterierna i köksklockan, för den tickar för högt för hans smak.

Och så är han fin. Visslar Internationalen när han diskar. Och han diskar. Drar ordvitser i tid och otid. Han gillar katterna, speciellt Viola. Han är genuint intresserad av andra människor. Han lyssnar massor på radio. Han har bra smak, i allt. Han skickar länkar till artiklar han tror jag skulle vara intresserad av och han tror nästan alltid rätt. Och han säger att om han vinner på Stryktipset så ska jag få pengar så jag kan skriva på heltid.

Ja, jag vet inte. Ville kanske mest skriva av mig för jag ligger här och saknar. Och längtar. Och bubblar. Lovar dock sluta spy gullighetsgalla över internet, kära människor är fan det mest irriterande som finns. Men nu vet ni. Och imorgon är jag arg igen, promise.

PS Vi såg Straight outta Compton i fredags. SE DEN och fatta varför jag älskar hiphop. Så jävla fet film.

Gäsp alltså.

Inte för att något i världen, eller i detta landet är "gäsp" just nu, skulle politiska läget vara en kroppsfunktion skulle jag nästan vilja likna det vid en... sur uppstötning. Men i alla fall, så håller jag på att vaggas in i den där dvalan som håller i sig hela vinterhalvåret. Don't get me wrong, jag gillar vinterhalvåret, men det blir svårare och svårare att stiga upp om mornarna. Och enklare och enklare att hitta ursäkter för att inte alls gå upp de där lediga dagarna.

Just nu är det i alla fall fullbokat hemma hos mig. I lördags kom min kompis Cari (som jag hängde med när jag bodde i Tyskland) och hennes kompis Ashlee hit. Lyckan i att se henne efter sju år av mestadels sporadisk mejl-kontakt, överstiger till och med mina kontrollfreaks-nojor över att ha folk hemma hos mig. Som de amerikaner de är så ska de travel Europe lite när de är här, men vi hinner hänga en hel del ändå. Igår hade vi dinner and a movie-date och såg Sicario på bio. Sicario kämpar sig nätt och jämnt över okej-strecket, så ni behöver inte se den.

Och!!! Om sex dagar kommer Pär hit, det ska bli helt fantastiskt roligt. Amerikanarna har den goda smaken att vara på oktoberfest då, så jag kan koncentrera mig på att vara kär. Och sen är det skrivarhelg i Vasa med gamla LittSkap-gänget i helgen och Jeppis Music & Arts nästa vecka med Vasa Flora & Fauna på jobbet och sen ska jag träffa en afghansk tjej jag ska vara vänfamilj åt idag och jag borde rensa garderoben och färga håret och jag känner mig lite krasslig, som att något förkylt lurar i min kropp.

Så det är precis som alltid om höstarna. Förutom att det är bättre.

Den senaste veckan

ETT. har jag fyllt år, 28 stycken. Firade med fest med USA-tema och blev jättefull och mådde jättedåligt dagen därefter. Ganska perus. Festen var liksom allt en bra hemmafest ska vara; tequila-race i köket, allsång till Whitney, kö till toan, hångel i hörnen och dagen efter; ett jämntjockt lager av plastmuggar, serpentiner, ölburkar, ballongrester, chips och kvarglömda saker över hela golvet. Man kanske borde bli vuxen nån gång men alltså jag vet inte om jag orkar. Eller okej, det är väl mer det att jag inte riktigt fattar varför det finns ett (1) sätt att vara vuxen på i den här landsändan. Jag blir sårad när folk tror att jag är ytlig och ansvarslös och barnslig, bara för att jag gillar vissa ytliga, ansvarslösa, barnsliga grejer. Jag är inte mindre vuxen än du, bara för att jag inte är vuxen på samma sätt. Hur som helst - kul med födelsedag. Fick många bra presenter, bl a gjutjärnsgryta, blandband, AdLibris-presentkort och Lush-grejer. Är mycket tacksam. TVÅ. har jag så klart varit arg. På vadå? Ja, vad har jag inte varit arg på? Jag har haft en överhängande känsla av att aldrig få vara riktigt orationellt arg på riktigt. Och det blir jag arg på. Nu kommer nån säga, ja men var det inte du som hade en tjugo minuters rant om musiksnobbar som gillar Queen igår? Jo, det var jag. Men.

Ta Katrin Zytomierska till exempel, som här i veckan satt i Malou efter 10 och gnällde på feta människor. Alltså long story, ni får googla om ni vill ha all bakgrundsfakta. Men, i alla fall, hon är så förbannat genomkorkad och hatisk den människan att jag bara vill bitchslappa henne med en chipspåse, tvångsmata henne med en plåt muffins och trycka ner hennes ansikte i en skål med dipp, riktigt mobbarstyle. Men det kan jag inte. Inte bara rent praktiskt, för att jag bor för långt borta, men för att mina åsikter överhuvudtaget ska släppas in i samma rum som hennes så krävs det att jag står där med ett lyssnade öra, ett milt leende och BEMÖTER hennes skit med pedagogiska, genmtänkta argument. NÄR JAG BARA VILL KASTA BAJS PÅ HENNE, HELT UTAN FÖRKLARING.

Samma sak med människorna i människomuren i Torneå. Jag vill bara ta alla flyktingar jag hittar, hyra så många limousiner som det behövs, placera flyktingarna i dem, ge dem ruttna tomater och ägg och sen leda detta limousintåg med en FUCKING ÅNGVÄLT över till Torneå och meja ner idioterna och sen se på när flyktingarna kastar tomaterna och äggen på dem. Men nej, vi ska diskutera oss fram till saker, försöka förstå. VARFÖR LEVER JAG I EN VÄRLD DÄR JAG TVINGAS BEMÖTA VANSINNE MED SVALHET?!?! Gång på gång på gång!!! All min kraft går åt till att besvara samma fucking frågor tusen gånger om, vi kommer aldrig nån vart i den här farten.

TRE. Lyssnat på Mattias Alkbergs Tjugonde, Lana Del Rays Honeymoon och Ryan Adams fantastiska versioner av Blank space och Shake it off. Inte för att jag inte uppskattar orginalen, men en bra cover är en bra cover. En dålig cover är något helt annat, talking to you, killen som gjorde akustisk version av Hey ya! , ditt satans svin. En uptempo poplåt blir liksom inte automatiskt bra för att nån spelar den långsamt på gitarr. Gillar inte heller t ex Ane Bruns version av Halo. Så, nu är det sagt.

Sorry för ordrikt inlägg utan bilder men bloggen ville inte ladda upp bilderna jag hade tänkt mig, så fuck it. Ni får föreställa er. Sen vill jag tacka tidningen Astra, för att den hade den goda smaken att ligga på hallgolvet med temat Manshat idag. Ni som inte köper varje nummer/prenumererar redan, gör det nu.

Nu ska jag se lite Downton Abbey, äta tofukorv-broccoli-paprika-gryta och klappa katterna. Allt för att inte förgås av ilska.

Långa lakan

Köpte nya lakan på Ikea för födelsedagspengar jag fick av fammo. Trodde aldrig jag skulle bli så gammal att nya lakan är högsta fröjden att få till födelsedagen. Eller att jag skulle börja fundera på allvar på om det faktiskt finns en poäng i att mangla lakan. Ni som vet - är det en kvinnofälla (lol) utan nämnbara fördelar att mangla lakan eller boorde jag börja göra det? Det står nämligen en mangel nere i källaren tror jag och om ni säger att man får nån slags ny lakan-feelis av den så är jag beredd att testa. Jag älskar nämligen ny lakan-feelis. ÄLSKAR. Skulle jag ha råd skulle jag köpa egyptiska lakan med 3000 trådar varje dag och sova i nya varje kväll. Lakanen skulle så klart vara ekologiska och skänkas bort efter min natts användning, jag är ju inte galen. Men hur som helst. Mangling? Berätta gärna om ni har erfarenhet. Eftersom hushållsarbete inte något jag skulle nämna under hobbyer OCH jag är lat som en gris så vill jag inte ta risken att utföra något som inte lönar sig.

Nu fick jag plötsligt en flashback till mommos källare, där hon manglade lakan och det luktade lite fuktig potatis. Jag fick alltid hjälpa henne vika lakanen och hon var noggrann med att det skulle gå till på rätt sätt. Voj mommo, om du visste att allt var förgäves, här sitter en fullt vuxet barnbarn som aldrig manglar och mer liksom, stuvar in lakanen där de ryms än viker dem. Och när jag ändå sitter i biktstolen; jag stryker aldrig kläder. För jag äger inget strykjärn. Och även om jag hade ett skulle jag säkert aldrig använda det. Så usel är jag.

Men okej - mangel, yes or no?

Godmorgon mofos

Är på väg till Haparanda med Emmi. Somnade före vi var i Kalajoki, men nu efter en skraplotts spänning (vann förstås ingenting, plötsligt händer det INTE), godis och en halvliter kaffe börjar jag kvickna till.

Har en lång vecka bakom mig med åtta gånger mer bloggläsare än vanligt dvs mental stress för att verka så cool about it som möjligt, jobb så klart och massa folk på jobbet, ny telefon och fyrtio olika appar att logga in på på nytt och ditt iCloud man måste verifiera om och om igen (definitionen av ett lyxproblem), 24/7 av att vara nykär vilket mest bara är utmattande, och allt för lite sömn.

Men hej, svenskt snus och lågprismöbler, det är grejer det. Dessutom kan Emmi föredömligt många Nilecity-citat att fördriva tiden med.

Jag, jag, jag!

All makt åt Linn Jung, vår bloggbefriare, hehe. Varje gång Linn nämnt mig på sin blogg (vilket inte hör till vardagligheterna, tro inte det) så skjuter min statistik helt hysteriskt i höjden. Skulle Linn vara en sämre människa skulle jag bli oroad över den makt hon verkar ha över bloggläsare i vårt land, men nu är jag ganska trygg. Och oerhört smickrad över att hon, som bevisligen vet hur man bloggar, gillar min blogg. Fniss, fniss. En del nya läsare verkar ha hittat hit, tack vare henne, så jag tänkte en liten presentation vore på sin plats. Och varmt välkomna till min blogg, så jävla roligt om nån vill läsa vad jag skriver.

Jag heter alltså Ellen, är snart 28 år och bor i Jeppis City, men är hemma från Larsmo. Jag har två katter, Kantele och Viola, fem yngre syskon, fyra föräldrar (min mamma, hennes sambo och min yngsta syster bor i Skåne), en fammo och en alldeles sprillans ny pojkvän, som jag är ganska jävla kär i. Men mer om honom en annan gång kanske. Jag bor i en liten lägenhet vägg i vägg med Nikko och Ellu, och vi tre utgör fenomenet Turd Floor. Sen hänger jag med en massa annat fint folk, inte fint som i belevade och rika LOL, men fint som i jävligt roliga, inspirerande och snälla.

Jag jobbar på Musikcafé After Eight men min dröm är att rule the world och att skriva böcker. Jag gick färdigt Litterärt Skapande i våras och i höst kommer jag vara med i ett par andra skrivprojekt, men igen - mer om det senare (cliffhangers så att ni ska fortsätta läsa). Försöker också färdigställa ett fucking romanprojekt jag hållt på med i två år, men jag saknar lite diciplin. Oftast gör jag annat istället än skriva.

Annat är typ: hänga med vänner, läsa böcker, gå på loppis, släpa hem loppisfynd, städa min alltid stökiga lägenhet, konsumera popkultur och ligga i sängen med en chipspåse och Netflix. Och att vara arg på saker, det är kanske min favorithobby.

Saker jag tycker är viktiga är feminism, fat acceptance, anti-rasism, hbtq-frågor, miljötänk och klasskamp. Saker jag också tycker är viktiga är hiphop, smink, vegemat, internetkultur och Beyoncé.

Resten kan ni ju fråga. Nu ska jag äta mat som Nikko lagat åt mig. Lyx.